I Sommarbloggen får olika innebandyprofiler möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Camilla Olsson, kanslichef på Värmlands Innebandyförbund.

1994 gjorde jag min första match i innebandyns högsta liga, med moderklubben Rönnby IBK. Jag gjorde min sista insats i SSL säsongen 2016/17 med Karlstad IBF. Under åtskilliga år har jag levt i, präglats av och innerligt älskat att vara i idrottsrörelsen. I elitidrotten. Jag har drivits av att tävla. Motiverats av att vinna. I stort i smått. Och jag har med åren insett att idrottens struktur är byggd efter sådana som jag (förutom det faktum att jag är kvinna förstås, men det är en helt annan historia). Jag passar perfekt i den idrottsliga strukturen. I mallen för hur man förväntas träna och tävla. Länge reflekterade jag inte längre än så. Tills jag började tänka på alla dem vi tappade på vägen. Och på alla dem som aldrig ens tog sig in i idrotten.

Här och nu står en ansenlig andel av befolkningen utanför den organiserade idrottsrörelsen. Våra barn och unga blir alltmer inaktiva och rör sig allt mindre. En alarmerande utveckling ur många aspekter och inte minst ur ett folkhälsoperspektiv. Den samlade idrottsrörelsen spelar självklart en avgörande roll i att vända den trenden. Situationen är komplex och många parametrar samspelar. Men en sak som är tydlig är att vi, för att lyckas, måste våga tänka nytt. På många plan. Och bland annat förstå att vår egen struktur och organisation har väsentlig betydelse.

Forskning visar att det är relativt lätt för den samlade idrotten att lyckas med olika typer av prova-på- insatser och tidsbegränsade projekt i syfte att locka nya utövare, som annars står utanför rörelsen. Utmaningen ligger istället i att få de nya utövarna att sedan stanna kvar i den befintliga verksamheten, efter projekttidens slut. Peter Carlmans och Carina Vikströms studie ”Idrottsföreningars arbete med nyanlända – ledares delade upplevelser” pekar bland annat tydligt på just detta. Resultatet slår fast att en viktig del handlar om idrottsrörelsen självt. Om hur idrotten är organiserad. Om hur våra tränings- och tävlingsformer tenderar att exkludera människor som inte har den ”idrottsliga kompetensen” eller är vana vid det gängse sättet att träna och tävla. Just denna studie var inriktad på nyanlända, men mönstret är detsamma även när det gäller andra grupper som idag står utanför.

På senare år har jag mött många personer, både killar och tjejer, som lämnat idrotten just för att de inte passat in i strukturen. För att de varit utanför mallen. Min äldste son är en av dem. För två år sedan lade han undan fotbollsskorna med orden "Jag gillar fotboll och jag skulle gärna fortsätta träna någon gång ibland, men jag vill inte spela matcher och jag kanske inte vill träna tre gånger varje vecka. Så då går det ju inte". Utanför mallen. Min yngre före detta kollega är en annan. "Jag ångrar så att jag aldrig testade lagidrott när jag var liten, nu är det för sent, vem vill ha en 20-årig nybörjare?". Utanför mallen.

Att så många inte passar in i den traditionella strukturen och att så många står utanför betyder förstås att vi måste göra annorlunda framöver. Att vi måste våga utmana oss själva och våra inarbetade former. Det är hög tid att bredda synen på träning och tävling och hitta arbetssätt som är mer inkluderande och tilltalar fler. Och det är en fråga vi inte längre kan nöja oss med att prata om, utan där vi också måste gå från ord till handling. Värmlands Innebandyförbunds bidrag till att tänka nytt kring tävling och träning är konceptet Innebandy Flex. En mer inkluderande form av innebandy som förhoppningsvis leder till att fler söker sig till sporten och stannar kvar över tid. Till hösten testar ett gäng värmländska föreningar att addera Flex i sina verksamheter, i syfte att nå nya målgrupper. Det ska bli otroligt spännande att följa och vi är väldigt glada över att Framåtfonden gett oss möjligheten att konkret prova Innebandy Flex i bredare skala.

Men att vi implementerar nya sätt att träna och tävla betyder förstås inte att vi ska satsa mindre på våra traditionella former. Det betyder bara att vi breddar våra erbjudanden och når fler människor och nya grupper. I strävan efter att idrotten verkligen ska vara för alla. För vi måste få fler i rörelse. Och omtag krävs. Antingen fortsätter vi att försöka knuffa människor över de trösklar och hinder vi tillsammans inom idrotten satt upp. Medvetet och omedvetet. Eller så tar vi oss an frågan med öppna sinnen, identifierar trösklarna och försöker förändra dem. Ett vägval som känns både självklart och avgörande. Givetvis ska vi fortsätta satsa med full kraft på alla oss som passar in i formerna vi alltid haft. Men det får för allt i världen inte stanna där.