I Sommarbloggen får olika innebandyprofiler möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Pontus Karlson Martell, forwarden som efter 18 år i Höllviken nu flyttar utomlands för spel i schweiziska Chur Unihockey.

When we were kings – Höllviken 2007-2014

Innan jag börjar vill jag passa på att tacka min gamla lagkamrat Fredrik Omdal, vars hängivenhet och kärlek till Höllvikens Innebandy gjort det möjligt att skriva denna text. Utan all bevarad historik, statistik och ditt minnesarkiv hade det aldrig gått.

Inledning

År 1997 fick Höllviken sitt första officiella innebandyseniorlag i seriespel då Höllvikens badmintonklubb (HBK) anmäldes för förbundssanktionerat spel i den lägsta divisionen. Den första säsongen gick resultatmässigt tungt och man kom sist med en vinst och en oavgjord match på 16 försök. Sju år senare (04/05) kunde laget via kvalspel mot IBK Finn säkra en plats i division 4, och ytterligare nio år senare (13/14) var Höllviken klara för spel i världens bästa innebandyliga, SSL. Detta är historien om Höllvikens resa mot finrummet. Om en organisatorisk förvandling. Om ofattbara kvalsegrar. Och om hjältarna på vägen. 

Gyahallen

Förr i tiden spelade vi våra hemmamatcher på fredagskvällar i anrika tennishallen Gyahallen framför max 50 personer som helt enkelt inte hade något bättre för sig. Att matcherna spelades på fredagar var perfekt, eftersom det skapade förutsättningar för festligheter på både fredagen och lördagen. Sittplatserna bestod länge av lösa stolar fram till att spelare i laget tog initiativet till att själva bygga en läktare. Hemmamatcherna följdes alltid upp av gemensam bastu, öl och vandring till den lokala puben. 

Första träningslägret

Min resa med a-laget skulle börja säsongen 07/08 då jag blev uttagen till ett försäsongsläger efter några starka sommarträningar. Jag var då 17 år och under lägret bodde vi på en studentpub i Växjö. Det var fritt fram att tappa upp sin egen öl, så länge man noterade detta med ett streck på ett papper bredvid och sedan betalade för sig. Att lagets tränare, tillika min gamla fotbollstränare, Mats Danielsson inte var med på lägret gjorde liksom inget. Dagen efter skulle vi spela två träningsmatcher mot småländskt motstånd. Att den första ställdes in gjorde liksom inte heller något. Att den andra fortfarande skulle spelas var däremot tungt. Alla var bakfulla. Vad matchen slutade kommer jag inte ihåg. Det jag minns är tongivande Fredrik ”Sverre” Sverremos uppmuntran inför matchen: ”vi slår flippassningar på uppvärmningen så att motståndarna ser att vi är ett lag med känsla”.

07/08 – Division 4

Säsongen 07/08 hade vi ett uttalat mål om att avancera till division 3. Visserligen hade vi tappat förra årets MVP, Marcus Hammarstedt, men i utbyte fått tillbaka lagets assistkung från 05/06, André Schlyter. Schlyter skulle göra flera framgångsrika säsonger för Höllviken men är idag snarare känd som en av Sveriges bästa padelspelare. Utöver mig själv gjorde även Fredrik ”Fritz” Svensson och Jonas Jönsson sina första a-lagssäsonger. Fritz, som idag är tränare för Höllvikens a-lag, avslutade sin spelarkarriär i Höllviken flera år senare med mäktiga 112 poäng och 109 utvisningsminuter på 112 matcher som back. 07/08 var också året då 17-åriga Martin Jönsson tog över förstaspaden i kassen. Jönsson skulle efter säsongen röstas fram som lagets MVP. Under 2007 skrev Fredrik Theander vår inofficiella kampsång med textraden ”Från en liten håla, norr om Skanör söder om allt annat, finns det några grabbar fulla av talang och alkohol.” Denna textrad kom flera år senare att användas vid våra intron i censurerad version där ”alkohol” bytts ut mot ”höga mål”. Ett specialanpassat försäsongsläger och en igenspikande ung målvakt lade grunden till att säkra andraplatsen i division 4 vlket innebar spel i division 3 säsongen därpå.

08/09 – Division 3

Inför debutsäsongen i division 3 började saker ta fart på riktigt då innebandysektionen bröt sig loss från badmintonen och bildade föreningen Höllvikens IBF. I samband med detta bytte vi färg från blått till orange. Den ökända domaren Petter ”Kinge” Nicklasson togs in som huvudtränare och introducerade fysmoment under sommarträningarna. Armhävningarna skulle göras på knogarna, löpningen skulle ske i sand och vilar – ja ”det gör vi när vi dör”. Vid jul ersattes Kinge, p.g.a. nytt jobb, av den gamle backjätten och eldsjälen Björn ”Sigge” Thenfors. En bra avslutning på säsongen gjorde att vi till slut kunde säkra en sjätteplats. Profilen Patrik Andersson och zorrokungen Fredrik ”Thaian” Theander blev lagets bästa poängplockare och från backplats briljerade spelgeniet Charlie Bojsen. Än idag vill jag hävda att Bojsen är en av de bästa backarna jag någonsin spelat med.

09/10 – Division 3

09/10 ledde ”Sigge” Thenfors laget som direkt blandade sig i toppen av division 3. Inför säsongen hade Patrik Andersson lämnat för Trelleborgsklubben Palmstaden, där han snabbt blev ”Taxi” Andersson. Palmstaden var i Båstad för att spela utomhusturnering på försäsongen och nyförvärvet Andersson skulle göra sina första framträdanden. Efter hårt festande i Båstad på fredagen vaknade han av någon anledning upp i Höllviken på lördagen, utan att veta hur. Ett kvitto i fickan avslöjade senare att han hade tagit en taxi. ”Taxi” missade första lördagsmatchen med sin nya klubb. 

Utöver tappet av ”Taxi” hade vår stora målvaktstalang Martin Jönsson blivit föreningens första spelare att lämna för SSL (FC Helsingborg). Från Näset i division 5 hämtades hårt jobbande Johan Lundquist, målskytten Martin Molin och industribacken Oliver Rylander. På målvaktssidan kom junioren Mathias Semjaniv in och spikade igen. Vi slutade på andraplats efter KFUM Malmö och juniorerna visade framfötterna. Viktor Ottosson (idag sportchef) och ettriga Simon Åström (som företrädde JW som min radarpartner) var offensivt bäst tillsammans med Schlyter och den gamle Oxiespelaren tillika Höllvikendödaren Fredrik Frid. En serieomläggning gjorde att vi tillsammans med de sju andra bäst placerade lagen skulle få spela division 2 nästa säsong.

10/11 – Division 2

Inför säsongen 10/11 gjorde vi klart med en ny huvudtränare i form av Ola Persson. Citatmaskinen Fredrik Sverremo lämnade Höllviken för att bli lagkamrat med sin nära vän ”Taxi” Andersson i Palmstaden. Jag vill också minnas att det var nu som en annan trotjänare, Christopher ”Totte” Letsikas, valde att tacka för sig vid 25 års ålder och istället börja på handboll.

Efter en viss övertalningskampanj lyckades vi knyta till oss en 18-åring vars talang hade blivit uppenbar för många av oss i samband med ett lyckat skol-SM med Sundsgymnasiet. Johannes Wilhelmsson huserade visserligen i division 5 med Näset men han hade tidigare representerat både Palmstaden och Skånes distriktslag. Det stod snabbt klart att JW skulle passa perfekt in i vårt lagbygge både på planen (innebandy) och utanför (fest). 

JWs ankomst innebar att min egen poängproduktion exploderade. 10 poäng i division 3 blev nu 58 i division 2 och jag röstades för första och enda gången fram som MVP efter säsongen. JW lämnade dock in en begäran att få byta kedja då han tyckte att vår kedjekamrat Åström uteslutande passade mig. 

Under säsongen kritiserades vi under perioder av andra lag som ansåg oss vara alltför oseriösa som bara tränade två gånger i veckan. Befängt, tyckte vi. Med matcher inräknat blev det ju minst tre tillfällen i veckan! Någon gång ställde vi till och med in träningar för att vi varit för dåliga på matcherna. ”Det är bättre att skita i att traggla och ta nästa match direkt istället”. När säsongen var slut hade vi hamnat tvåa i serien efter Lönsboda, vilket innebar kval mot Sandö. Efter 10-2 på hemmaplan och 10-1 borta stod avancemanget till division 1 klart.  

11/12 – Division 1

 Vi var ordentligt nederlagstippade inför 11/12. Självförtroendet fick sig dock en rejäl boost under försäsongen i Båstad då vi bl.a. lyckades besegra anrika Balrog. Viktiga poängspelare som Schlyter och Molin hade lämnat laget och i deras frånvaro steg unga talanger som Julian Nihlén och Björn Eklund fram och etablerade sig på allvar. Från Gårdarike hämtades Mikael Moser in. Moser, vars tid i Höllviken innebar 10 matcher och 500+ blogginlägg. JW ledde laget offensivt och på backplats fortsatte Charlie Bojsen att briljera. Efter nyår tackade vi Gyahallen för lång och trogen tjänst och flyttade in i den nybyggda Halörhallen där Viktor Andersson blev förste målskytt efter 11 sekunder i premiärmatchen mot Carlshamns IBK. Utanför planen introducerades under säsongen ”Boysen med Bojsen” – en mer eller mindre stående lagfest varje vecka. Att vi numera åkte buss till bortamatcherna innebar dessutom att ingen längre behövde ställa upp som chaufför. En fullt godkänd debutsäsong i division 1 resulterade i en sjundeplats och säkrat kontrakt med god marginal.

12/13 – Division 1

Säsongen 12/13 var vår målsättning att fortsätta etablera oss i division 1. Martin Jönsson återvände efter en sejour i FC Helsingborg och tog tillbaka positionen som uttalad förstamålvakt. Backgiganten Charlie Bojsens beslut att lägga klubban på hyllan inför säsongen var dock ett tungt tapp. I premiären besegrades seriefavoriten Slätafly och efter fem omgångar hade vi idel vinster och ledde serien på samma poäng som våra lokalkonkurrenter Palmstaden. Som en blixt från klar himmel nåddes vi då av nyheten att Palmstaden brottades med så pass allvarliga ekonomiska svårigheter att de tvingades dra sig ur serien. Helt plötsligt stod ett antal erkända kvalitetsspelare utan klubb, och vi kunde mer eller mindre välja och vraka bland dessa. Ett beslut fattades i Höllviken om att det var ”lagom” att öppna dörren för tre Palmstadenspelare för att få in nödvändig kvalitet och rutin, utan att rubba den ungdomlighet och Höllvikenanda som byggts upp under genom åren. Valet föll på Henrik Kronholm, Tom Flydalen och Joon Berggren. Vi hälsade även ”Taxi” Andersson välkommen tillbaka till sin moderklubb. Daniel Persson, som också var en framträdande spelare i Palmstaden, fick helt enkelt inte plats. Samtidigt kunde han nu inte tänka sig att spela någon annanstans än i Höllviken. Klubbledningen erbjöd honom då att börja spela i vårt farmarlag för att se vad som händer längre fram. Efter fullständig lekstuga med 30 poäng på 8 matcher i division 3 var saken klar. Danne flyttades upp till division 1 inför säsongens sista tredjedel och bildade kedja med mig och JW. För första gången i klubbens historia vann vi en serie och hade därmed avancerat till allsvenskan.

13/14 – Allsvenskan

Säsongen 13/14 var vi mer nederlagstippade än någonsin förr och vår målsättning var glasklar – kriga för ett nytt kontrakt. Gamla trotjänare som Fredrik Pedersen och Simon Åström hade valt att tacka för sig. Samtidigt hade Martin Jönsson lämnat laget för spel i Superligan med Jönköping och Tom Flydalen hade gått till vår seriekonkurrent Malmö FBC. Malmö FBC som året innan hade tackat nej till att möta oss i en träningsmatch med motiveringen att vi helt enkelt var alldeles för dåliga. Från Palmstaden kom målvakten Carl Hansson, från danska ligan hämtades Palmstadenfostrade bröderna Sjöstedt och på backplats värvades Adam Fredriksson och Olle Strid in. Detta innebar att vi nu mer eller mindre för första gången värvat in spelare utan lokal anknytning. Välmeriterade Vidar Jonsson Wallin hade också anslutit som coachkollega till Ola Persson och bidrog genast med ett större elittänk. ”Att misslyckas med förberedelserna är som att förbereda sig för ett misslyckande”, hette det. Vidar valde att mer eller mindre placera mig på bänken under de sju första omgångarna. Anledningen var att jag hade varit på semester i Spanien under 2-3 veckor av försäsongen. Det var helt enkelt nya tider nu.

Det finns olika sätt att hantera en bänkning på. Man kan bita ihop och visa coach hur jävla fel han har. Eller så kan man göra som Julian Nihlén, som svarade på en bänkning i en DM-match i Lönsboda med att köra och tanka sin bil med ca 10 minuter kvar av matchen. Ett annat minne är när Vidar i omklädningsrummet talade om för laget att fr.o.m. nu får vi efter bortamatcherna inte öppna ölen förrän bussen är i Ängelholm. Vår lagkapten Viktor Ottosson räckte då försynt upp handen: ”Är det när vi kommer in i Ängelholm eller när vi kör ut därifrån?” 

Efter en stark avslutning av serien slutade vi sensationellt fyra och lyckades knipa den sista kvalplatsen till Superligan. Kvalet skulle spelas i bäst av tre matcher och i första omgången väntade överlägsna seriesegrarna Karlstad. Karlstad som inför kvalet hade ryckt i JW och frågat om han var sugen på att spela i Svenska Superligan med dem nästa säsong. Inför en överfylld och kokande hemmahall (ca 600 åskådare) lyckades vi mot alla odds vinna första matchen med 7-5. I den andra matchen uppe i Karlstad gick proppen ur och vi seglade iväg till en fullständigt osannolik 6-1-ledning som vi kunde försvara hela vägen till en 9-5-seger. När det stod klart att vi skulle vinna och några minuter återstod av matchen passade Joon Berggren på att höra med Adam Colling om han hade tips på någon bra nattklubb i Karlstad. Hela laget och de tillresta Höllvikensupportrarna bokade en extranatt och firade hela natten lång som om vi vunnit SM-guld.

Det återstod dock en kvalfinal mot Göteborg, som faktiskt var ett lag som vi hade plusstatistik på i seriespelet. Än en gång fick vi börja på hemmaplan och än en gång vann vi en jämn och tät match med 7-5. Lördagen den 5 april spelades match två i Lisebergshallen. Hundratals Höllvikensupportrar fanns på plats. Jag kommer aldrig glömma gåshuden under uppvärmningen när högljudda Hölleramsor började eka i samband med att supportarna äntrade arenan. Sent i matchen kvitterade (bensinmannen) Julian Nihlén och minuten senare tryckte jag in vad jag trodde skulle bli segermålet. Göteborgs kvittering till 6-6 kom dock med bara någon minut kvar att spela och efter en mållös förlängning skulle matchen avgöras på straffar. Stor hjälte i straffläggningen blev vår målvakt Carl Hansson som räddade fyra av fem straffar. Därmed räckte Adam Fredrikssons och Daniel Perssons straffmål till seger.

Firandet som följde SSL-avancemanget visste inga gränser. Det avslutades på Hipp i Malmö med champagne, tårta och fullständig eufori. En förfriskad lagkamrat som blev utslängd från klubben försökte sedan planka in via VIP:en. Vakter brottade ner honom mot marken och han svarade med ett numera klassiskt citat: ”Ta det lugnt. Jag är ingen jävla mördare. Jag är en helt vanlig SSL-stjärna.”

Tack

På sju år hade innebandylaget i Höllviken, ett litet samhälle med ca 10 000 invånare, avancerat från division 4 till världens bästa innebandyliga. Vi hade gjort det med en stark lokal prägel och med ett tydligt fokus på att bara ha jävligt roligt ihop. Idag är Höllviken ett etablerat SSL-lag och med det kommer också uppmärksamheten. Det finns dock otaliga hjältar som på olika sätt lagt grunden till var Höllviken är idag, men som aldrig fått denna uppmärksamhet. Det här är mitt sätt att ge tillbaka till dem. Det är inte tillräckligt, men det är i alla fall något. Vi har tillsammans gjort något helt otroligt, och det hade aldrig gått utan er. TACK!