I Sommarbloggen får olika innebandyprofiler möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Oscar Lundin, ny huvudtränare i Storvretas herrlag.

Jag har på seniornivå fortfarande inte vunnit någon stor titel som tränare. 6 säsonger som huvudtränare, ingen titel. Och ändå har det alltid varit så viktigt för mig. Att vinna. Min text kommer ha sin utgångspunkt i just den, jakten på segrarna. Hur den kan förblinda men också ge kraft. Att balansera det mot arbetet att utveckla spelare, människor och lag.

I min barn- och ungdom såg jag till att bli riktigt bra på det jag kunde. Läsa och skriva snabbt, huvudräkning… och att springa. Jag var snabb, men framförallt uthållig. Som sextonåring sprang jag Cooper-testet på 9:35. Mina dåvarande tränare, Robert Bodén och Mikael Lindqvist, och lagkamrater häpnade. Jag njöt av känslan att vara bäst. Jag älskade att vinna i spåret och var beredd att lägga ner extra tid och kraft för att göra det. Där och då tävlade jag mot mig själv, men främst mot andra. Man vill vara en vinnare, och man vill vara bland vinnare.

Men som innebandyspelare, eller tränare har jag inte vunnit någonting. Jag har nu varit väldigt nära, men aldrig lyckats gå hela vägen. 

Grämer det mig? Självklart. 

Orden ”vinna” och ”tävla” har varit under luppen de senaste åren och jag har själv funderat mycket över begreppen. Jag tror definitivt på den inslagna vägen gällande barn- och ungdomsidrott. Men den diskussionen har andra bättre insyn i än mig. Här vill jag istället ur ett elitperspektiv ge min syn på begreppen… Enjoy!

Historiens makt är stor

Jag har redan fått chansen att arbeta i och kring anrika föreningar med stjärnor på både tröjor och väggar. Jag har fått chansen att spela med och träna spelare som vet om hur det är att lyfta pokaler i Globen, Tele 2, Malmö Arena, O2 Arena, Hartwall Arena och så vidare och så vidare. Det ger dem pondus och kraft. Samtidigt så har de ofta också fört med sig ödmjuk kaxighet då förståelsen vad som verkligen krävs blivit verklig. I Varberg hade jag mängder av SM- och VM-guld-vinnare kring mig. Från början på planen men allt eftersom övervägande på kansliet och läktaren. Generationsväxlingen hade kommit för sent och kompakt. Vi jobbade i motlut… Jag försökte suga ut varenda tips och ledtråd från (Magnus) Svensson, (Mathias) Bult Larsson, (Jimmy) Lindblom och de andra. De ville verkligen hjälpa till och jag lärde mig mycket av dem. Men det lyfte aldrig… ”Träningarna var mycket tuffare för.. Det var krig varje tvåmål…” var istället ofta ringhörnan vi hamnade i. ”Vi måste dit igen. Kraven måste upp.”. Till slut blev skillnaderna mellan dåtid och nutid för stor och vi skiljdes åt.

Så nära, men ändå så långt bort

I vintras, strax innan Covid-19:s europeiska intåg, var jag nära min första riktiga titel. Med Alligator Malans stod vi i schweizisk cupfinal mot svenskkolonin Zug United. Vi hade imponerat på vägen till finalen. I åttondelen besegrade vi ett svårspelat Chur i Graubünden-derbyt. I kvartsfinalen vände vi under sista perioden ett 4–2-underläge till seger 6-5 borta mot dominanten Wiler Ersigen. I semifinalen körde vi över HC Rychenberg Winterthur hemma i en fullsatt Halle Lust. Och i finalen väntade ett Zug som vi haft problem med, förlorat bägge seriematcherna med 6–5 efter förlängning. Vi kände dock att det var ett lag vi skall slå om vi kom upp i nivå, det var upp till oss. Inför finalen så hade jag en olustig känsla… ”Hoppas ni vi är på tå...”, ”bara vi kommer in bra i matchen”. Jag njöt inte som jag hade hoppats och föreställt mig. Jag visste att vi var förbereda, jag visste att vi hade lagt upp den Gameplan som laget mår bäst av. Ändå kände jag tveksamhet inför matchen. Lite ängslig. Zug kom ut bäst. Vi var sena i vårt presspel och saknade 5–10% av modet för att spela på det sättet vi ville. Vi hamnade i underläge, men kämpade oss tillbaka. Inför tredje perioden skaffade sig Zug ett tvåmålsförsprång. Vi var sårade. Omklädningsrummet låg tyst inför det sista snacket. Är det så här det skall sluta? Men som idrott i allmänhet och innebandy i synnerhet beter sig så krävs det inte mycket för att momentum skall skifta. Vi fick träff i början av tredje. Lite flyt därtill hjälpte oss och helt plötsligt var vi ikapp. I slutsekunderna har Dan Hartmann ett friläge att avgöra, men Petter Nilsson räddar sitt lag. I förlängningen faller vi tillbaka, tappar lite tryck. Återerövringarna blir färre och bollinnehavet sjunker. Alexander Larsson avgör med ett fint mål efter att ha vänt upp längs centrallinjen. Ridå. Dessa små marginaler. Fan, detta skulle ju varit kvällen. Första stora titeln för många av spelarna och för mig. 

Jag lärde mig oerhört mycket av den dagen och kvällen. Jag lärde mig vilka känslor som kommer och som förmodligen kommer vara där igen. Då ska jag välkomna dem. Och njuta av att det är jag som har kontrollen över dem. 

Vägen framåt

Och nu sitter jag här i Fullerö, utanför Uppsala, där jag slagit mig ner med min underbara familj. Jag har tillsammans med mitt nya lag, Storvreta IBK, precis avslutat första delen av försäsongen. Jag har gjort det med en grupp spelare som dräller av vana pokallyftare. I den här klubben och med den här gruppen behöver man inte prata målsättningar. Ni förstår. Frågan är istället hur vi ger oss bästa möjliga förutsättningar och största möjliga chans att nå dit.

Vi har en grym trupp. Högklassiga spelare på samtliga positioner. Vår ledarstab är på samma nivå. Hur tar man sig an ett sådant uppdrag? Några skulle säkert hävda att man inte kan lyckas…

Jag vill göra det med ödmjukhet, proffsighet och mod. Jag vill vara ödmjuk gentemot klubbens värderingar, mot spelarnas erfarenhet och kvalité. Jag vill vara proffsig sett till vårt arbetssätt och vår struktur i den dagliga verksamheten. Lyckas vi där kommer vi vara svåra att besegra. Och jag vill vara modig på så sätt att de kommande åren kommer innebära en ”Rebuild” för Storvreta IBK. Den är redan påbörjad men kommer bli mer påtaglig samtidigt som vi, med all rätt, alltid kommer förväntas vinna säsongens sista match. Mycket erfarenhet kommer försvinna och det gäller för klubben att ta modiga strategiska beslut vid rätt tidpunkt. Jag vill också vara modig i de delar av spelet vi kommer förändra. Vara modig och stå stark när det blåser. För det kommer det göra kring detta lag. Både utifrån och inifrån. En tuff men härlig utmaning!

Bra prestationer ger över tid bra resultat – eller?

I både med- och motgång har jag trott på mantrat att bra prestationer ger bra resultat. Det vi kan påverka är det vi skall fokusera på. Knapparna till resultattavlan har inte vi…. Däremot skall vi göra det så svårt som möjligt för dem att få chansen att trycka på motståndarnas knapp fler gånger än vår. Och då undrar ni såklart – hur ökar man chansen till en bra prestation? På elitnivå så tror jag det är ovärderligt att…

…ge spelarna och staben min fulla respekt och lojalitet. Känner de att jag är där för dem och för att hjälpa dem att utvecklas så får du som tränare tillbaka samma sak. Ha deras rygg. Skydda dem när de stormar – pusha dem när det är soligt!

…försöka få ut spelarnas spetsegenskaper så ofta som möjligt på planen. Hur kan vi ge spelare som Albin Sjögren, Jimmie Pettersson och Filip Eriksson lite extra tid i vänsterfickan så ofta som möjligt…? Hur kan vi göra så att Tobias Gustafsson och Alexander Rudd för chansen att utmana rätt typ av spelare 1v1 så ofta som möjligt? Jag är inte bättre än någon av spelarna på det de skall göra på banan. Jag är inte heller bättre än någon i ledarstaben på deras uppgifter. Jörgen och Roger vet mycket bättre än mig hur spelarna vill ha det kring material, Kohonen har så mycket mer idéer och kunskap kring Power Play. Därav är min huvudsakliga uppgift att se till att både spelare och ledare förstår sin roll, att de får chansen att ha kul och att de får frodas i en miljö som andas utveckling och tävling. Sen skall jag serva dem och backa upp dem - och givetvis trycka till dem när det krävs. Därefter avslutar vi med att fira tillsammans. Det är planen i alla fall…

…förstå att spelets skeenden sitter ihop och att man har en spelidé som stödjer det. Vill vi ha en viss typ av positionering i anfallszon vad innebär det för vårt presspel? Vad innebär i sin tur vårt presspel för vår backcheck?  Hur skall vi spela upp bollen för att hamna där så ofta som möjligt? Hur vill vi allokera motståndarna? Vilket kvalitativt eller numerärt överläge vill vi skapa? Jag får ofta frågar kring tankar om en viss del av spelet. Förr kunde jag alltid ha snabba och självsäkra svar. Nu är ”det beror på”, på gott och ont i tid och otid mitt första-svar… Tränare (och spelare) som klarar av alla faserna och som kan nyttja sina spetsegenskaper är för mig väl rustade. Det växlar så fort mellan de olika faserna idag. ”Hänger du inte med är du inte snabb nog”. Eller hur hette det förr?

…utvärdera matcher och träningar objektivt. Strunta i om bollen gick stolpe in eller stolpe ut. Över tid jämnar det ut sig. Hitta ett par nyckeltal som historiskt varit viktiga för ditt lag att spela bra och vinna över tid. Se till att dessa även rimmar väl med den identitet och spelmodell ni bygger. Det kan vara att ha fler skott på mål än motståndarna, att täcka fler skott än motståndarna, att gå in i återerövringspress fler gånger än motståndarna och så vidare… Följ sedan upp detta – lyckas vi med rätt saker under matcherna? Vart halkar vi efter? Vilka nya styrkor ser vi? Att använda analys och statistik på rätt sätt är numera ett krav. Hitta era nyckeltal. Kanske krydda upp det med en egenbyggd Expected Goals?! 

…odla en vi-känsla med fansen och klubben. Jag tror mycket på klubbar som inifrån och ut har en tydlig identitet som genomsyrar det man gör. På planen, på kansliet, på läktarna, på elit- och ungdomssidan. Det skapar en karta och en riktning därtill. Svåra beslut blir på så sätt lättare. Hur den identiteten ser ut lägger jag mindre värdering i. Där leder många vägar till Rom. Men ni behöver hitta er väg och våga följa den trots hintar om genvägar och snålskjutsar på vägen…

…vara flexibel men tydlig under matcherna för att hitta vägar att vinna. Under min tränarkarriär har jag varit ansvarig för att ge mitt lag både bättre och sämre förutsättningar under matcherna för att vinna. Det som av erfarenhet fungerar bäst för mig är att från förberedelserna till matchen ha ett par olika scenarion klara. Det kan vara ”två femmor om vi leder, två femmor om vi ligger under” eller ”blir tempot för lågt gör vi så här” och så vidare. Då kan man stå stark, lugn och trygg för att sända rätt signaler till spelarna. I just denna del har jag inspirerats mycket av David Jansson (Schweiz förbundskapten). Han har, i mina ögon, hittat ett jäkligt bra sätt att hålla spelarna trygga och modiga oavsett vad som sker under matcherna.

Så kommer detta leda mig till epitetet ”vinnare”? Det är min övertygelse. Våra motståndare kommer göra allt för att stoppa Storvreta IBK. Av flera olika orsaker berör den här klubben och det här laget. Mina spelare tycks fast beslutna att vinna igen, det känns varje gång vi ses.  De vill vara de som ger tillbaka pokalen sitt sanna värde. De har mycket av Klopps ”Mentality Monsters” inom sig. Förhoppningsvis kan jag och resten av staben hjälpa killarna på vägen. Det ska bli grymt kul att få jobba med dom här killarna och den här staben!

En hälsning från Zürich…

Luan Misini heter en av Schweiziska herrlandslagets assisterande coacher (till David Jansson), till vardags tränar han Grasshoppers Club Zürich. Ett lag jag stött på ett antal gånger under de senaste tre åren. Luans lag är alltid väl förberedda och det som sticker ut var att de ytterst sällan gör svaga insatser. För några veckor sedan träffades vi under ett träningsläger och vi kom in på detta blogginlägg. Jag frågade honom, vad är en vinnare för dig? Han nämnde då en tri-atlet han träffat på ett antal gånger. Hon fokuserade varje dag på att höja sin lägsta nivå. Allt gick ut på det. Hennes mål var att gå in i tävlingen med känslan att det inte krävdes något extraordinärt för henne att vinna. Det skulle inte krävas att hon gjorde ”årets tävling” för att slå de bästa. Hennes genomsnittliga kvalité skulle vara nog för att hon oftast skulle vinna. Hon såg de så att 80% av tävlingarna kommer hon ligga på sin normala nivå. 10% av dem kommer hon underprestera och 10% av dem kommer hon överprestera. Givetvis förstod hon att när hon underpresterade så kommer det vara svårt att vinna. Det accepterade hon. Hon förstod också att hennes normala prestation ibland inte kommer räcka till mot en bra motståndare som hade en av sina ”överprestationsdagar”. Men hon drevs helt enkelt över att de där 80% skulle innebära en så bra prestation som möjligt. Det gjorde henne lugn och likadant har det fungerat för Luan. Han och hans lag strävar efter nivån och känslan att en normal prestation i de flesta fall räcker för att vinna en final. Detta tankesätt är något jag kommer bära med mig. 

Storvreta IBK ska vid en ”vanlig dag på jobbet” ha en väldigt bra chans att vinna sina matcher – oavsett motstånd.

Vidga dina vyer – var nyfiken

Att samla på mig erfarenheter och kunskap från andra delar av idrottsvärlden har under de senaste tio åren varit en viktig del för mig. Det har fått mig att tänka om, tänka nytt och tänka brett. Detta vill jag verkligen råda både tränare och spelare till. Finns det en person, spelare eller ledare kring dig som inspirerar dig – våga sträck ut en hand (eller armbåge just nu….). Jag har många goda exempel från det här. 

I samma veva som jag lämnade Partille för att flytta till Varberg växte mitt intresse för innebandyns målvaktsspel. Jag upplevde att vi i vår idrott inte alls hade utvecklat denna delen och att våra sista utposter blev lämnade i sticket under både träning och match. Mitt favoritlag i hockey, Färjestad BK, hade en målvaktstränare som var känd som en av de allra vassaste – Erik Granqvist. Jag kontaktade Erik och ett par veckor senare fick jag chansen att besöka honom och hans lag. Jag var med på möten, träningar och fick gott om tid att diskutera Eriks idéer för att utveckla målvakter. Detta besök ledde vidare till att jag hjälpte Erik ett par somrar vid ett hockeymålvaktsläger i Luleå och erfarenhetsbanken och kontakterna jag knöt under dessa tillfällen har varit ovärderliga. 

Ett annat exempel är Ljubomir Vranjes. ”Ljubo” besökte jag för ett par år sedan då han tränade Flensburg Handewitt. Vid denna tidpunkt var göteborgaren nyligen även utsedd till Världens bästa handbollstränare. Twitter var ingången för att få chansen att besöka honom. Jag var på jakt efter nya inputs kring kontringsspelet och där har handbollen alltid varit fascinerande i mina ögon. Flensburg var ett lag som verkligen briljerade i denna delen av spelet. Det var grymt inspirerande att se explosionen när de vann bollen eller vid en målvaktsräddning. Övertygelsen i ögonen på spelarna att – ”Nu går vi!”. Där har vi, överlag, mycket att lära.

Den senaste jag fått chansen att träffa är Rikard Grönborg, Tre Kronors före detta guldcoach. Han tränar idag ZSC Lions (Zürich, Schweiz). Även här började det med ett par meddelanden på twitter… Att höra Rikards tankar om att ge sina spelare förtroende och hur han bygger upp sin spelmodell gav mig flera insikter som jag nu tagit med mig in i Storvreta-uppdraget.

Ibland, och framförallt nu, kan det vara svårt att face-2-face träffa alla man vill. Så kan det också vara en tid framöver. Då finns dom där… böckerna. Jag vet att vi alla har lättare och svårare att uppskatta dem. Men där finns onekligen extremt mycket inspiration, kunskap och historia att hämta. Här kommer tre sommarläsningstips.

• ”Factfulness” av Hans Rosling
• ”Om tränarrollen och ledarskap” av Björn Melin
• ”Mentality Monsters: How Jürgen Klopp Took Liverpool FC From Also-Rans To Champions of Europe” av Paul Tomkins

Dags att zooma ut – få får lyfta pokalerna

Sedan våren 2010, alltså de elva senaste åren, har två klubbar på herrsidan; Storvreta IBK och IBF Falun, prenumererat på SM-guldet. Endast fyra tränare, Thomas Brottman (6 gånger), Stefan Forsman (3), Andreas Lundmark och Andreas Harnesk har segrat under dessa år. 

En sak är säker. Det är få av alla startande som vinner. Det är inte lätt att vinna. Det är verkligen inte lätt att erövra sin första titel. Och jäklar vad tråkigt det hade varit om det varit det… 

På andra arenor har jag dock redan vunnit det finaste man kan lyckas med. Min fru, Martina och mina söner, Winston och James… Friska och krya! En familj som har kul och älskar varandra genom livet. Det är något det!

Success is never final. Failure is never fatal. It’s courage that counts.

John Wooden

Soliga hälsningar

Oscar Lundin