I Sommarbloggen får olika innebandyprofiler möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Evelina Hultgren Woronin, föreningsutvecklare på Norrbottens Innebandyförbund.

Jag har fått möjligheten att skriva ett blogginlägg för Innebandymagazinet där jag efter lite funderingar valt att skriva om mina tankar kring elit.

Jag heter Evelina Hultgren Woronin och är 32 år. Jag kommer ursprungligen från Årjäng i Värmland men flyttade upp till Luleå i Norrbotten 2009 där jag fortfarande bor en bit ut på landet med mina höns, odling och två katter. Min aktiva innebandykarriär går in på sitt 20:e år i år vilket börjar få mig att känna mig jättegammal.

Jag började på golvet i en sporthall i min lilla hemby i Värmland. Jag startade som keeper eftersom jag var lat, det var ju därför man blev målvakt på den tiden. Ganska snabbt insåg jag att det var rätt jobbigt att stå i mål samtidigt som det var jätteroligt! Så jag tränade på, mycket och ofta. Någon gång under mina tidiga år som keeper så såg en av mina tränare min potential och valde då att ta in extra resurser och ”satsa” på mig. Detta innebar rent krasst mer träning tillsammans med herrlaget och en målvaktstränare. Och jag blev bättre och bättre.

Min karriär tog dock en vändning när jag valde att flytta 120 mil norr om min hemort för att jobba och bo i Norrbotten. Jag klev efter två säsonger ur målburen och in i tränarstaben som målvaktstränare och kort därefter som huvudtränare.

Jag har under åren gått från en osäker och trevande huvudtränare till en tydlig och målmedveten tränare.

Sen tre år tillbaka har jag jobbat med innebandy på heltid, en stor omställning att gå från kockyrket till idrotten och gode vilken upplevelse! Det är verkligen en häftig känsla att kunna jobba med sin hobby. Under åren har jag kommit att jobba med elit på olika sätt, på min privata sektor där jag tränar och tävlar i styrkelyft, något som jag lägger ner mycket tid och energi på. En form av elitsatsning för egen del. I de klubblag jag florerat i finns det också en viss typ av elitsatsning. I min arbetsroll som instruktör på NIU innebandy jobbas det dagligen med elitsatsanda ungdomar.

Jag har på senare tid upplevt att elit är något smutsigt och fult, något som man inte talar högt om eftersom den är så exkluderande och detta gör mig nyfiken samtidigt som det gör mig frustrerad. Jag är fullt medveten om baksidan av elit, den är exkluderande och fyrkantig, något som jag upplever som naturligt eftersom alla inte kan vara där. Alla kan inte bo i Västerås heller, även om alla skulle vilja det. Ni förstår vars jag är på väg.

Jag upplever att vissa människor som florerat i och kring elit är den största bidragande orsaken till att det blivit en mycket negativ klang på ordet elit. Vuxna människor som behandlar barn och ungdomar på sätt som i många fall är allt annat än okej. Jag tror detta ger en otroligt skev bild av elit. Det är en oerhört låg procent av alla idrottsutövare som tar sig till den yttersta eliten, är det inte något vi då bör värna om? Ska vi inte förbereda de ytterst få som går hela vägen på bästa möjliga sätt? Givetvis inte på bekostnad av andra idrottsutövare, det måste gå att kombinera.

Jag upplever elit som fint. Människor som lägger ner sin tid, själ och hjärta på något som driver dem till det yttersta. Och när de sen får utdelning av det, mäktigt. Jag fascineras av individer som tar sig hela vägen och delar med sig av sin resa, när jag får en inblick i hur deras liv ser ut och hur de målmedvetet tar sig närmare sitt mål. Det ger mig massor av energi.

Jag önskar att fler såg elit som något fint, något att sträva efter och brinna för. Barn som vuxna. Jag har så många idrottsutövare i min närhet som har höga mål och drömmar men som knappt vågar yttra dem då de är mer rädd för hur omgivningen ska ta det eller för att de själva inte tror att de är kapabla att ta sig dit.

Är det så vi skapar våra elitutövare?

Det är som sagt sen jag själv börjat röra mig i kretsar kring elit som jag har börjat att reflektera över hur ofta jag behöver diskutera, förklara och i vissa fall även påvisa att elit inte är skit. Själva frukten av hårt arbete – elit – är inte skit. Däremot förstår jag att människor och organisationer kan göra så det upplevs som skit, men jag tror vi behöver särskilja dessa för att öka de idrottsutövare som kan och vill gå hela vägen dit.

Elit både ger och tar energi för mig. Oftast så ger den energi i form av träningar med hög intensitet, motiverade och fokuserade spelare samt ett relationsbygge med individer som går utöver det vanliga. Det jag upplever som energikrävande är det som sker runtomkring och som ofta ligger utanför laget.

För att tanka energi utanför min innebandy så styr jag min kos upp till norra Norrbotten där jag finner lugn och ro bland fjäll och träsk. Och för att koppla av och ladda energi under sommarhalvåret så odlar jag en större mängd grödor som jag tar tillvara på och äter under vinterhalvåret, en forma av meditation kanske.

Jag tror att vi behöver ge elit ett nytt rykte och jobba hårdare för att förbereda våra individer inför en elitkarriär för utan eliten dör idrotten.