I Sommarbloggen får olika innebandyprofiler möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Martin Klabere, vice ordförande i Svenska Innebandyförbundet och ledamot av Internationella Innebandyförbundets styrelse.

Jag och familjen har tillbringat en månad hos mina svärföräldrar i Roja som för närvarande är ett av dom säkraste ställena att vara på när det gäller Covid-19. Detta då den här regionen av Lettland inte haft ett enda fall av Corona än så länge. Det gör visserligen inte att vi gör avkall på socialt avstånd men ger onekligen en känsla av frihet som jag tror vi alla längtar efter.

Bilden är tagen i Kolka 30 km norr om Roja där Östersjön och Rigabukten möts. På bilden ser ni mig (Martin Klabere), min fru Zane (som förövrigt spelat fem VM-turneringar för Lettland, sju Europacuper/Champions Cup för Rubene och dessutom varit Generalsekreterare för Lettlands Innebandyförbund vilket är skälet till varför vi träffades överhuvudtaget och då genom mina internationella uppdrag) samt våra barn Hugo och Stella.

När jag fick frågan om att skriva någonting i sommarbloggen så tackade jag JA direkt. Detta då jag såg en möjlighet att skriva om något som ligger mig varmt hjärtat i och med mitt uppdrag som ordförande i internationella förbundets regel- och tävlingskommitté. Projektet Future of Floorball som glidit under radarn för dom flesta i Sverige men som kan komma att påverka innebandyn väldigt mycket.

Många säger att Future of Floorball bara handlar om tävling men för mig kan det vara nyckeln till både inkludering och acceptans för vår sport på riktigt allvar.

Vad är då Future of Floorball?

Det hela startade med att Innebandyn fick delta i The World Games i Wroclaw 2017 där antal spelare begränsades kraftigt (14 stycken enligt regelverk från turneringen) varvid också matchtiden reducerades till 3 x 15 minuter för att klara ett tufft spelschema.

I korta ordalag var turneringen en succé då det blev en väldigt rolig och offensiv innebandy där stjärnorna fick väldigt mycket speltid samtidigt som lagen spelade på mer jämbördigt sätt då alla spelade på två femmor.

På medlemsmötet, med alla innebandynationer december 2017 i Bratislava, hade vi en workshop om hur den internationella innebandyn skulle kunna förändras. Detta då flertalet länder ställde sig positiva till att ha färre spelare och kortare speltid. Något som jag kommer fokusera på till stor del i nedan text.

Andra frågor inom projektet handlar om antal lag i VM (eventuellt utöka från 16 till 20 lag), Internationella kalendern, U19-VMs placering under året och VM 2022 (som krockar med fotbolls- VM). Efter mötet har även frågor om Europamästerskap, kvotering av platser per kontinent, förändring av Champions Cup och stora resultat i kval/slutturnering varit frågor som gör helheten väldigt komplex. Detta pga. att de olika delarna måste ske i en viss ordning och kan bara genomföras under vissa förutsättningar då allt hänger ihop och dessutom påverkar den nationella innebandyn. 

På internationella förbundets årsmöte i december 2018 beslutades det att test av nytt format med kortare speltid och färre spelare ska ske. Internationella innebandyförbundets tester kommer genomföras med en minskning till 17 spelare samt ha en speltid på 3 x 15 minuter.

I februari 2020 beslutade internationella innebandyförbundets styrelse att damernas VM-kval 2021 och herrarnas The World Games turnering 2021 (nu flyttat till 2022) ska fungera som testturneringar. Detta för att få ett stort underlag som möjligt där alla länder som normalt sett deltar i VM (kval/slutturnering) verkligen ska se vilka effekter en förändring får och för att innebandyn ska ta rätt beslut på årsmötet 2022 i Schweiz.

Så redan nu håller den svenska organisationen kring damlandslaget på och förbereder kvalet 2021 (som sker i månadsskiftet januari/februari om inte Covid-19 stoppar möjligheten att kvala då) och där kommer Mikael Hill med sin dåvarande ledarstab vara en viktig informationskälla då dessa ledde herrlandslaget till guld i The World Games 2017.

Vad finns det då för bevekelsegrunder för att göra en förändringen sett ur ett internationellt perspektiv? (givetvis med förutsättningen att testerna visar ett positivt resultat ur många olika perspektiv).

I strategin för det internationella arbetet för 2021 till 2032 så finns ett avsnitt som handlar om att ha fler länder ska vara med och tävla om medaljerna vilket är en nyckel för att bli en internationellt accepterad sport. Dagens situation med att det i princip alltid är Sverige, Finland, Schweiz och Tjeckien som spelar semifinal är inte bra för det internationella intresset och inte heller nationellt då det är svårt att jobba upp ett intresse för matcher där man på förhand vet utgången.

Jämför vi oss med handboll så har dom precis den situation som vore idealet även för innebandy dvs lag som vinner OS-guld kanske inte ens klarar sig från gruppen i nästa VM-turnering. Något som i sin tur ökar intressenivån dramatiskt då förutsägbarheten tas bort och man träffas av idrottens underbara situation där man är mellan hopp och förtvivlan. Sedan är det självklart så att en förändring tar lång tid även med de nya förutsättningarna. Vi som växte upp under Stenmarks storhetstid vet att trots alla regelförändringar så lyckades han under lång tid behålla sin dominans trots att han tvingades lära sig nya discipliner och en helt ny typ av käppar i banan.

Färre antal spelare och kortare speltid gör att man jämnar ut den fördel som Sverige, Finland, Schweiz och Tjeckien har mot övriga då de i princip använder alla tjugo spelare fram till semifinalerna medans många lag spelar på tio till tretton utespelare under större delen av turneringarna. Dessutom så spelar övriga lag idag en extra match i och med åttondelsfinalerna som ettan och tvåan slipper i de två bäst rankade grupperna. Kortare speltiden gör också att Sverige, Finland, Schweiz och Tjeckien inte tröttar ut motståndet på samma sätt som idag.

En annan positiv effekt som vi troligtvis får att ovan förändring är att vi till stor del slipper stora målskillnader då lagen idag av taktiska skäl helt enkelt inte gör sitt bästa och vilar sina bästa spelare då de redan från början vet att de inte kan vinna matchen. Ta exempelvis Sveriges vinst över Danmark i Prag 25-0 i herrarnas VM i Prag 2018 eller t.o.m. gruppmatchen mellan Sverige och Tjeckien i damernas VM i Neuchatel 2019 där tjeckiskorna efter snabbt underläge med några mål vilade sina bästa spelare med slutresultatet 10 – 2. Sedan är det självklart så att Sveriges insatser i dessa matcher inte ska förringas på något sätt då vi alltid har ett stort fokus på att vinna alla matcher och oftast inte slår av på takten oavsett resultat.

Kortare matchtid har också andra positiva effekter då vi i dagens mästerskap har en problematik med att endast inbitna fans har intresse att se andra nationer spela än sin egna och en kortare matchtid öppnar för en rimlig tid att se två matcher efter varandra. Detta då man minskar matchtiden med totalt en timma. Särskilt lockande att se fler matcher är det givetvis om matchutgången dessutom är oviss. Matchtiden öppnar också upp för möjligheten till fler lag i slutturneringen utan att för den delen förlänga den speciellt mycket men som har nackdelen att få länder klarar att arrangera.

Möjligheterna till fler TV-matcher (både markbunden och streaming) ökar då man kan få in fler matcher inom de önskade tidsspann som TV idag önskar få. Detta samtidigt som en kortare matchtid dessutom är lättare att få in i TV-tablån.

Formatet ger bättre möjligheter för arrangörer av turneringarna att jobba med exempelvis organisation, spelschema och arenaval (där man skulle kunna spela fler matcher i en huvudarena och anpassas till andra tidszoner om så krävs). Idag är det väldigt lätt att tänka Europa men just nu har Asien/Oceanien den snabbaste utvecklingen ställt till nivå på spelet mot tidigare, deltagande länder och intressanta multisportevent vilket gör att vi behöver ta en större hänsyn till deras behov. Thailands innebandypresident Mr. Dato Seri Chaiyapak Siriwat har dessutom precis blivit vald till Vice President of the Olympic Council of Asia (OCA). En position som kan bli väldigt betydelsefull i vår dröm om ett deltagande i OS.

När det gäller kvalturneringarna till VM så pågår det en diskussion om de åtta lag som ska spela EM (beslut att spela EM skedde på internationella innebandyförbundets årsmöte 2018 i Prag) ska vara direktkvalificerade till VM eller inte. Helt klart är att en EM-turnering med åtta lag innebär att lagen rankade utanför topp 4 kommer få fler matcher mot topplagen vilket kommer utveckla dessa ytterligare då de behöver fler matcher mot Sverige, Finland, Schweiz och Tjeckien.

Så på många sätt handlar det om att ge möjligheten till sportsliga framgångar för fler länder vilket gör oss mer inkluderande och intressanta som sport vilket på sikt kommer få innebandyn att växa sig större och starkare samt inte minst visa att vi fortfarande har modet att förändra vår sport. Vi visar dessutom att vi har förmåga att anpassa oss till hur samhället i övrigt utvecklas där kampen om utövare, besökare, krav från bidragsgivare, sponsorer, TV/streaming etc. blir tuffare och tuffare.

Då jag också sitter i Svenska Innebandyförbundets styrelse så kanske ni tänker att jag blivit galen som i mitt resonemang ovan försämrar förutsättningarna för att Sverige ska vinna VM-guld, att 3 x 15 minuters speltid gör oss till en korpidrott, att vi inte ska straffas för att dom andra länderna inte utvecklas i samma takt osv.

Jag har en stor förståelse för allt detta men jag har en stor tro på att Sverige kommer att tjäna på förändringen. Detta då vi idag inte utmanas tillräckligt mycket i att utveckla spelet/spelarna då vi i princip alltid spelar final i VM. Dock kan jag se tydliga tecken på att ha dom bästa spelarna eller att vara världsledande inte med automatik innebär att man vinner VM-guld.

På både dam- och herrsidan har finalerna präglats av uddamålsvinster, Sudden Death eller straffar (förutom när vi körde över Finland 2012 då vi vann med 11-5 och ledde med 9-0 efter 31.31) och nu har vi dessutom haft ett antal semifinaler av samma karaktär. Vilket är ett dåligt tecken som jag ser det då vi har spelare, organisation och ekonomi som är världsledande men där vi behöver hitta ett sätt att bli det bästa turneringslaget. Något som är en helt annan sak och som ställer helt andra krav på hur man ska göra för att lyckas. Detta är givetvis något som behöver lösas oavsett system.

Jag kan också konstatera att Finland är fullständigt emot en förändring av detta slag där man till och med inte ens vill testa det nya formatet, Schweiz håller en mer positiv neutral syn än så länge och Tjeckien har i sin återkoppling sett fördelar med att förändra.

Vad Sverige tycker präglas än så länge av en försiktighet där vi sannolikt kommer att ha en intressant dialog med ett antal intressenter när vi sett vad testet i damernas VM-kval och herrarnas turnering i The World Games gett vid handen. Detta då vi hamnar i ett vägval då varje nationsförbund väljer själva om de ska spela det nya formatet nationellt eller inte och där FSSL tillsammans med sina klubbar sannolikt kommer ha en stark åsikt i frågan.

Ändras formatet internationellt så blir det givetvis en stor nackdel för landslaget om man inte spelar så nationellt då förutsättningarna och taktik blir annorlunda.

Personligen tror jag att förändringen är positiv även ur en nationell synvinkel men det resonemanget kan jag utveckla i ett senare skede om en testerna visar på en stark fördel och förändring på internationell nivå kan bli ett faktum.

Nu låter det kanske som att jag bestämt mig för att det nya formatet har så mycket fördelar att det övervinner nackdelarna. Så är det absolut INTE och det är därför jag kämpat hårt för att få till testturneringar på högsta nivå och som verkligen ger alla länder en möjlighet att utvärdera för- och nackdelar ur deras länders synvinkel. Detta samtidigt som Internationella Innebandyförbundet kan göra samma sak och då med ett helhetsperspektiv.

I slutänden handlar det om att de, i dagsläget 44 röstberättiga länderna, ska kunna fatta ett beslut på ett underlag som handlar om övervägande fakta och inte känslor. Sedan är det givetvis så att länderna kommer att vara sig själv närmast i sitt beslut som kommer påverkas väldigt olika i olika länder beroende på dagens utvecklingsnivå. I vilket fall som helst så ser jag fram mot debatterna/diskussionerna i frågan där det kommer att vändas och vridas på resultaten av testturneringarna och de slutsatser som kommer att tas fram för beslut på internationella innebandyförbundets årsmöte december 2022 i Zürich.

När vår nya Generalsekreterare (Mikael Ahlerup) drog sin syn gällande utveckling på distriktens ordförandekonferens så sa han ungefär så här:

Att driva utveckling handlar om förändring - förändring innebär att vi alla behöver göra nya saker och sluta gör gamla saker…..för annars sker ingen utveckling. Vi behöver tänka nytt, bli modiga, vara innovativa, ha rätt attityd, drivas av motivationen att saker ska bli bättre och att genom hela processen ta ansvar och förstå vår egen roll i utvecklingen.

Jag har haft förmånen att vara en del av, och kunnat påverka innebandyn, i över 30 års tid via mina olika uppdrag och jag brinner fortfarande lika mycket för att vår sport ska utvecklas vidare och få den uppmärksamhet som vi förtjänar med den fantastiska produkt som vi har. Om inte ovan vägval är rätt väg att gå för att uppnå detta så kommer vi tillsammans hitta andra vägar för att utveckla vår fantastiska idrott till att bli Folksporten och då inte bara i Sverige utan i många fler länder.

Nu ser jag fram mot en ny säsong med många spännande utmaningar där jag hoppas vi kan komma igång som tänkt med innebandysäsongen. Jag men är glad för att vi, genom tävlingsplaneringsgeniet Patrik Eklunds försorg, planerat för möjligheten till två senare startdatum om läget med Covid-19 inte förbättras på det sätt som vi alla hoppas.

Med soliga sommarhälsningar

Martin Klabere, vice ordförande i Svenska Innebandyförbundet och ledamot av Internationella Innebandyförbundets styrelse