I Sommarbloggen får olika innebandyprofiler möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Elin Roos, spelare i SSL-laget Endre IF.

Säsongen är slut och vi är just nu mitt i den delen av året som vi innebandyspelare kallar försäsong. Vi byter fokus från taktik och vinna matcher till fysik och uppbyggnad. Det är nu grunden för säsongen ska läggas. 

Den här delen av säsongen har för mig alltid varit förknippad med en dålig och jobbig känsla. Jag har känt mig rädd, nervös och stressad över att inte räcka till. Att inte prestera och inte leverera de resultat som jag förväntas göra.

Varje år när det ska tas fram utvecklingsområden eller fokuspunkter har det för mig alltid varit ”fysiken” som stått högst upp på listan. Det har varit med all rätt. Jag vet om att min fysik varit det område jag behövt utveckla mest. Men hur kommer det sig att man jobbar med ett område stenhårt men får inte den utvecklingen man vill?

Jag har alltid jämfört mig, haft koll på omgivningen och försökt prestera därefter. Sett hur snabbt någon annan springer eller hur mycket någon lyfter. Försökt efterlikna, misslyckas och fått lite sämre självförtroende. Och så fortsatte det. Se, efterlikna, misslyckas. Den där ryggsäcken jag bar med mig på varje träningspass var full av misslyckanden. Det blev otroligt tungt att träna med den ryggsäcken på. Där och då kunde jag inte förstå varför försäsongen inte gav någon effekt på mig och min träning. Självklart blev jag lite bättre varje år men den riktiga skjutsen kom aldrig. Istället blev det en lättnad när försäsongen var slut, vi gick in i hallen och fokus lades på teknik, taktik och lagspel. 

Ända tills den dagen då jag faktiskt förstod hur mycket det här har påverkat mig. Att jämföra mig med andra, underskatta min egen förmåga och alltid ha en känsla av att ha misslyckats har gjort att jag aldrig kunnat, orkat eller lyckats pressa mig till de där gränserna där man blir bättre.   

För mig blev insikten av hur ofta och mycket jag jämförde mig med andra det som hjälpte mig framåt som innebandyspelare. Det var det som gjorde min största utvecklingspunkt lite mindre. Jag hade inte förstått vikten av att jobba med det mentala och psykiska förrän nu. Att arbeta bort ett invant tankesätt är både svårt och jobbigt. Man tvingar kroppen att tänka som den inte riktigt vill. Men det går. Och ja, det är värt det. 

Jag började sätta upp kortsiktiga mål anpassade efter mig och min kapacitet, sänkte kraven på mig själv och jobbade med känslan av att våga bli trött. Oavsett om någon annan sprang snabbare än mig, så fokuserade jag på hur snabbt jag sprang. Mitt fokus var fullt ut på att jag skulle gå på varje försäsongspass med inställningen att göra mitt bästa. Det var inte alltid lätt. Det är lätt att falla tillbaka och börja jämföra sig igen. Men när pass efter pass känns bra. Några av de uppsatta målen är uppnådda då börjar huvudet släppa efter och tänka lite mindre på alla andra.

Idag när jag är inne på min femte försäsong med Endre så älskar jag att träna och jag ser fram emot den här delen av säsongen. Självklart vet jag att den kommer vara tuff och jobbig och jag vet att jag inte är bäst på alla moment vi ska träna. Men jag vet också vilka möjligheter det finns under en försäsong, vilken möjlighet att skapa bra förutsättningar både för mig själv och laget om jag gör mitt bästa på varje pass. 

Något av det finaste denna utveckling har gett mig är att jag numer ser på mina lagkamraters prestationer med stort hjärta och engagemang istället för att känna att det är en tävling. Jag känner inte längre att jag tränar mot dem utan jag tränar med dem. Och det är det absolut bästa. Att se laget man tillhör tillsammans springa i regnet på ett sandigt och stormigt Tofta, höra hur de hejar på mig när jag snart går i mål på stafetten eller se hur någon vågar pressa sig lite extra på det där vidriga intervallpasset. Det ger så mycket mer att jobba ihop.

Förhoppningsvis är det några av er som läser det här som inte känner igen er överhuvudtaget. Det vore det allra bästa. Men min känsla säger mig att vi är fler, fler som känner att vi måste prestera som andra, fler som jämför oss och bestämmer våra värden efter det. Vi behöver prata mer om det mentala, mer om våra tankar och känslor. Jag har turen att ha haft en otroligt stöttande familj. De har hejat på mig, peppat mig och alltid värderat mig det högsta. Oavsett resultat. Tack för det. Våga prata med de människor runt omkring er som ni känner er trygga med, föräldrar, tränare, lagledare, lagkompisar eller vem som helst som kan få er att bli lite starkare och lite modigare. 

Kom ihåg att försäsongen finns där för att ge oss chansen att bli bättre. Gör ert bästa, utmana er och bli trötta. Stötta och heja på varandra och njut. Vi ses när säsongen börjar igen!