I Sommarbloggen får olika innebandyprofiler möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Kim Ganevik, SSL-forward i Mullsjö AIS.

Den här veckan vill jag allt, nästa vecka vill jag inget. Idag är allt viktigt, imorgon kan allt kännas meningslöst. Jag är en spretig jävel och det blir inte bättre när jag känner doften av liniment, motståndarsupportrar eller segrar. Tänk att du struntar i att sortera din tvätt efter färg och grader. Du kastar in dina klädesplagg i tvättmaskinen och hoppas på det bästa. Har du tur får du fram något helt unikt, något som faktiskt funkar. Har du otur går det åt helvete. Ungefär så känns det varje gång jag sätter mina söndersprungna trasor till skor i storlek 40 innanför sargen. Planen är tvättmaskinen och jag är dom osorterade kläderna. Små fötter, liten hjärna. Det är väl så man säger?

Innan (OM) du fortsätter läsa, kom ihåg att spretiga jävlar skriver spretiga texter. Vi får se, men helt ärligt så tror jag inte ens att det finns en röd tråd. Och det känns bara som en bra avspegling av vem jag är. Förra sommaren raderade jag den där appen som är blå med en vit fågel i och nu behöver jag dumpa allt jag bär på någon annanstans. Du får helt enkelt några minuter i min röriga hjärna. Och låt oss vara ärliga innan vi släpper tvätten för den här gången, hur ofta gör man faktiskt rent filtret när man är klar i tvättstugan? Precis, så låt oss skippa filtret den här gången också.

Redan här känner jag mig lite självgod, men det är väl så jag brukar uppfattas. Skriver jag en text om mig själv som jag tror att någon kommer vilja läsa? Tydligen. Vem är jag ens? Borde jag börja med att presentera mig? Det känns som att jag smeker mitt ego ännu mer om jag sitter (ligger egentligen men det låter inte lika bra) och berättar om noga utvalda matcher och mål. Eller att jag råkar ha några få landskamper på mitt CV (kom på att jag inte har något riktigt CV, måste nog skriva ett imorgon). Borde jag berätta något mindre bra för att jämna ut det lite? Det finns för mycket att välja på, alla har ju kanske inte hört om den gången jag spottade på en Linköpingssupporter? Skitsamma, för inget av det jag precis skrev är ju faktiskt vem jag egentligen är. Det där var bara en snabb och intetsägande presentation av mig som innebandyspelare, inte om människan som spelar innebandy. För mig är det stor skillnad. 

På planen är jag en hetsig idiot som snackar mycket och som ser ut att få provision varje gång en domare eller motståndare får höra några väl valda. Det brinner. Och då snackar jag inte om en liten mysig lägereld man sjunger eller grillar korv vid. Det brinner SATAN.

Apropå att sjunga, jag älskar musik och tänker ofta på hur det skulle vara att stå på en riktig scen. Det kommer ju aldrig hända, så planen får vara min scen. Varje gång jag kliver ut på den scenen matas jag med adrenalin, från publiken som älskar mig och från publiken som hatar mig. Från domare som fått nog och från motståndare som talar om hur dum i huvudet jag är. Jag andas in allt det där, vispar ihop det och skickar ut det igen. I löpningar, hets, mål (nåja) och mycket mer.

Musik var det. När jag går på konsert vill jag bli berörd, jag vill känna något. Vissa artister sjunger helt perfekt utan att missa en ton, andra bjuder på show och ser till att varenda en i publiken luktar svett. Det är samma sak med sport, jag vill bli berörd och jag vill beröra. Jag vill att hela hallen ska lukta svett. Jag ser ofta idrottare som artister. Jag är inte den som sätter varje ton, men jag är inte heller den som mimar i 60 minuter för att rösten måste vilas eller för att jag är rädd för att sjunga fel. Jag är den som som studsar runt utan avbrott och hoppar ut i publiken. Jag vill tömma allt jag har även fast jag vet att sången blir lidande. Det är energi, det är impuls, det är Travis Scott. Spelet och handlederna hade kunnat vara bättre, mitt rykte likaså. Den självinsikten har jag. Men jag sätter det tekniska åt sidan och låter känslorna styra. Jag vill känna att jag lever. På gott och ont.

Det är ju lite överdrivet, men okej, på planen är jag alltså en galning. Det har jag varit tydlig med nu och många andra också för den delen. Men räcker det verkligen som underlag när du ska tala om för någon hur jag är? Ger det dig rätten att döma mig som människa? Jag tycker inte det. Du känner inte mig bara för att du har sett mig spela innebandy och kan därför inte gå runt och säga hur jag är.

Här börjar det kännas som en snyfthistoria, så vill bara vara tydlig med att jag inte har offerkoftan på mig. Den sitter fortfarande på Ove, 63, som spammar diverse forum med att vita liv faktiskt också spelar roll. Vakna nu, Ove (inte alla Ove) och alla andra rasister.

Det jag försöker säga är att folk måste lära sig att skilja på det som händer på och utanför planen och framförallt få en förståelse för hur vissa saker kan hända. Det går fort i innebandy, säger du. Åfan, säger jag. Det gör det för oss spelare också. Publik, adrenalin och en hunger att vinna gör saker med en, ibland hinner man inte riktigt tänka på konsekvenserna. Det betyder såklart inte att jag är för stolt för att be om ursäkt när det blir fel eller att jag kan göra vad jag vill och låtsas som att det var någon annan som gjorde det. Det är fortfarande jag och det står jag för, men det finns inte alltid tid att tänka klart. Står du för att du inte är ett dugg bättre som tar fram telefonen och skriver en arg tweet om en spelare så fort det händer något som inte passar dig? Du har betydligt fler sekunder på dig att tänka över det beslutet än vad spelaren på på planen har. Men visst, det går fort på Twitter.

Jag ska inte ljuga, här tog jag en paus, gick till kylskåpet och hämtade en öl. Men så gör väl inte en idrottsman? Synd, jag är den jag är. En människa som tycker om att spela innebandy, absolut, men det är inte allt. Jag är en mjukis som gillar kärleksfilmer. Jag gillar att ta bilder. Mitt intresse för konst och design har växtvärk. Det kan man kanske inte alltid föreställa sig. Och som alla andra tycker jag om att ha kul.

Jag vill kunna ha kul och göra saker utan att behöva höra att jag är en dålig förebild. För vad är ens en förebild? Jag har varken sett facit eller skrivit på några papper. Däremot har jag dom senaste åren märkt att jag kan påverka nästa generation, mer än vad jag tidigare trott. Jag har inga problem med det, men jag kommer aldrig vara perfekt. Kan jag vara en förebild eller inspirera någon genom att vara mig själv så är det hur fint som helst, men jag tänker inte hålla igen eller vara någon annan bara för att jag ska leva upp till dom orimligt höga krav som ibland finns på en idrottare. Du kommer inte se massa innebandybilder på min Instagram. Jag kommer inte göra några samarbeten med företag som pysslar med kvarg och grejer bara för att. Det är inte jag. Jag lägger ut det jag vill lägga ut. Jag kommer göra misstag, precis som du. Jag kommer dricka öl ibland, precis som Erik Karlsson. Ja, den Erik. Snygg-Erik. Så varför ska jag låtsas att det inte är så? Och säg inte att det är just det här som gör att folk inte tar innebandy på allvar. Skitsnack. Ibland heter det att den här sporten är en hobby, men ändå ska vi leva som om vi vore heltidsproffs. Jag vill att innebandyn ska växa och tas på allvar. Vi offrar tid och tränar hårt utan att stapla sedlar. Så kommer det fortsätta, därför behöver man lämna den bubblan ibland och bara vara människa.

Jag kommer vara mig själv. Mer än någonsin. Inget skådespel, bara ärlighet. Jag kommer ta en kula för mina lagkamrater och för alla som älskar Mullsjö. Jag kommer jaga guldet. Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för kidsen. Prata, svara på meddelanden, anordna läger och ställa upp på bilder. Min musik är inte för alla, men den finns här för dig som behöver den. Förmodligen är den riktigt dålig utan publik, så låt oss hålla tummarna för att vi ses redan i den första omgången. Då ska vi sjunga falskt och svettas tillsammans, oavsett om du gillar eller ogillar mig.

Kom ihåg att man kan ändra uppfattning om andra människor. Allt är inte vad det en gång var. Man kan förändras. Dina fördomar stämmer inte alltid. Inte mina heller. Dom finaste fördomarna är dom som dör. Ibland behöver man bara förstå. Och jag förstår inte ett skit av det jag precis skrev.

Må den röda tråden vila i frid.