I Sommarbloggen får olika innebandyprofiler möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Elitdomaren Glenn Boström.

Året var 1987 och jag hade precis börjat 7:an. En klasskompis frågade om jag ville börja spela innebandy och resten är som de säger (min) historia.

Jag gick min första domarkurs 1988, kursen var på två kvällar och helgen efter kursen ”dömde jag upp”. Där och då kunde jag aldrig ha gissat att jag nu 32 år senare fortfarande skulle hålla på och tycka att det är precis lika roligt som när jag började.

För att få lite perspektiv på hur länge detta är kan ni tänka att Kim Nilsson föddes samma år som jag började döma innebandy. Om det säger något om hur ung Kim är eller om hur gammal jag är låter jag vara osagt.

Att jämföra innebandyn som spelades i slutet på 80-talet med den som spelas idag går inte. Eller det går såklart, men jag vet inte i vilken ända jag skulle börja i. Farten och tekniken på spelarna idag är inte jämförbar med då. Missförstå mig rätt, det fanns snabba och tekniska spelare då också, spelare som Christan Hellström i Balrog för att ta ett exempel, men om du tittar på gårdagens stjärnor och dagens, tror jag nog att de flesta skulle hålla med om det finns en skillnad.

Dömandet då, det har väl i alla fall inte ändrats genom åren tänker ni? Nej, kan man ju lite skämtsamt säga med ett ironiskt leende på läpparna. Vi blir fortfarande utskällda och ifrågasatta för vårt jobb, så det är ingen skillnad nu från då. Besluten vi tog då är fortfarande de samma som idag, i en av världens snabbaste sporter tar en enskild domare någonstans runt 600 beslut per match och 99% av dessa är rätt. Detta kan skilja sig från match till match och från domare till domare men för att ha en utgångspunkt i denna text säger vi att det är så.

Utmaningen är såklart att inte låta den handfull beslut som inte blir rätt avgöra matchen. Vem som nu avgör vad som är ett matchavgörande beslut? Oftast är det en spelare eller ledare som väldigt kort efter slutsignalen säger ”synd att ni avgjorde matchen”. Om ni visste hur ofta man får bita sig i tungan för att inte säga något som ”och jag som trodde ni förlorade matchen när ni drällde med bollen framför eget mål, eller när ni missade det öppna målet i slutet”, men vem skulle tycka att det var konstruktivt där och då. Humor kanske, men inte konstruktivt. 

Självinsikt är enligt mig ett av de viktigaste karaktärsdragen en domare kan ha, tillsammans med ödmjukhet och integritet. Humor är bra, men kan absolut också vara en nackdel. Jag vet inte hur många gånger jag försökt vara rolig med en spelare eller ledare och det fallit helt fel ut. 

Minns en dialog jag hade med Joel Kanebjörk, då i Storvreta. Han var kapten och ville att vi domare skulle säga till om någon av hans spelare gjorde något fel. ”Gäller det även dåliga passningar och missade chanser”, frågade jag. Han tittade bara på mig som om jag dum i huvudet, vilket han kanske hade rätt i där och då.

Jag har verkligen haft förmånen att döma spelare och ledare som utvecklat mig inte bara som domare, utan även som person. Spelare som Conny Westerlund och Kristoffer Kranberg i AIK, Mathias Larsson och Kimmo Eskelinen i Warberg, Andreas Johansson i Falun, bröderna Eric och Johan Roos och Niklas Nordén i Växjö. Spelare och ledare som med sin energi på plan kan ändra en matchbild, inte bara spelmässigt, utan även för oss domare.

När jag skriver detta får det mig att tänka på en situation i Solnahallen under en slutspelsmatch mellan AIK och Warberg. Kranberg har varit på en offensiv räd och på vägen hem trycker han till Eskelinen oprovocerat i bröstet. Jag försöker hinna in mellan dem och står med ryggen emot Eskelinen och försöker få Kranberg att komma tillbaka för att lugna ner situationen. Samtidigt skriker Eskelinen ”Men ta ut honom då” bakom min rygg. Min reaktion på den kommentaren är att visa ut Eskelinen för protest mot domslut. Inte ett av mina bättre beslut i karriären, men jag skyller på att han skrämde mig när han skrek. Jag har träffat Eskelinen efter detta och hunnit be om ursäkt som tur är.

Inte bara spelare och ledare har format mig. Jag skulle inte vara någonstans utan mina kollegor: Sven Hammerin och Håkan Söderman. Utan dessa två hade jag nog slutat för länge sen. Andra kollegor som jag inte dömt med men ändå har mycket att tacka för: Glenn Nyberg, Pelle Hellberg, Mike Bengtsson, Martin ”Pulver” Polverari, Daniel Skoog, Ola Hamberg, Thomas Nystrand och Johan Råsbrink. Listan kan göras lång med otroligt duktiga domare som utvecklat mig.

Många matcher på elitnivå har det blivit, närmare bestämt 467 matcher. Flest elitmatcher (dam och herr) av någon innebandydomare så här långt. Ett rekord som jag satte under SM-finalen för herrar den 27 april 2019 och som alltid kommer att vara med mig för resten av mitt liv. Här önskar jag såklart att det hade varit enbart för rekordet som jag för alltid kommer minnas den helgen, men finalen inföll även dagen efter att min fru, Terese Alvén, blev inlagd på sjukhus med buksmärtor. Det var länge oklart om jag skulle kunna döma finalen, men stödet jag fick under helgen från Terese, mina kollegor, vår coach Tony Holmer och Svenska innebandyförbundet gjorde att jag kunde genomföra matchen. Direkt efter slutsignalen satte jag mig i bilen och åkte till sjukhuset. 11 veckor efter denna helg gick Terese bort i cancer. Det tillsammans med en korsbandsskada gjorde att jag missade säsongen 19/20. 

Nu är dock min förhoppning att vara tillbaka på planen, sikta mot nya matcher och möta nya spännande spelare och tränare. Vad är då målet med mitt dömande och vad är det som har gjort att jag orkat hålla på så länge som jag gjort? Det enkla svaret är glädjen i sporten innebandy. Ett lite mer förklarande svar kan vara just utmaningen. Det är få förundrat att få vara en del av den absoluta världseliten inom en sport, både nationellt men även internationellt. 

Slutligen vill jag skicka med er en tanke. Mitt perspektiv i denna text är elitdomarens och visst är arbetsmiljön och pressen där ibland påfrestande, men det är något jag själv valt att utsätta mig för och gillar.

Jag ber er dock att tänka på för hur ni bemöter alla dessa modiga ungdomar som börjar döma för att hjälpa sin förening, tjäna lite extra pengar, eller för att de lockas av utmaningen. Tyvärr väljer många att sluta döma alldeles för tidigt för att det negativa tar överhanden. Bland dem som slutar varje år finns det blivande elitdomare som hade blivit bättre än jag och 32 år senare kanske fått möjlighet att berätta sin historia på det här sättet om de bara hade fått chansen att utvecklas när de var nya. 

Ett dåligt domslut gör inte en dålig domare precis som ett missat öppet mål inte gör Niklas Jihde till en dålig innebandyspelare. Han har faktiskt missat öppna mål, bara fråga honom.

Ha en trevlig sommar, var rädd om din domare och tack för att du läst det här.