I Sommarbloggen får olika innebandyprofiler möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Märit Bergendahl, ordförande i Svenska Innebandyförbundet.

Mitt uppdrag som ordförande i Svenska Innebandyförbundet är inte en heltidssysselsättning. Precis som de flesta andra som är engagerade i innebandyn har också jag ett ”riktigt” jobb. Hela mitt yrkesverksamma liv har jag arbetat inom domstolsväsendet, för närvarande som chefsrådman vid Göteborgs tingsrätt. Föreningsengagemang har jag alltid haft med mig och jag trivs i sammanhang där jag tillsammans med andra får ta mig an utmaningar och bidra till att skapa bättre förutsättningar i samhället. 

I min roll som domare möter jag ofta samhällets baksidor. De försummade barnen, den missbrukande tonåringen, egenföretagaren vars livsverk gått i konkurs och den misshandlade kvinnan. Mannen med 30 avsnitt i belastningsregistret, han som aldrig varit en del av samhället, utan alltid stått utanför, honom stöter jag ofta på. Många frågar mig hur jag orkar se så mycket negativt, hur jag hanterar den press som det faktiskt innebär att under många rättegångsdagar sitta som domare i t.ex. den styckmordsrättegång jag hade i våras. Visst är det tufft ibland, många bilder som jag tvingas se stannar kvar på näthinnan långt efteråt. Samtidigt har jag förstås ett professionellt förhållningssätt till det jag tar del av. Jag försöker att inte blanda in mina egna känslor och bara göra mitt jobb – lyssna, värdera, analysera och sedan besluta.

För mig är det viktigt att ha balans i livet. Vara medveten om vad som tar energi och vad som ger energi, oavsett vad andra tycker och tänker. Mitt ideella engagemang, som under barnens uppväxt främst kretsade kring vår lokala innebandyförening, har varit något som oftast gett mycket mer energi än vad det tagit. Speciellt tänker jag på de många år som tränare för flicklaget där min dotter spelade. Visst var det stressigt och tufft att hinna till träningen direkt efter jobbet. Men när jag kom dit, till 25 härliga tjejer så var det som bortblåst. Och efteråt var jag alltid piggare än när jag åkte från jobbet. Folk tyckte jag var tokig, tre träningar i veckan och matcher på helgerna, plus styrelsearbete. Men för mig var det viktigt, det gav mig energi att träffa tjejerna, att vara tillsammans med andra ideellt engagerade och att träffa eldsjälarna i vår förening som lagt ned tusentals timmar av sin egen tid, utan att begära något tillbaka. 

När jag hösten 2018 fick möjlighet till ett EU-uppdrag i Palestina så vägde jag för- och nackdelar mycket noga. Att inom ramen för en EU-insats arbeta med uppbyggnaden av rättsväsendet på Västbanken var förstås en otroligt spännande utmaning. Att få arbeta i en internationell miljö och vara chef över domare, åklagare och andra jurister från olika EU-länder kändes väldigt lockande. Och inte blev erbjudandet sämre av möjligheten att bo i Jerusalem, denna historiska och otroligt politiskt laddade stad. Det som låg i den andra vågskålen var förstås allt det där som jag har här hemma. Ett socialt sammanhang, min familj, vänner, grannar och alla kompisar inom föreningslivet. En fritid som mycket sällan har någon anknytning till mitt jobb. Jag hade svårt att föreställa mig att jag skulle leva i ett år utan allt det där, bara gå till jobbet och spendera fritiden med arbetskamrater. Skulle jag klara av att balansera ett krävande arbete och de många negativa upplevelser som väntar i ett konfliktområde, utan den balanserande fritid jag var van vid? Jo, det gick faktiskt. Mitt år i mellanöstern blev en fantastisk upplevelse. Min träning och många utflykter i en fascinerande region blev min energipåfyllning när möjligheterna till ideellt engagemang var små. Men visst saknade jag det. Känslan av fullsatta läktare, smaken av kaffet i kiosken, glädjen när hemmalaget gör mål, kraften i det ideella engagemanget, det maskineri som gör upplevelsen möjlig.

Jag är tacksam att jag under min tid utomlands kunde behålla mitt engagemang i Svenska Innebandyförbundets styrelse. Jag försökte anpassa mina hemresor till våra styrelsemöten men ett par deltog jag i digitalt. Det kändes inte alls optimalt, det är ju i det fysiska mötet med andra engagerade människor som det händer något. Det är då vi känner glädjen och ger varandra energi att fortsätta arbeta för det vi tror på. Tyvärr har det digitala mötet helt ersatt våra fysiska träffar under våren. Jag hoppas innerligt att vi i föreningslivet snart ska kunna gå tillbaka till en mer normal vardag. För vårt engagemang gör skillnad, det ger våra barn och ungdomar en meningsfull fritid, en möjlighet att utvecklas inom sin idrott och som människor. För många är det ett socialt sammanhang fullt av goda förebilder. Och kanske är det just det som blir avgörande för vissa, det som gör att jag aldrig behöver träffa dem på jobbet.