I Sommarbloggen får olika innebandyprofiler möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Markus Puskala, förbundskapten för Sveriges U19-herrlandslag.

Tankar och frågor som rör motivation både berör och intresserar och har nog gjort så i alla tider. Hur man än vänder och vrider på själva begreppet motivation så kommer utveckling att vara en del av det och det kommer att handla om olika typer av drivkrafter knutet till någon typ av utveckling. Utveckling som begrepp tangerar även förändring. Mål och målsättningar konkretiserar begreppet ytterligare, men frågan är vad är det som gör att en individ känner motivation?

Ordet motivation sägs härstamma från latinets movere, som betyder att röra sig, och just den ursprungliga betydelsen passar extra väl in i idrotten då det även rent fysiskt handlar om att sätta folk i rörelse. De inre motivationsfaktorerna kan exempelvis handla om att aktiviteten i sig ger tillfredsställelse, medan de yttre motivationsfaktorerna rör sig om exempelvis belöningar och hot om bestraffning.

Jag har under mina dryga 20 år som ledare jobbat med individer födda i fem olika decennier. 60, 70, 80, 90 samt slutligen 00-talister. Resan har gått från ribbstolar och spaghetti-klubbor via Jolly light till dagens färdighookade klubbor. Från tjock-tv med familjen Macahan och Dallas till dagens streaming-tjänster. Från heta linjen via MSN till dagens Snapchat. Skiljer sig då själva motivationsfaktorerna åt och har de förändrats över tid?

Min bild är att fokus till viss del har förskjutits från yttre faktorer till inre sådana. Och jag är inte helt säker på att vi alltid tänker rätt här. I dagens generation blir ens identitet i mångt och mycket det som man manifesterar genom diverse olika sociala medier. Följare och likes är helt centralt, medan plattformarna själva tjänar mer pengar ju mer tid vi spenderar där. Tveklöst står yttre faktorer i fokus i denna värld. Samtidigt så möter vi ledare också tack och lov en mer källkritisk och kräsen generation. Man behöver inte längre världs-atlas eller ens magistern för att berätta att Canberra är huvudstaden i Australien. Det räcker med en smartphone. Och om vi ledare inte lyckas möta denna generation på rätt sätt så tar man gladeligen sitt pick och pack och åker till just nämnda land för att söka efter meningen med livet.

Svenska innebandyförbundet gör en spännande nystart med sina tränarutbildningar. Full range leadership model är central när det kommer till att hantera frågor kring ledarskap. Modellen fokuserar mycket på beteenden och beskriver tre olika ledarstilar. En låt gå stil, följt av ett transaktionellt ledarskap och slutligen ett transformerande ledarskap. En av huvudtankarna med modellen handlar om att inte förkasta någon av stilarna utan snarare om att hitta rätt kombination och situation för respektive.

Det transaktionella handlar till stor om att hitta fel och avvikelser, och verktygen är olika belöningar och straff eller konsekvenser. Benägenheten för förändring är låg och det är mer frågan om att passa in i en mall. Målsättningsarbete har också en stor plats. Översatt till termer av motivation så väger faktorer över till de yttre.

Det transformerande strävar mer mot en vision än själva målet. Högre värden, intellektuell stimulans, ideal och långsiktighet är här det som eftersträvas. Och förändring är en mer naturlig del av kulturen. Översatt till termer av motivation så väger faktorer över till de inre.

Hur skulle en ung spelare tänka som stod inför valet mellan att gå till FC Barcelona och deras tiqui-taca eller en annan klubb som erbjuder lite mer i lön? Jag tror att det beror på, och att svaret skulle variera beroende på individen. FC Barcelona som förutom lön även tydligt lockar med sin filosofi, inre faktorer. Eller den andra icke nämnda klubben med ett fetare lönekuvert?

Är då motivation att betrakta som en egenskap och handlar det om huruvida en person har viljan? Eller kan det rentav vara så att motivation är något som uppstår i exempelvis mötet mellan tränare och spelare, eller spelare sinsemellan?

Det kan vara lätt att lägga allt ansvar på individen just när man pratar om den inre motivationen men Nationalencyklopedin (2020) beskriver motivation som en psykologisk term för de faktorer hos individen som väcker, formar och riktar beteendet mot olika mål. Just i själva väckandet av motivationen kan ledarskapet fylla en viktig roll, och sett ur det perspektivet ligger även ansvaret för spelarens inre motivation på tränaren. Här tror jag att ledare mig inräknad ibland lägger allt ansvar på spelaren.

Idrott i allmänhet och elitidrott i synnerhet handlar om att flytta gränser och spränga barriärer. Det handlar således inte om att man har det eller inte utan både spelare och ledare bär ansvaret när det gäller motivationen.

Det finns heller ingen självklar vägbeskrivning till resan som leder en människa till dess fulla potential, och vägarna kommer ofta vara krokiga men på olika sätt. Om man adderar komplexiteten i att ena en hel grupp av människor. Samt att skapa beteenden som tillsammans hjälper gruppen att nå sitt utsatta mål, så klarnar bilden av utmaningen i just ditt ledarskap.

Trevlig sommar/ Pucken