I Sommarbloggen får olika innebandyprofiler möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Mikael "Koppen" Lindkvist, sportchef i Mölndals IBF.

Det är så lätt att gå på, men så svårt att stanna upp igen

Hej. Mitt namn är Micke. Men dom som känner mig kallar mig för Koppen. Konstigt med smeknamn. Speciellt hur man får dom. Mitt sammanfattar lite hur mitt liv varit. Jag blev värvad till KFUM Örebro på sena 80-talet. Jag var redan då en person som ville vinna allt.

 Jag kunde göra allt för att mitt lag och mina vänner skulle lyckas. All energi gick åt till att segra.

Efter en träning när mitt lag hade torskat så satt jag i omklädningsrummet och var vansinnig. Någon här som känner igen känslan? Hur som helst så slog jag av klubban efter att ha torskat "tvåmålet” på en helt vanlig träning. Skall vi vara helt korrekta så var det klubba nr 2 på den träningen. Två av dom äldre herrarna i laget var inte sena att hälla lite mera bensin på brasan. Roger Rynning och Janne Ekengren började tjata om att jag var som en te-kopp. Tydligen så fyllde jag en te-kopp med tårar när det blev lite motgång. Hur som helst. Den dagen föddes Koppen.

Att jag var en dålig förlorare visste jag. Att jag fortfarande skulle ge hundra i allt som jag gav mig in i visste jag. Men att min kropp till slut skulle säga ifrån visste jag inte.

En dag på jobbet 2006 stod jag i matsalen. Det var stressigt på jobbet. Sista dagen före månadsbudgeten. Jag var lagerchef. Tränade Partille 4 dagar i veckan. Jag var tvåbarnsfar. Dottern var bara några månader gammal. Hon hade dessutom slutat att andas en natt. Så hon hade nu en larmkudde under madrassen. Men allt var lugnt. Jag skulle ge hundra överallt.

När jag står där i matsalen så kommer en kollega fram till mig.

Kollega: Hur mår du Koppen?

Jag: Bra.

Kollega: Fan du är ju helt vit ut i ansiktet.

Jag börjar fundera. Helt plötsligt så mår jag riktigt illa. Jag springer ut på parkeringen och spyr. Jag sätter mig ner. Börjar skaka och frysa. Sitter där en stund innan jag bestämmer mig för att åka hem (det var ju ändå sista dagen att fixa budgeten, man ville ju inte hem).

Väl hemma så sover jag i närmare 30 timmar. Tänk er att göra det när man vanligtvis sover 4-5 timmar per dygn.

Efter en vecka så uppsöker jag läkaren. Läkaren frågar mig såklart hur jag mår. Jag svarar “hyfsat”. Snacka om att vara en idiot. Är det någon man inte skall ljuga för så är det väl en läkare. Läkaren bad mig att förklara mitt dagsschema. När jag förklarat det så kollade  läkaren på mig och sa “tycker du att detta låter helt normalt?" Hur länge har du kört i detta tempo med enbart 4-5 timmars sömn?".

Jag ville inte ge läkaren svaret. Jag började fatta. Det kanske håller ett tag. Men till slut så säger kroppen ifrån. Jag hade gått in i väggen.

Detta var alltså 2006. Jag lider fortfarande av sviter efter det. Psykisk ohälsa är väl namnet.. Jag har lärt mig att leva med det. Jag känner min kropp skapligt nu. Men inte så bra så att vi är vänner på Facebook.

Men jag känner när varningssignalerna kommer. Sömnen är första tecknet. Man vaknar runt 10 gånger per natt. När ångesten är riktigt bra så kommer stickningarna i kroppen. Då växlar jag inte bara ner. Då bromsar jag. 

Att vara tränare, ledare, sportchef, ordförande eller något annat som tar enormt med tid är krävande. Vi kan inte jämföra oss med andra idrotter. Oftast så har våra ledare ett heltidsjobb vid sidan av innebandyn. Krydda det med familjeliv så är man snabbt uppe i en värld som består av jobb jobb jobb, och väldigt lite tid till återhämtning. Visst finns det många superhjältar där ute. Men hur många har inte någon gång bränt sig? Förhoppningsvis bara en lättare brännskada. 

Med facit i hand kan jag se hur många felval jag gjort. Hur mycket jag “offrat” för andra istället för att ha tagit hand om mig själv. Jag trodde att jag var superhjälten. Jag hade full koll på vad mina 20 spelare skulle göra på helgerna. Jag hade full koll på hur dom mådde. Jag hade superkoll på våra motståndare. Jag satte upp mål överallt. Men jag glömde bort mig själv. Jag var ju hjälten. Vad skulle kunna hända?

Detta är inte meningen att det skall vara någon snyfthistoria om mitt liv. Snarare en liten varning till dom som ligger på gränsen. För sanningen i det hela är ju att jag samtidigt hämtade energi av innebandyn. Något som jag fortfarande gör.

Alla vänner som jag träffat genom åren. Alla som jag kämpat med och emot. Utan Er hade nog kraschen blivit större. 

Men det finns några frågor som jag ofta grubblar över... Hur bra är vi ledare på att fånga in och se hur omgivningen mår? Vad har vi föreningar för ansvar för individerna som vi jobbar med? Kan man se på människor hur dom mår? Kan vi hitta vägar att minska den psykiska ohälsan? Hur stor är den inom vår idrott? Många frågor. Men ack så viktiga.

I Örebro körde vi redan på 90-talet mental träning. Något som jag än idag har användning av. Jag kan fortfarande höra Lars-Eric Uneståhls röst säga “Ta några djupa andetag, knyt din högra hand, ta dig till platsen som ger dig ro”. Just så har jag gjort många gånger i stressande stunder. Det är en skön trygghet att ha ju det verktyget. Så tack Christer Olsson för att du jobbade så bra med oss. 

Jag tror att dom flesta som jobbat med mig uppfattar mig som en glad människa. En snubbe som sprider glädje och kan skämta om det mesta. En människa med empati som aldrig sviker sitt lag, vad det än kostar.

Men det ni kanske inte visste var att före träningen när den glada snubben gör entré, så har han stått hemma framför spisen i två minuter för att kolla så att den är avstängd. Stressen finns alltid med mig som en sann vän. Oftast nu i små perioder. Men jag jobbar på att göra slut med den.

Vill med detta säga att ta det lugnt där ute. Kör inte i 110 procent hela tiden. Träna på att släppa jobbet, sporten när ni kliver innanför dörren hemma.  Stäng av telefonen någon kväll. Hitta lugnet i hemmet. Annars kanske den jäveln står och knackar på din dörr. 

Men något som är underbart är att om jäveln knackat på, så finns det mycket hjälp att få. Den hjälpen skall man inte vara rädd för att ta. Man är snarare stark och klok när man tar den. Skulle någon behöva min hjälp, så löser vi det.

Idag mår jag bra. Men visst finns det stunder där jag önskat att jag var lite mer piggelin. 

Men jag har lärt mig. Lärt mig att känna mig själv. Lärt mig att sortera. Jag skiter i vad spelarna skall göra på helgerna. Lägger energin på rätt sak nu. 

Rätt sak är mig själv. Mår inte jag bra så mår inte min omgivning bra.

Jag var en grinig vinnarskalle som till slut lärde mig att sortera.

Må väl

Koppen