I Sommarbloggen får olika innebandyprofiler möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Målvaktstränaren Pontus Boman.

När jag blev tillfrågad om jag ville skriva ett av dessa inlägg visste jag direkt att jag var intresserad. Men när jag satte mig för att börja skriva hade jag ingen aning vad jag ville skriva om. 

Men, jag har alltid tyckt om att skriva och Målvaktsfokus var ursprungligen endast en målvaktsblogg. Så jag beslöt att det till slut fick bli ett inlägg om målvakter. Kanske ingen högoddsare direkt. 

De flesta har säkert hört att målvakter sägs vara egna, eller speciella. I boken ”Galna Målvakter: en kärleksförklaring till Skorpionen, Ravelli, påven & co” av Petter Karlsson och Glenn Hysén beskrivs målvakter som ”en samling leriga, gapiga, spektakulära och dödsföraktande varelser som inte riktigt är skapta som andra.” 

På hemsidan thehockeywriters.com skriver Jeff Seide:” It’s more strange to find a goalie who isn’t weird than it is to find one who is”. Testa söka på ”Crazy Goalies” på YouTube, där får du också ett antal bra träffar. 

Att frivilligt försöka (man lyckas nämligen inte alltid) sätta sin kropp framför en höghastighetsprojektil, ofta erhålla smärta som belöning för ett väl utfört jobb (som sagt, projektilen går fort) bli slagen på händer eller i huvudet i jakt på en retur, och bli uthängd vid den inte alltför ovanliga projektilmissen är några av uppgifterna som ingår i arbetsbeskrivningen för en målvakt. Och då ska vi inte ens prata om handbollsmålvakter som av någon anledning spelar utan hjälm och inte helt osannolikt kan slås medvetslösa av sin idrottsspecifika projektil. 

Även ensamhet kan många gånger ingå det med, trots att det är en lagsport. Oftast består en målvakts kommunikation endast av att skrika på medspelare och berätta vad målvakten tycker att de ska göra eller högljutt informera dem om att de gjort något bra, eller något dåligt. Övrig kommunikation löser målvakten på egen hand. Med sig själv. 

Trots detta så finns det en väldigt uppenbar stolthet och glädje bakom målvaktsrollen, eftersom så pass många väljer att vara det. Många målvakter jag pratat med beskriver hur de bara hoppade in i målet för att det saknades en målvakt vid ett tillfälle i ungdomsåren och hur de sedan blev kvar där. Så var fallet även för mig. 

Det finns något skyddande med att ta på sig en målvaktshjälm och ställa sig i målet. På väg till hallen, i omklädningsrummet, på väg in på planen. Inte förrän jag stod i målet och hade dragit ner hjälmen hela vägen över ansiktet vågade jag säga åt mina medspelare att ta det lugnt på uppvärmningsskotten eller höja rösten åt dem, åtminstone inte de äldre spelarna. Hjälmen och utrustningen blev som ett alter ego för mig och det var skönt. Kanske fick jag till slut framstå som lite hårdare och tuffare än vad jag egentligen var genom att samla på mig blåmärken för vår gemensamma ansträngning att vinna matcher. Jag är garanterat inte ensam om att tycka att det är skönt när en räddning gör ont, för det blir ett oförnekligt kvitto på att jag löste uppgiften. 

Det är dock lätt att känslorna kokar över där under hjälmen. Självklart kan så även vara fallet för utespelare, men som jag försökt peka på ovan så är förutsättningarna för målvakten annorlunda gentemot utespelare och det kan innebära en annan typ av känslomässig respons på stimulansen som lagidrott kan bjuda på. Mitt bästa exempel brukar jag idag stoltsera med, nämligen att jag vid ett onödigt insläppt mål med fri sikt nästan ifrån halvplan ställde mig upp och slängde iväg målburen i en rotationsrörelse som liknade en släggkastare. Det är egentligen inte själva kastet jag är stolt över, utan att jag ur egen erfarenhet kan förstå frustrationen som målvakter kan uppleva. 

Jag tror att det hela fenomenet med galna målvakter har blivit en självuppfyllande profetia. Om du förväntas vara lite ”speciell” för att vara målvakt så är det inte omöjligt att du omfamnar och försöker leva upp till den stereotypen. Kanske känner en del stolthet till att vara liten ”galen”. Det tror jag att jag gjorde. 

Men det finns säkert en fördel med att vara ”speciell” som målvakt. Du måste som sagt kunna hantera allt som målvaktspositionen innebär, men att ha en speciell position kan också medföra vissa nackdelar. 

Målvakter behöver inte springa. Målvakter kan bara köra lite egen rörlighet istället för att hänga med på gemensamma övningar. Det är inte så viktigt att målvakterna är så vältränade. Du som målvakt behöver inte ha koll på taktik, spelsystem eller kunna och förstå övningar. Du ska ju bara stoppa bollen. Det är synd om målvakten när det inte genomförs tillräckligt målvaktsspecifika övningar. 

Dessa är exempel på förutfattade, uråldriga och negativa stereotyper om målvakter som alla vi målvakter måste jobba hårt för att bekämpa om vi vill ta vår position som vi tar stor stolthet i att besitta till nästa nivå.

Målvakter ska vara allmänt vältränade vilket innebär att ha bra kroppskontroll, styrka, explosivitet, uthållighet, och god rörlighet, särskilt i underkroppen. Målvakter ska springa. Målvakternas roll är mycket mer omfattande än att bara stoppa bollen. Målvakter ska förstå spelsystem och taktik, i synnerhet försvarsspel för att kunna hjälpa försvaret på bästa sätt, men även gärna att hjälpa laget producera mål. Målvaktens roll är inte bara att stoppa bollen, utan så mycket mer. 

Tänk om detta istället var ramverket vi utgick från när vi kollade på målvaktsrollen. Tänk hur mycket vi som målvakter, vår position och som effekt av det, vår idrott skulle kunna utvecklas! Och i slutändan är det väl ändå därför vi tränar? För att utvecklas?

Jag vill vara tydlig en sak som jag nämnde ovan. Det kan absolut vara synd om målvakter som inte får någon specifik träning, för det känns ändå rimligt att en speciell position får speciell träning. Men det finns en stor brist på målvaktstränare och allmän målvaktskunskap. Det finns till och med en brist på voluntärtränare överlag, så det är förståeligt att det inte alltid går att ge målvakterna den uppmärksamhet de behöver. Därför är det jätteviktigt att vi målvakter inte tar på oss offerkoftan och beklagar oss över att övningarna inte är avsedda för oss, utan istället kollar på övningarna och försöker komma på hur vi kan få ut bästa möjliga effekt av dem, trots att de inte är specifikt framtagna för oss.

Om övningen ser märklig ut för dig, anpassa den för dig själv. Följ inte varje passning i övningen, utan ta bara de sista två passningarna för att få den att funka bättre för dig. Sitt långt ut ibland och långt in ibland. Släng dig ibland, träna på teknik eller på returer ibland. Alla dessa variationer och fler går att göra under en och samma övning. 

Se varje skott som en utvecklingsmöjlighet och kom ihåg att du som målvakt på så vis får betydligt fler tillfällen för utveckling än en individuell utespelare på träning. Även en så gammal (men nackande god) övning som hörnen kan för dig som målvakt lätt kan innebära över hundra utvecklingsmöjligheter om du använder den på rätt sätt. 

Tillsammans kan vi påverka den allmänna synen på vad det innebär att vara målvakt, driva vår egen och potentiellt även idrottens utveckling framåt och kanske känna en ännu större stolthet över att ställa oss mellan stolparna och dra på oss masken. 

Men att målvakter är lite galna behöver vi inte göra något åt. Det är en rätt vi har förtjänat. 

Ta hand om er och lycka till!