I Sommarbloggen får olika innebandyprofiler möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Sara Steen, före detta Endre- och landslagsspelare som i våras beslutade sig för att avsluta spelarkarriären.

Okej, här är jag. Återigen har jag tackat ja till något som är utanför min comfortzone och något som känns väldigt läskigt och blottande. Jag gillar ju att prata om andra, lyfta andra. Känna för andra. 

Men nu är det dags för mig att skriva en text från mitt hjärta. Vad ska jag skriva om? Vad har att jag att erbjuda? 

Ska jag skriva om rädslan att misslyckas och hur man tar sig förbi den? Min resa från alibi till att älska att avgöra? Eller ska jag skriva om helvetet som varit sen 19 januari? 

Jag väljer det sista. Jag väljer att öppna upp, en gång för alla. Jag har tackat nej hit och dit till att öppna upp, prata ut. Berätta. Nu tror jag att det möjligtvis kan vara sista lilla pusselbiten för att hjärtat ska läka helt igen. Jag har ett hopp och en tro om att jag inte behöver prata mer om detta sen.

Det här är min berättelse. 

171 dagar. Det är alltså 171 dagar sen jag med lite hjälp klev av planen i Karlstad, helt omedveten om vilken resa jag skulle behöva ta mig igenom av känslor som åkte bergochdalbana varje dag. 

Jag låg på golvet och blundande. Inte somna, inte somna gick tankarna. Hur ska jag ta mig ur det här, jag hör hur dem pratar runt mig om att uppsöka sjukhus. 

Nejnejnej inte sjukhus, jag klarar mig. Jag ska hem med tjejerna i laget. Vi i kaptensgruppen hade ju planerat ett möte vi skulle ha på båten som var viktigt att va med på. 

Tack lagläkaren i Karlstad. Tack för att du vägrade acceptera min envishet. Att du ändå körde mig till sjukhuset trots allt. 

Det var där och då allt började. 

Många vändor in och ut till sjukhuset har det blivit i min karriär, jag var ju den där som alltid kastade mig in i alla situationer utan att tänka. Kanske var det just det, som tog mig dit jag kom.

Men det här var annorlunda, det här var läskigt på riktigt. Jag kände att det inte kändes som det brukar med en liten hjärnskakning. Jag vägrade säga det högt. För mitt i allt så har man konstigt nog tänkt att innebandyn är det viktigaste man har. Det största i livet. Så var det iallafall för mig i alla år. 

Jag fattade ganska snabbt att det var en allvarligare hjärnskakning än mina tidigare, men tanken var alltid att försöka hinna klart hjärntrappan till nästa match. Vilket jag misslyckades med varje vecka, och vem vet, kanske livet ut. 

Jag hade tillslut klarat de stegen i hjärntrappan som krävdes för att få dra på mig västen som visade att ingen fick tackla mig och gå ut på planen igen. 

Jag var överlycklig hela dagen på jobbet. Ikväll skulle jag få spela igen. Om bara så lite, men jag skulle ändå få vara med. 

Direkt på övningarna känner jag att det känns fel. Det gör lite ont. Jag får frågan om det går bra och mitt i allt det roliga svarar jag ”jajamän bara bra här” 

Det blir värre och värre, men jag klarar passet. I hopp om att jag bara inbillat mig att det gjorde ont och jag såg sämre än vanligt, att jag känt efter för mycket.

Väl hemma inser jag att något är väldigt fel. Det är fotboll på TVn och jag ser inte spelarna på planen, allt är suddigt och huvudet bultar mer och mer. Tillslut så mycket att jag inte kan hålla ögonen öppna. Från den kvällen härjade dödsångesten hos mig i flera veckor. Jag trodde till hundraprocent att detta skulle bli min död. 

Jag testar olika smärtstillande men det funkar inte. Morgonen efter bestämmer jag mig för att åka ner till sjukhuset ändå, jag berättar att jag har svår huvudvärk och inte kunde se någonting på tvn kvällen innan. 

11 timmar i väntrummet fick jag sitta, innan jag blev inlagd och kvar på sjukhuset i 4 nätter.

Dem hade sett något konstigt på röntgen.

Det blev flera turer in och ut i röntgenmaskinen, det var stroketester 4 gånger om dagen. 

Det var långa och mörka dagar, men jag hade det ändå bra. Jag fick god mat, mycket godis och besök när jag orkade. 

Det var fjärde dagen och jag väntade på att läkarna skulle gå sin rond, man hade ju vant sig vid det. Jag visste att jag skulle få besked nu, äntligen skulle jag få åka hem och försöka igen. Dem kommer in två stycken, sätter sig ned bredvid mig. ”vi har hittat en liten missbildning på din hjärna som det har blött lite ifrån” Okej? Vad innebär det? Har jag en liten hjärnblödning eller vadå? Hur får man bort det och när kan jag spela igen? Om jag ska vara ärlig så lyssnade jag inte så noga tills jag fick höra orden ”Hade jag varit du så hade jag inte spelat innebandy igen.”

Där och då satt jag i min sjukhussäng, i sjukhuströjan som var som en klänning, beredd på att få åka hem med bra besked, när hela livet vändes upp o ner och det enda jag kunde tänka på var hur jag försöka hålla in mina tårar.

Jag tänkte på alla mina närmsta jag hade velat ha nära mig när läkaren pratade med mig. För honom var det bara ord som kom ut ur munnen, för mig rasade livet samman.

Jag fick prata med specialister kring detta som gav lite bättre besked, jag kunde spela om jag ville. Men det finns såklart en risk att nåt händer. Även om den inte är jättestor. 

Så hur skulle man tänka? Hur skulle jag kunna ta ett beslut om att sluta med en livstil jag haft så långt jag kan minnas? 

Men en dag kände jag det. Nu räcker det. Nu slutar jag. Vi hade haft en träning på skoj och jag kunde vara med och spela lite för kul. Jag var feg. Jag var rädd. Jag kände att jag inte kommer kunna ha samma spelstil som jag tidigare haft, och då kommer det inte vara någon idé, då kommer det inte vara roligt. Jag kände mig på något sätt ganska klar där och då.

Efter detta var det många tuffa nätter, dagar, veckor och månader. 

Det värsta var nog inte smärtan eller mörkret. Det värsta var alla tankar som kom på köpet. Vem är jag nu, utan innebandy? Hur ser folk mig nu? Vad ska folk prata med mig om nu? Vad är jag bra på nu? 

Jag försökte hela tiden vara stark och visa mig glad. Men ibland gjorde mitt hjärta och min kropp för ont för att hålla emot. Jag är så evigt tacksam för min familj och mina vänner, som var där och lyfte upp mig. Gång på gång.

Nog om det. Idag sitter jag här och skriver denna text. 171 dagar senare, och mår bra. Jag är lycklig igen, jag har insett att jag är bra på massa annat. Jag kan träna som jag älskar att göra, jag sitter här och är tacksam och glad över livet. 

Jag har ofta fått höra att det synd om mig. Det absolut sista jag vill är att någon ska tycka synd om mig. Det är inte synd om mig.

Jag har vunnit 2 vm guld, 1 u19 vm guld, fått göra många fina landskamper, spelat många oförglömliga matcher inför världens häftigaste publik, jag har fått bära kaptensbindeln för klubben jag är född och uppvuxen i. Klubben som målat mitt hjärta gulsvart. Jag har fått göra det jag älskar i 19 år. 

Jag är väldigt stolt, nöjd och tacksam.

Önskar er en fin sommar, och glöm inte att njuta av livet! 

Tack för mig!