I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Dagens bloggare är Djurgårdens målvaktstränare Stefan Flöjt, som i sin aktiva karriär bland annat stod i Caperiotäby.

Högsta serien! Känslan att nå högsta serien är oslagbar. Ja, självklart kommer några rader ägnas åt DIF. Första gången jag fick uppleva känslan av avancemang var 1996 då Viking Åland Sport Club lyckades nå högsta serien i Finland. Mycket har hänt sedan dess vilket medför ett stort problem gällande ämnesvalet. 

Jag har en förmåga att tacka ja till alla möjliga uppdrag så även detta. Nyfikenheten, utmaningarna har drivit mig framåt i livet. Var börjar man? Vad ska man skriva om. Jag erhåller känslan, som infinner sig hos mina elever vid en provsituation, där ett resonerande svar krävs för högre betyg. Du måste leverera. Prestationskrav. Möjliga ämnen poppar upp och vissa försvinner lika snabbt som de dyker upp. 

De flesta tror säkerligen att målvaktsträning är det som ska bli huvudnumret i detta inlägg. Jag brinner verkligen för målvaktsutveckling och ett förhöjt fokus på planens viktigaste spelare, men det skulle vara alltför uppenbart. Utmaningen i att finna en annan ingång triggar och kickar igång den kreativa processen.

Vad är det som driver oss framåt? Vilka förmågor nyttjar vi på planen och vid sidan av? Vem är du på planen respektive privat? Hur ska man förklara självkänsla kontra självförtroende? Väldigt viktigt att diskutera, samt fundera kring och många kloka ord har redan skrivits inom dessa områden, möjligen berör jag något av dessa ämnen. 

En eftermiddag i Vikingaåsens mellanstadieskola kom jag i kontakt med innebandyn för första gången. BG-76 hade träning, jag väntade på min kompis och var åskådare, när den förlösande frågan ställdes, som skulle ta mig ut på många äventyr: - “Vi saknar en målvakt, kan inte du stå?” Den dagen tog innebandyn mig på en resa, en resa som ännu inte är över. En resa från en liten skola på Åland till seriespel i Finland där stjärnor som Janne Tähkä (zorrofintens fader) och Mika Kohonen var motståndare, där varje match på fastlandet var ett derby eftersom språket skapade vår identitet “dom där andra”. Vi - dom mentaliteten gav laget en stor gemenskap. En gemenskap som återfanns i mytomspunna Caperio Täby. Tiden i Caperio, SM-silvret, cuperna och profilerna i laget utgör underlag i sig för många intressanta inlägg. 

Under min aktiva målvaktskarriär har det saknats förståelse, kunskap och specifik träning för målvakter i ett framåtsyftande långsiktigt perspektiv. Jag kan räkna de tips jag fått på en hand. Endast en specifik målvaktsträning. Målvakter förtjänar bättre behandling. Glädjande synes en förändrad inställning på senare tid. Målvakter önskar och ställer krav på träning. En större medvetenhet bland ledare. Läger och målvaktsträning sker ute i lagen. Sociala medier inspirerar och ger input globalt. 

Ålands Innebandyförbund frågade mig redan 2007 om jag inte kunde hålla en målvaktskurs för både ledare och målvakter. Efter avslutad karriär har fokuset enbart varit målvaktsutveckling. Behovet av målvaktsträning var stort. Resor till Danmark, Norge och Rumänien. Kontakter, distansutbildningar över hela världen tack vare mina sociala medier. Inte kunde den lilla osäkra 12-åringen föreställa sig vilket äventyr som väntade när han sa -”ja” till frågan om att stå i målet. Innebandyn har bidragit till en inre resa där självförtroende kopplat till prestationer på senare tid har bytts ut till en tryggare självkänsla där vetskapen om min egen förmåga är viktigare än andras åsikter. Var dig själv. Ta chansen när du kan. Våga gå utanför din comfort zone.Våga misslyckas. Var en entreprenör. Tro på dig själv. Vad är det värsta som kan hända?

Det senaste året har minst sagt varit speciellt. Träningar pausades vilket gav mig mer tid till Djurgårdens allsvenska lag. Ett uppdrag som var väldigt betydelsefullt för egen del. En ära för en djurgårdare att få representera de gul -röd - blåa färgerna som även är den åländska flaggans färger. Min bror var även han djurgårdare. Mäkta imponerad delade han Innebandymagazinets artikel gällande zorro-straffar med texten: “Detta är min grymma bror och tränar rätt lag med” Det skulle bli en av hans sista gärningar i livet. Den 19 november dog han av en överdos. Helt plötsligt fick chansen till SSL- avancemang en helt annan betydelse. 

Resan blev helt plötsligt även en inre känslomässig prövning. Min fyra år yngre bror togs ifrån mig allt för tidigt. Vi var inte klara med varandra. Varje gång jag åkte till träningen, matcherna, följde bortamatcherna på nätet, dök minnen upp. Avancemanget var ett måste, till minne av min bror. Allt som var i min makt, allt jag kunde påverka blev viktigast just då. Anpassade övningar, analyser, samtal och stöd skulle vara perfekta. Den innan starka motivationen förstärktes ytterligare i och med händelsen. Varje delmål gav hopp om måluppfyllelse. Serieledning vid jul, klara för kval, minst insläppta mål, Beckius storspel, seger mot Visby. Ett litet steg kvar men dock så stort ändå. Okänd mark. Förväntan, osäkerheten, maktlösheten gjorde mig rastlös. 

Upplevelsen dagarna innan matchserien och även under matchserien var känslomässigt kraftfulla. Heimers känslofyllda matchreferat lugnade inte direkt nerverna heller. När slutsignalen ljöd hade det historiska inträffat. Stockholm hade åter ett lag i högsta serien. Djurgården var för första gången i SSL. Minnet av min bror är starkt kopplat till dessa stunder. Det är precis som när Thomas Stenström sjunger: ”Blundar jag är vi tillsammans igеn” 

TV: "Emil Nilsen nästan ännu värre än Emil Johansson"

Årets tränare i SSL, Alexander Brinkmann, om hur mycket speltid man kan ge de bästa spelarna.