I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Dagens bloggare är Anders Murman, styrelseledamot i Sirius Innebandy och Gävleborgs IBF.

De som känner mig vet att jag länge predikat innebandyevangeliet, vid sidan av mitt yrke som teknisk fysiker och startup-VD inom digital folkhälsa. Jag, som många andra ledare i min generation inom innebandyn, var med och startade en klubb, blev domarbas i Uppland, sekreterare i UIBF och ceremonimästare för Uppsala-delen av det legendariska första VM-96. När vi fyllde Globen för 25 år sedan så sa vi till varandra att nu fortsätter vi uppåt, framåt, bredd och elit, lokalt och internationellt och förstås fortsatt jämställt! 

När jag sitter här 2021 efter ett drygt år av vår tids värsta smittsamma pandemi och med en regeringskris i full blom, så är ju frågan om innebandyns elit- och breddverksamhet inte är det första folk tänker på, inte ens jag. Med det sagt – vad hände under dessa år, varför kom inte nästa nivå av lyft i deltagarantal, intressegrad och ekonomiska förutsättningar?

 Mycket klokt har sagts redan kring vår sports format, hur vi rekryterar och behåller spelare på alla nivåer och hur vi bygger intresse inom nya vertikaler. Men jag vill ta upp en tanke om varför vi står mer eller mindre still på den ekonomiska sidan av elitinnebandyn:

När vi växte under 80- och 90-talen så fanns det en nybyggaranda i alla led, från styrelserummen i förbund och klubbar, över arrangemangens alla ideella fram till spelare och domare. Idag känns det tyvärr bara byråkratiskt och oengagerat hos de flesta klubbar och förbund. Och därför kommer inte heller framgångarna och tillväxten.

Jag har i hela mitt liv försökt sprida mitt engagemang till andra och alltid sökt mig, privat och i jobbet, till områden som har stark potential att utvecklas – eller i varje fall förändras. Därför har jag bara jobbat i startups. Därför har jag arrangerat VM, drivit frågan om samgåendet med FBC Uppsala, tagit taktpinnen i kampen om kommersiella rättigheter till elitklubbarna, startat upp IFU Arena och varit med och bildat Gävleborgs IBF. Och min lärdom är att organisationer som lyckas med någonting, de går all-in i frågan tills man antingen lyckas eller ger upp!

Jag menar att både FSSL och SIBF, som organisationer och på individnivå, till stor del saknar tre grundläggande egenskaper:

• Att omfamna förändring
• Att våga ta ekonomisk risk
• Att våga släppa makten till medlemmarna/personalen att bara köra

Jag vet inte hur vi får tillbaka den entreprenöriella andan, men jag välkomnar alla försök att röra om i grytan. 

Vi har några uppsidor kvar dock. Jämställdhet har alltid varit en naturlig del av innebandyns DNA och jag menar att vi som sport använder detta faktum alldeles för dåligt. Jag tar gärna rygg på Lasse Granqvist som i en podd nyligen föreslog att vi borde satsa maximalt på SSL Dam. Han menar att där finns en position att ”claima” i sportkonsumtionens Sverige. Vilken bra idé! 

Vidare, utöver att vi har SSL:s enda kvinnliga sportchef i Sara Orebrand, kan jag stolt meddela att Sirius Innebandy efter sitt årsmöte i sommar (förhoppningsvis – respekt för föreningsdemokratin) kommer ha en SSL-unik styrelse med ordförande, kassör och sekreterare som alla är kvinnor!

Nu när vi äntligen ser ljuset i pandemitunneln så hoppas jag att vi alla kommer kunna fortsatta spela seriespel i världens bästa och roligaste sport och att jag (och Johannes Gustafsson för all del) kan ta oss spelandes in i det sjätte raka årtiondet!

Ha en fin sommar så ses vi i hallarna till hösten,

/Murre

TV: Veera Kauppi: ”Jag blev heartbroken”

Finska världsstjärnan om övergången från IKSU till Thorengruppen: ”Stora IKSU hade kanske kunnat göra det lite bättre”