I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Dagens bloggare Magnus Stenbenke, fd styrelsemedlem i FSSL.

Jag har alltid gillat innebandy, ända sen jag fick min första klubba och vi hyrde en gympasal i Knislinge och spelade med kompisgänget vid 10 års ålder. Det har varit många klubbar som spelare och även ett par som tränare under åren, jag har även haft 12 år inom olika SSL organisationer på olika plan men nu är det dags att ta farväl. Det är dags att gå vidare i livet mot nya utmaningar och detta är mitt avsked med lite tankar och funderingar på vad som har hänt under min tid på toppinnebandyn. Det finns säkert hundratals fler historier och anekdoter men dom kan jag ta om vi skulle ha möjligheten att sitta ner tillsammans över en kall öl, varm kaffe eller annan god diskussionsförtäring.

Sommaren 2009 hade vi en lågkonjunktur i Sverige och jag hade gjort ett (kanske dumt) val i livet och bytte jobb strax innan kraschen. Detta gjorde att jag efter 4 månader på den nya arbetsplatsen, fick lämna då jag var sist in och således först ut. Jag jobbade då inom bemanningsbranschen och hade under min korta tid där hjälpt ett par Växjöspelare till jobb. När det blev känt att jag letade nya utmaningar fick jag en förfrågan från Växjö Vipers. Dom ville satsa uppåt och sökte en person som kunde jobba med sponsorer, arrangemang och publik. I stort sett dra in mer pengar till föreningen.

Jag blev väldigt lockad och kände att detta kunde vara hur kul som helst, att få jobba med innebandy på heltid! Hur många var det i Sverige som gjorde det på den tiden? Inte många vad jag vet. Vi kom överens och en spännande resa tog sin start. En resa som gick från dåtidens div 1, och 200 på läktarna i Teleborgshallen, till SSL och ett fullsatt Fortnox Arena. Jag var med och genomled matchen mot Jönköping i slutet av säsongen 2011, då vinnaren var klar för SSL. En svettig match som slutade med JIK vinst och ett bedrövat Växjö Vipers. Men i retroperspektiv var det nog bra att man inte gick upp då, utan att det skede när man stod bättre rustade och hade en av Sveriges finaste innebandyarenor att spela i, Fortnox arena.

Under de tre åren jag var anställd av Vipers hände det som sagt var mycket. Jag ångade på med sponsorförsäljningen, vilket gick väldigt bra och många av de sponsorer jag fick in då är fortfarande med och stöttar klubben, vilket gläder mig. Vi fick mer publicitet och började bli en liten snackis i stan. Det märktes såklart rätt tydligt att det var någon som jobbade med att Vipers skulle höras och synas och för de klubbar som tvekar på att anställa en marknadsperson, sluta tveka, bara gör det. Ni kommer definitivt få ut mycket av den satsningen.

Och även om mitt jobb gav resultat. Så blev vårt stora genombrott när arenan stod klar. Särskilt positionen var otroligt viktig. Vi hamnade på Arenastaden, ett nytt idrottscentrum i Växjö, tillsammans med Lakers, Östers och IFK Växjös nya arenor. Vi var nu en av de stora föreningarna i stan.

Jag kommer ihåg hur diskussionerna kring namnet gick. Jag hade bestämt mig för att ge Fortnox chansen först, då jag insåg att det är ett grymt bra arenanamn och ett företag jag tyckte vi skulle associeras med. En del personer ansåg att vi sålde oss för billigt och att vi borde frågat fler, men jag tycker vi fick en skälig peng med tanke på att det är innebandy vi snackar om och det var en liten chansning av Fortnox. När avtalet skrevs spelade vi i div 1 och man visste inte om det skulle bli SSL eller inte. Men det blev jackpot och samma år som arenan stod klar krossade man allt motstånd och SSL var redan klart med 3-4 omgångar kvar. Detta var sista året innan man införde kval från allsvenskan.

Samtidigt som arenan stod klar gick jag in som arenachef för arenabolaget, en roll som lockade med mer ansvar och en lite annorlunda vardag, trodde jag. Men jag borde nog ha stannat på klubbnivå.

Man kan tänka sig att det inte är mycket att fixa med när en byggnad är helt ny, allt borde ju funka kanon? Mja, kanske i vissa fall, där det finns lite rutiner och erfarenheter att gå på. Men i detta fall var det ett blankt papper. Att jobba för en förening är inte lätt. Du ska ständigt ställa upp, och du ska vara nåbar i stort sett dygnet runt. För alla andra jobbar ju ideellt och då är det kvällar och helger som gäller. När du adderar en ny arena där folk inte kan rutinerna, inte bryr sig om att försöka lära sig de rutiner man vill få in, samt att saker och ting inte riktigt fungerar så som man tänkt sig, så har du ett jobb som aldrig slutar.

Larmet tjöt, taggar fungerade inte, eller hade glömts bort, folk klagade på att det var för kallt, folk klagade på att det var för varmt, duscharnas avlopp pluggades igen, det var för ljust under matcherna, kunde vi inte släcka utrymningsskyltarna? LED-skärmarna är för svåra att sköta, varför kan det inte vara som det var i Teleborgshallen?

Ja det var många frågor och allt kanaliserades via mig. Vilket jag trodde jag var beredd på men jag hade ingen aning om att jag under i stort sett 2 års tid skulle bli utskälld, jagad dygnet runt, ifrågasatt, utlämnad och väldigt ensam. Det var, med facit i hand, ingen superbra arbetsmiljö. Hade jag inte älskat innebandy och brunnit så mycket för föreningen och jobbet så hade jag aldrig klarat av 2 år i den miljön.

Däremot så stretade jag på för jag insåg samtidigt att det var nytt för samtliga och det är inte lätt för en förening att vara arbetsgivare. Det krävs väldigt mycket av de personer som jobbar ideellt i föreningen och i detta fall så var vi alla nya på många positioner och platser.

Samtidigt fick jag en dotter, vi flyttade till hus på den privata sidan så mitt liv var rätt rörigt, stökigt och stressigt på många plan.

Men efter två år i arenan tog det hastigt slut en kväll när jag blev inkallad till jobbet och blev uppsagd. Jag hade det lite på känn men det är ju knappast roligt ändå när sådant händer. Föreningen och jag hade gått lite i klinch med vad en arenachef egentligen skulle göra och de nya tankarna lockade inte alls mig.

Jag var rätt trött på innebandyn då, den passion jag hade levt med och älskat var rätt uttömd pga att mitt jobb hade blivit en börda och associerades med stress och dålig självkänsla. Och jag kände mig vilsen och visste inte vart jag skulle ta vägen, i många aspekter.

Men då kom en räddning i form av ett samtal från Levi Bergström, valberedningen i dåvarande SEI. Någon eller några hade tydligen tyckt att jag gjort ett bra jobb och fått något att ske i Växjö, och undrade om jag ville sitta med i styrelsen för Svensk Elit Innebandy. Äntligen någon som trodde på en, någon som gav mig positiva vibbar och som ansåg att jag faktiskt kunde tillföra något. Det kändes helt fantastiskt och efter några månader röstades jag in i årsstämman som hölls i Solna det året.

Det var ett härligt gäng och man kom snabbt in i gruppen och kände att här kan man trivas. Här finns folk som tänker som jag och som vill framåt. Och rätt fort insåg man att här finns att göra.

Efter ungefär ett års tid befann vi oss på Rhodos, för att diskutera föreningsutveckling med samtliga SSL klubbar. Ett riktigt härligt initiativ från svensk innebandy som jag tror var väldigt nyttigt för många klubbar och som det än i dag pratas om. Själv träffade jag nya vänner som jag än idag har kontakt med och lärde mig otroligt mycket. Men mitt under denna utvecklingsresa tändes en tanke hos oss i SEI, tänk om vi skulle bli självständiga? Vad skulle det innebära?

Tanken kom när vi satt i en workshop där vi diskuterade hur vi kunde utvecklas och vad som behövde göras för att vi skulle kunna bli ännu starkare och kunna hjälpa våra medlemmar på ett bättre sätt. Jag kommer ihåg känslan som att vi verkligen hade startat något som kändes helt rätt. När vi bollade det med lite föreningar så sa samtliga att ”ja, självklart! Det hade ju varit kanon om vi kan få en självständig intresseförening som jobbar för vår sak”. Med det så sattes en 5 års plan i verket, där vi skulle uppnå en hel del mål, varav ett var att utröna om självständighet var möjlig och efterfrågat, och isåfall ta steget fullt ut.

När vi satt den planen kändes det så grymt rätt, jag var otroligt taggad och energifylld och sa till mig själv, ”Denna resa vill jag vara med på, jag ämnar stanna i styrelsen tills den är klar, eller tills jag blir avsatt för att folk tycker vi är på fel spår”. Men det tog nog bara 2 timmar tills vi stötte på första patrullen.

Jag minns det såväl när jag kom in efter lunchen och skulle lyssna på Generate, ett säljbolag som förbundet hade anlitat för att jobba med sponsorförsäljning o dylikt. Jag satt mig ner bredvid en av förbundets ledande personer och han vände sig till mig och sa ”Jaså ni ska bli självständiga och tillsätta en VD?” Jag blev väldigt paff och svarade ”Mja, det vet jag inte, det är väl mer en tanke och en tes som vi ska diskutera och se vart det leder, hur så?” Varpå personen svarade ” Ja det ska ni nog inte gå runt och prata om för det kommer aldrig hända”.

Jag blev helt stum och förstod inte alls varför personen sa så. Det har jag däremot insett under resans gång. Men just då blev jag bara stum, sa inget, utan satt tyst, funderade och hörde inget av det som sades på föreläsningen då mina tankar var på helt andra ställen.

Jag har nu suttit i 7 år i styrelsen för FSSL, majoriteten av den tiden har gått åt att kämpa för vår självständighet, för att gå den vägen som våra medlemmar ville att vi skulle gå. Det har såklart varit rätt mycket annat jobb under tiden men säkert 75% av vårt styrelsearbete under 5-6 års tid har gått åt att diskutera, fundera, jobba och kämpa för att nå det som skedde för inte allt för länge sedan. Nämligen att SEI numera är föreningen Svenska Superligan, en självstående intresseorganisation för medlemsföreningarna som spelar i SSL. Det har varit tungt, kämpigt, tröttsamt och jag tror att många med mig har velat ge upp stundtals, men då har vi alltid funnits där för varandra, som lag och team, och stöttat varandra att fortsätta. Även våra medlemsföreningar och gång på gång sagt att vi gör rätt och att dom vill att vi fortsätter kämpa för detta ändamål. Vilket har fått oss att resa på våra huvuden och gå dom där extra metrarna och kämpat på.

Vi kommer nog alla ihåg PFL dispyten. När föreningarna var redo att starta egen liga, för att få självständighet. Att det behövde gå så långt beror enligt mig på en sak: Förbundet skall vara till för föreningarna, föreningarna är inte till för Förbundet. Det är en lärdom jag tar med mig i mitt nästa uppdrag och det är en lärdom som jag faktiskt tror att en del i förbundet inte förstod eller levde efter under vår "frigörelseprocess”.

Hade man haft det tänket från första början hade det aldrig behövt ta sådan tid och vara så många och långa år av diskussioner och träta. För från första början var föreningarna väldigt tydliga. Vi vill äga våra egna rättigheter och vi vill vara självständiga, det tror vi är bäst för SSLs utveckling och föreningarnas framtid. Det ansåg inte svenska innebandyförbundet utan man hade egna tankar på hur föreningarna och SSL skulle skötas.

En annan sak jag lärt mig under min SSL tid är det faktum att folk inte riktigt förstår att vi faktiskt har 28 föreningar att tänka på, där det är en väldigt stor skillnad på de föreningar som är minst till de riktigt stora drakarna. Det är skillnad på omsättning, personal, tankar och vilja/kraft.

Jag förstod rätt fort när man hade dialog med föreningar att de alltid sätter sig själva i fokus och inte har en aning om hur andra föreningar verkar ha det. Jag förstår att det såklart är väldigt lätt och även väldigt rätt i många sammanhang att sätta sin egen förening först. Men det hade nog underlättat i många dialoger om man stannat upp och tänkt, ”okej, jag förstår att min SSL representant inte alltid håller med mig, hen har ju rätt många andra föreningar att tänka på.”

Nu är det upp till bevis för FSSL och vi har inte fått en bra start, såklart kan vi skylla det på Corona, som har gjort det svårt för alla. Men jag tror på det vi gör och på det som FSSL kommer att göra. Det kommer ge frukt och det kommer att göra att SSL och dess föreningar blomstrar som aldrig förr. Varför? Jo för jag har sett hur hårt och inspirerande de som sitter i FSSL styrelse jobbar och jag vet vilket slit som läggs ner, för att få detta att fungera. Det kommer man otroligt långt på och det är även ett fundament som syns i alla framgångsrika business.

Under åren har jag såklart träffat många nya vänner men folk har även varit rätt arga på en, men det hör till. Jag brukar synas och höras och genom åren har man skrivit bloggar och gjort poddar. Jag hade synpunkter på att Caperio Täby åkte minibussar till sina matcher vilket ogillades och jag har kallat Pixbo för mellanmjölk, som jag däremot hade en väldigt bra dialog med deras tränare kring. Jag har även blivit inkallad till min gamla klubb och blivit utskälld för att jag sa saker både som SSL ledamot och även som poddare, som inte föll i god jord hos personerna i deras ledning. Ja det har varit många turer genom åren.

Jag kommer avsluta mitt mandat i FSSL efter 7 år , nu den 25/6 på årsmötet och kommer anta nya utmaningar då jag numera är invald i Svenska Esportsförbundet. Ett förbund som också har en stor resa att göra och där det finns otroliga utmaningar. Vi har bland annat problem att få många andra sporter att förstå att Esporten är en sport som utövas av 100 tals miljoner av personer världen runt och bör finnas med i RF och liknande organisationer. Likadant som innebandyn har svårt internationellt att slå igenom för att det sitter personer i vissa länder och säger ”nä, innebandy är bara en konstig variant av landhockey eller uppvärmning för ishockeyspelare”. Det är väl ingen riktig sport.

Till slut vill jag lämna ett stort lycka till åt alla ute i innebandy-Sverige, kämpa på och kriga för det ni tror på. Ni gör ett fantastiskt jobb. Och tacka alla jag träffat under dessa år.

Det har varit en fantastiskt kul resa och jag hoppas vi kommer träffas igen, men kanske under andra förutsättningar, dock kommer det säkerligen bli lika trevligt. 😊 Vi ses kanske på arenorna framöver, men då är bara en enkel åskådare, som bara sitter och njuter av sporten som har varit och fortfarande är en stor del av mitt liv.

TV: ”Mentalt, fysiskt, tekniskt och taktiskt mycket-mycket bättre”

Kalmarsundstränaren Alexander Brinkmann analyserar Faluns SM-finalseger mot Storvreta.