I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Dagens bloggare: Cajsa Elm, stjärna i Pixbo Wallenstam och Sveriges landslag.

Vinna. Bara jag skriver ordet vinna händer något extra inom mig. Människor är olika och letar efter kickar på olika sätt. Att vinna är kicken jag söker. Mitt namn är Cajsa Elm och jag vill dela med mig av mina tankar kring att vilja vinna och hur olika ledarskap påverkar detta.

Den första kicken jag fick var när jag mötte världen. Jag vann nämligen den tävlingen genom att komma ut 3 minuter före min tvillingbror. Han har sedan fått äran att vara min tävlingsmotståndare under stora delar av vår uppväxt. Som den tävlingsmänniska jag är har det varit perfekt att alltid ha haft någon vid min sida som jag kan tävla mot. Om det inte har funnits något att tävla om, har jag helt enkelt fått komma på något och då haft min motståndare redo till hands. 

Jag kan lite motvilligt också erkänna att tävlingarna jag har konstruerat har varit sådana som jag tror att jag har haft större chans att vinna i. Har det däremot varit svårt för mig, då har jag tänjt på regelverk eller ändrat taktik och strategier för att lösa problemet och nå mitt mål, att vinna.

Jag erkänner. Jag har gärna gjort det jag har varit bättre på än min bror. Om vi åkte till ett badhus var det väldigt viktigt för min pappa att vi skulle börja med att simma 200m (Simborgarmärket) för att sedan bada och göra det vi ville. Jag hade faktiskt inte så mycket emot detta då jag var bättre än min bror på simning. Då fick jag starta besöket med en kick och känna mig som en vinnare.

På helger kunde vi ha som aktivitet att vi skulle ut och jogga hela familjen. Detta var något som kunde stressa mig då jag visste att min bror var snabbare i en spurt. Då x antalet löparrundor slutat med tårar för mig då jag förlorade spurten kom jag på den briljanta idén att jag kunde följa med på den här himla springturen på ett villkor. Att vi korsade mållinjen alla hållandes i varandras händer. Då kunde ju alla vinna eller rättare sagt, jag skulle inte förlora.

Min bror och jag har haft möjligheten att testa på väldigt många olika sporter. Det är något som jag är väldigt tacksam för idag. Jag är helt övertygad om att jag inte hade spelat på den nivån jag gör idag om jag inte hade hållit på med olika sporter. Jag ser bara fördelar med det. Innan det blev innebandyn som jag verkligen satsade på, höll jag på med fotboll ändå upp till tvåan på gymnasiet. Sedan har min bror och jag spelat timtals med streethockey, tennis på gatan, badminton i trädgården, tränat gymnastik och även spelat spontanpingis.

Detta är jag bombsäker på har bidragit till att jag aldrig har tröttnat på någon sport. Vi har helt enkelt hållit på med det som har passat för stunden. Under vintern när jag har spelatinnebandy har jag lärt mig att ta snabba beslut och spela på små ytor. Detta har jag kunnat applicera i fotbollen. Fotbollen i sin tur har gett mig en uthållighet som jag sedan tagit med mig till innebandyn osv. Därför är jag oerhört tacksam att jag till mestadels har haft väldigt bra tränare. 

Det har nog varit jobbigt ibland, men de har inte hindrat mig från att spela varken det ena eller det andra. När jag började gymnasiet gick jag fotbollsinriktning. Jag höll dock fortfarande på med innebandy. Ingen tvingade mig att lägga ner det. När jag sedan började trean på gymnasiet fick jag själv ta beslutet att sluta med fotboll och satsa helhjärtat på innebandy. Jag är därför mycket tacksam att skolan var tillmötesgående och lät mig byta till innebandy i trean och att det, som sagt, var jag som fick ta beslutet när jag kände mig redo. 

Det skrämmer mig när det ska börja elitsatsas för barn i 10-årsåldern och att man då ska välja vad man ska satsa på. Ett barn är inte färdigutvecklat i den åldern och det är INGEN som kan veta vilken sport som det barnet har fallenhet för när det är i säg 20-årsåldern. Vi vet framförallt inte vad det barnet brinner mest för och tycker är roligast.

När jag var i 5-årsåldern började jag spela fotboll. Vi var ett blandgäng med mest killar ochnågra tjejer. På rasterna i skolan blev det mycket fotboll och utebandy för mig. Då var jag ensam tjej bland alla killar. Jag började spela innebandy i ett tjejlag när jag var runt 8 år. Killarna var dock mitt gäng och därför blev det naturligt att jag även började träna innebandy med dem. Min bror spelade där och även alla andra som jag mötte på rasterna.

Att jag fick möjligheten att spela i två lag är jag också väldigt tacksam över. Ledarna i killaget, vad jag upplevde, såg inte mig som en börda och någon som tog deras grabbars träningsplats utan jag var en i gänget. Detta utvecklade mig väldigt mycket. Det går inte att komma ifrån att det är skillnad på träning för tjejer och killar. Det känns även som pressen utifrån är väldigt olika. Killarna som börjar spela innebandy spelar för att bli bäst medan tjejerna börjar för att de ska ha kul med sina kompisar och röra på sig. Detta är något som jag tycker är fascinerande. Jag ville vara där för att vinna.

Jag minns att jag ofta tittade på klockan under träningarna, när det var en halvtimme kvar brukade det bli match. Den längtade jag efter. Jag förstår att innebandyträningarna har olika syfte för olika barn. Det jag är bekymrad över är dock att vi har så olika förväntningar på killar och tjejer. Det är ju inte konstigt att damidrotten ligger långt efter när tjejer får en helt annan inskolning. Tjejer kommer till träningen för att ha roligt och vara med kompisar och har inte ett tydligt mål med att bli bättre och vinna matcher. Detta upplevde jag var en stor skillnad jämfört med killträningarna. 

Därför blir jag besviken när jag hör, framförallt män, klaga över vad långsam damidrotten är, vad dåligt tränade de är, vilka misstag de gör osv osv. Vi har ju inte alls fått samma förutsättningar när vi var små! Sedan återigen, man måste fråga sig vad syftet är med att man håller på med idrott och innebandy. Man har dock inte rätt att klaga när samhället inte ger oss tjejer de bästa förutsättningarna.

Jag upplevde som sagt var en stor skillnad på träningarna med tjejerna och killarna. Det var inte samma vinnarmentalitet hos tjejerna men då fick jag hitta andra sätt att vinna. Det kunde handla om att man skulle slå så många passningar som möjligt på en minut. Det var liv och död för mig. Det fanns inte på kartan att min partner och jag inte skulle vinna. Jag gick in i något speciellt mood. Varje tekning inför en ny period var också en ny chans att vinna. Den tog jag på allvar. 

Under killträningarna skulle jag säga att jag tog med mig feelingen från rasterna. På min skola använde vi oss av 1:a och 2:a väljare. 1:an fick välja lagkamrat först sedan 2:an, 1:an igen osv. Min bror eller jag var oftast 2:a väljare vilket resulterade i att vi alltid valde varandra och att de tre bästa killarna kom med 1:a väljaren.

Mitt lag var nästan alltid underlägsna. Då kickade vinnarjäveln in i mig ännu mer. Känslan att slå i underläge och sedan vinna är obeskrivlig. Det hann dock bli många tårar och raster

innan den där segern äntligen kom. Jag älskar verkligen lagkänslan och att jobba med samma människor mot gemensamma mål. Åter till träningen med killarna, det var mycket mer hets där. Vi kunde ta med oss striderna från rasterna in på träningen. Flera stycken lärde sig också vilka knappar de skulle trycka på för att få mig och brorsan att tända till lite extra. Jag vill alltid göra mitt bästa och allt för laget. 

En träning med killarna gjorde jag ett misstag som sista person och en kille fick friläge. Jag sprang allt vad jag hade hem men han gjorde mål. Jag blev så lack på mig själv att jag slog klubban i ribban, lite för hårt. I nästa byte hängde bladet och klubban hade gått av. Min ena tränare sa ”det där får du ju reklamera”. Han insåg nog inte att den gick av när jag slog klubban i ribban. 

Jag skämdes så mycket. Att sätta mitt lag i en dålig sits där jag hade kunnat göra något annorlunda, det gnager så hårt i mig. Att ta en utvisning är något som jag verkligen försöker undvika. De gångerna det väl har hänt har jag suttit på botbänken och enbart försökt hålla tillbaka tårarna då jag har skämts så mycket. 

Sammanfattningsvis är jag så glad över att mina tränare, i både fotbollslaget och båda innebandylagen lät mig köra på. De hindrade inte mig utan det var jag som fick göra mina val. Det blev sedan naturligt att jag slutade i killaget när vi blev tonåringar. Jag har dock väldigt mycket att tacka alla killar för. De fick stå ut med en tävlingstokig tjej och att andra lag varje match skulle påpeka att det var en tjej i laget.

Idag spelar jag i Pixbo Wallenstam, på elitnivå. Mina erfarenheter säger att ledarskapet är så otroligt viktigt för att få spelare att fortsätta utvecklas och spela kvar. Det gjorde därför fysiskt ont i mig när jag råkade ut för en tränare som motarbetade alla grunder som jag anser är viktiga. Det kunde handla om att pika spelare, prata om vissa spelare inför en annan spelare, enbart höja sina favoriter och trycka ner andra. Helt enkelt skapa en riktigt tråkig miljö som det gjorde både fysiskt och psykiskt ont att vistas i. 

Det jag vill skicka med till dig som är tränare eller vill bli tränare. Innan du börjar tänka på taktik och femmor, sätt dig ner och fundera på hur du vill vara som ledare. Du ska föregå med gott exempel och du ska få med dig hela gruppen på resan. Det räcker inte alltid med att ha de bästa spelarna på pappret, en grupp kan göra under. Fokusera därför på gruppen. Hur ska du få alla individer att må bra? Jag är övertygad om att en spelare i balans och harmoni har lättare för att göra personbästa än någon som mår piss. 

Därför är jag oerhört tacksam att jag har fått tränas av Fredrik Larsson. En riktig expert på hur man ska hantera en grupp och få så många som möjligt att må bra. Han är helt klart den bästa tränaren som jag har haft och han blir svår att toppa för mina framtida tränare.

Om du ännu inte har listat ut det så tävlar jag i allt som går att tävla i. Nu bor min bror och jag i olika städer så jag har helt enkelt fått hitta nya motståndare, inte minst de på planen.

Nu gäller det att vara laget som vinner försäsongen. För nästa år vill jag vinna!

TV: Poddpanelen om Hampus Ahrén och landslaget

Jämförelsen med Kim Nilsson: ”Har inget med varandra att göra överhuvudtaget”