I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Dagens bloggare är Faluns långtidsskadade Johan Fahlström.

Mina senaste säsonger har kanske inte varit optimala, det har ju blivit fler matcher utanför sargen än innanför. Det var inte så det var menat, det var inte därför jag blev stolt när jag för första gången i januari 2012 fick göra debut med IBF Falun i högsta serien.

Men det är med tacksamhet jag tänker tillbaka på alla år i den klubb som jag otaliga gånger gjort allting för, att jag varje match och träning visste att jag och alla mina lagkamrater skulle ge precis lika mycket för att vi som lag skulle vinna innebandymatcher.

Jag vet att alla vill vinna, säkert precis lika mycket. Alla tränar hårt och väljer bort mycket saker även utanför planen. Så många gånger ens familj och vänner fått stå åt sidan och den vanligaste anledningen var att vi hade träning eller match. Vilket jag tyckt har varit det absolut viktigaste som finns under långa perioder.

Det är en speciell känsla av att lägga sig ner i gruset intill hoppbackarna i juni månad bredvid en lagkamrat och kolla på varandra samtidigt som man nästan börjar skratta av fundering varför man gör detta? Tro mig, den frågan ställde jag mig själv ungefär sex dagar i veckan under hela försäsongen. Varje år.

Den känslan är sedan som bortblåst när man går in i ett slutspel och speciellt om man får möjlighet att spela en final inför fullsatta läktare.

Flera gånger har jag sagt – skadar jag mig allvarligt så kommer jag sluta. För tanken var ju att ingenting kommer att hända mig.

Men i februari 2019 under semifinal tre hemma mot Mullsjö var olyckan framme. Främre korsbandet slits av i höger knä.

Jag opererar mig på sommaren någon månad efter skadetillfället för att knät var väldigt svullet under en längre tid. Sedan bestämmer jag mig för att göra ett försök att ta mig tillbaka, trots att jag tidigare sagt att jag aldrig skulle spela igen om jag skadade mig allvarligt. Jag kan tänka mig att flera spelare tänker likadant. Men jag insåg snabbt varför jag höll på när det helt plötsligt togs ifrån mig. Man vill vara en del av något, uppnå saker tillsammans med andra människor. Det är säkert därför vi håller på med en lagsport och inte en individuell idrott.

Skulle då en skada hindra mig från att träffa mina lagkamrater varje dag. Eller som jag ser på dem, flera av mina närmsta vänner.

Rehabiliteringen tog nio månader och de första minuterna jag spelade var mot Visby borta, känslan var såklart en stor lättnad. Även om jag var långt ifrån en lika bra spelare som innan skadan. Jag spelade troligtvis min kanske bästa innebandy precis innan jag blev skadad. Det blev en till match innan serien stängdes pga. pandemin.

När säsongen 20/21 skulle dra igång hade jag i princip lagt skadan bakom mig. Lyckan blev dock inte långvarig då en ny vridning i knät kommer redan i den andra omgången och knät svullnar upp. Tiden efter detta består kontinuerligt av återkommande smärtor och svullnader i knät. Vid nyår bestämde jag mig för att genomgå en mindre operation som skulle hålla mig borta i 3-5 veckor. Jag tyckte det lät bra. Det var ju ingenting jämfört med de problem och den frånvaro jag tidigare haft.

När jag vaknar efter den mindre operationen frågar läkaren mig om jag märkt av någon större smäll eller vridning i knät under den senaste tiden då han ser att mitt nya korsband i princip är helt av igen. Sedan förklarade läkaren att en ny korsbandsoperation skulle krävas om jag vill spela innebandy igen.

Jag trodde inte han menade allvar men kom relativt snabbt underfund med att detta kanske inte är en sak han skulle säga bara för att se hur jag reagerar.

Det första jag säger till läkaren är - nu räcker det. Det är inte meningen att jag ska kunna spela igen.

Det här beskedet kom såklart som en chock då jag bara någon vecka tidigare fått höra att korsbandet såg bra ut, och skulle något hänt så borde jag märkt det. Men tydligen inte.

När jag sedan kommer hem har jag flera samtal med lagets fysioterapeut. Jag förklarade för honom att det som känns tråkigast var att jag nu troligtvis spelat min sista match, utan att vetat om det, inför tomma läktare. Hade man försökt skriva ihop ett sämre slut så hade man knappt lyckats. Det blev säkert förlust också för ska jag vara helt ärligt så minns jag knappt vilken match jag ska räkna som den sista. Jag hade vid så många tillfällen försökt träna och spela men knät sa ständigt ifrån.

Samma dag som Falun möter Storvreta på hemmaplan i februari 2021 så opereras jag igen. Den andra korsbandsoperationen och räknar jag med den mindre operationen från januari så är det den tredje operationen totalt under de senaste 1 år och 8 månaderna.

Det jag idag kan tänka tillbaka på är bland annat flera år där jag varje dag fått träna, spela och speciellt tävla mot flera av dem absolut bästa spelarna i världen. Det har i sin tur gjort att det alltid varit en stor konkurrens. Vid flera tillfällen har jag fått höra att det bästa för mig skulle vara att byta klubb och få en större roll. Det ligger säkert något i det. Men för mig var det egentligen inte att jag behövde ha mest media-tid eller göra flest poäng. Dem spelarna hade vi redan. Sen vet de personerna som känner mig att jag brukas synas och höras ändå, det spelar nog ingen roll om jag är på planen eller inte.

Jag har haft otur med skador under den senaste tiden, det insåg jag främst nu när jag skrev texten. Jag har inte kunnat spela många matcher de senaste två åren. Men jag har istället spela så många matcher och har flera oförglömliga minnen innan skadorna började. Matcher som många troligtvis aldrig kommer få uppleva, både i klubblaget här i Sverige och ute i Europa samt med ungdomslandslaget. Jag kommer alltid imponeras och glädjas med de som tar sig tillbaka efter en långtidsskada. För jag vet nu vilket otroligt jobb som ligger bakom det.

Jag har flera gånger fått höra att det är synd om mig och att jag haft mycket otur. Jag vill förklara att jag själv inte tycker det. Skadorna är en del av idrotten och sedan får varje person avgöra hur långt man är beredd att gå för att få spela igen, vilket i sin tur även kommer innebära en ny risk för skada. Jag vill fortsätta bidra till att mitt lag ska utvecklas. Att alla som framöver ska representera den klubb som jag vuxit upp i ska få göra det under de bästa förutsättningarna som möjligt. Det kan betyda att hjälpa till med material, se till att spelare trivs i laget och staden eller kommentera en match om det skulle behövas.

Vem vet? Vi får se helt enkelt.

Det jag vet är att jag inte kommer ha ett ständigt tvång att uppfylla en viss fysisk status eller springa till en specifik nivå på ett beep-test. Sedan kommer mer tid såklart att ägnas åt familj och vänner.

Tack för mig och ta hand om er.

Ha en fantastisk sommar!

Bästa hälsningar Johan.

TV: Veera Kauppi om att göra 100 poäng nästa säsong: "Lovar att jag kan försöka"

Thorengruppens finska världsstjärnas svar på poängfrågan: "Mycket press"

Matchrapporter: Växjö Vipers bröt IBF Faluns segersvit Formstarka IBF Falun vann mot Nykvarns IBF IBF Faluns segerrad fortsätter efter 10-4 mot Warberg IBF Falun fortsätter att vinna – har nu tre raka segrar Tuff match slutade med seger för IBF Falun mot Kalmarsund