I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Dagens bloggare är Endre- och landslagsstjärnan Stephanie Boberg.

Jag har blivit tilldelad den ärofyllda uppgiften att dela med mig av tankar och känslor som rör den fantastiska sporten innebandy. 

Var ska jag ens börja? Jag blir ju nästan helt yr av hur skallen börjar snurra igång alla möjliga bilder och minnen från min karriär. Allt från lilla jag 11 år, som knappt kunde reglerna, till stora jag som fått vara med och vinna den finaste valören det går att vinna. Inte heller bara en gång, utan flera gånger. För er som undrar så pratar jag såklart om guldmedaljen. 

Men, nu till det som jag brinner lite extra för, att problematisera och se saker från en annan synvinkel för att utvecklas. Det finns ett ord som jag ofta fastnat vid och det är det ordet som jag kommer att dela med mig av här. Det ordet är acceptans. 

Just ordet acceptans har för mig som liten varit dominerat av en negativ klang. Inom idrotten pratas det ofta om att vi inte ska acceptera att någon annan är bättre. Självklart förstår jag budskapet helt och hållet men desto större jag blir desto mer har jag ifrågasatt just begreppet acceptans. Jag har under min karriär ibland frågat mig själv vad min drivkraft är för precis som mycket annat i livet så är den inte alltid självklar. Det finns stunder där karriären inte alltid varit på topp och stunder där tvivel letar sig in. Det jag ofta kommer tillbaka till i mina tankar vid dessa tillfällen är acceptans för saker och ting. Acceptansen i att det inte alltid går som man tänkt sig. Att acceptera att vi inte alltid har exakt samma sätt att se på saker och att det alltid kommer vara andra som är bättre på saker än vad man själv är. Inspireras av andra istället för att avundas och välja ut egenskaper hos dem som man tycker är bra och försöka göra samma sak fast med sin egen tvist. 

Den stora acceptansen i att också använda förluster till något användbart i sin utveckling istället för att bara se dem som dåliga matcher. Försöka efter varje förlust att hitta något som man kan ta med sig till måndagen när man står där och en ny träningsvecka är igång. Missförstå mig rätt, det handlar inte om att acceptera en förlust och bara lägga sig ner och strunta i det utan istället finna kraft i den. Att acceptera förutsättningar som finns runt omkring oss och göra det bästa vi bara kan av dem. Efter många års grubblande över ordet har jag precis som jag skrev nyss funnit ut att det finns en väldig kraft i det. En kraft i att acceptera att folk runt omkring alltid kommer att ha en åsikt och acceptans i att vi alla är olika.

Att försöka använda ordet som en drivkraft i att inte lägga energi på saker som inte går att förändra. Alla andra saker som går att förändra, framförallt till det bättre, är jag alltid sugen på att bidra till men just de där sakerna som faktiskt ligger och gnager. Att acceptera dessa tror jag hjälper oss att lägga dem åt sidan för att istället kunna fokusera på allt det där som vi vill bli bättre på och kan påverka. Vi ska såklart fortsätta att inte acceptera en förlust när vi ligger under i en match för vi spelar för att vinna men i de tillfälle där man inte kan göra något åt saker, som efter en förlust, det är där och då ordet har haft en stor betydelse för mig. 

Det är viktigt att lyssna på människor runt omkring sig men också vara noga med att aldrig tappa bort sig själv för då tror jag att glädjen kan försvinna, åtminstone gör den det för mig. Vara sitt bästa jag och inte glömma bort att lägga energi på saker och ting som man faktiskt kan påverka. Lägg allt krut där och strunta i det andra för det andra är ändå inte så viktigt i slutändan. Vill du bli bättre på att göra mål i krysset men har inte tillgång till en hall eller ens ett mål, nej gör då det bästa av situationen och var uppfinningsrik. Själv använde jag mig av en garageport där jag stod och pricksköt mot handtaget för att öva på siktet. Det finns inget som kan stoppa oss när vi väl börjat. Att acceptera förutsättningarna vi har och arbeta utifrån dem. Hela tiden mata sig själv med acceptansen i att jag är såhär, detta är jag bra på och detta är jag lite sämre på. Att lära sig att skilja på just den acceptansen för att kunna själv ta reda på vad vi vill utveckla och vad vi vill bli ännu bättre på.

På något sätt vill jag också belysa med denna text att vi är olika och att olika är bra, det finns säkert massvis med tolkningar på hur man själv ser på ordet acceptans. Min tolkning är bara en av dem. Förhoppningsvis kan vi mötas genom en diskussion och förståelse för varandra. Det är då jag tror vi växer som lag, om vi ser alla för den individ de är och inte stöper alla i samma form. 

Det var helt enkelt en del av alla mina tankar, hoppas det väckt några hos er också. Tack för mig och ha nu en grymt härlig och skön sommar! 

TV: Veera Kauppi: ”Jag blev heartbroken”

Finska världsstjärnan om övergången från IKSU till Thorengruppen: ”Stora IKSU hade kanske kunnat göra det lite bättre”