I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Dagens bloggare är Helsingborgs tränare Niklas Pålsson.

Vi hade varit i Limhamn och spelat ishockeymatch och satt i bilen hem till Odarslöv utanför Lund. Det blev förlust med 3-5 och jag hade bara fått spela några få byten under matchen, min bästa kompis Jani däremot hade gjort 2+1 och blivit matchens lirare. Vi åkte alltid tillsammans Jani, jag, Pasi (Janis pappa) och min pappa Peter. Varje träning, varje match! Pappa och Pasi var lagets materialare och missade därav inte en ända träning, sen umgicks vi med familjerna, åkte på semester varje år och jag och Jani gick i samma klass. 

I bilen hem sa Jani, jaha vad tyckte du om matchen idag då Pålle? 

- Synd att vi inte vann, sa jag! Men kul att du var så bra idag igen och blev matchens lirare. Jag tyckte det var kul de bytena jag fick spela med dig, det vore kul att spela där oftare.

Jani hann inte svara innan pappa sa 

  - Ska du spela mer så får du spela bättre! 

Det blev tyst i bilen och ingen sa något mer på den hemresan. 

Jag kommer ihåg det som om det var igår, vi var 12 år då, jag hade börjat lira när vi var i 7 års åldern, jag var kortväxt och liten, spelade forward och hade svårt att fokusera under matcherna. Allt som oftast snurrade någon låt i huvudet eller helt andra tankar än det som pågick på planen. 

Ändå så älskade jag ishockeyn, att få tävla och att få vara en del av ett lag! Det betydde mycket! Det höll oss borta från mycket annat och vi fick en bra uppfostran både av varandra och duktiga ledare.

Min pappa sa det som många tänkte, han var rak ärlig och höll inte tillbaka sina åsikter. När jag var i den åldern tyckte jag det var lite jobbigt, att han inte bara kunde säga att jag borde fått spela mer. Det var ju tillfällen när vi var iväg på cuper där vi var borta en hel helg där jag bara spelade några byten per match, det gjorde andra i laget också, men deras föräldrar kunde ju skälla på tränarna och gärna påpeka att deras son borde fått spela mer. Sån var inte pappa, han sa som det var. Var jag bra så sa han det och var jag dålig och jag inte förstod det så kunde han påpeka det.

När jag var 15 så slutade jag med ishockeyn, det var ett riktigt tufft beslut. Men jag visste att jag inte skulle bli något och framförallt så kände jag att det fanns annat som vid den tiden var roligare. Jag hade börjat spela innebandy, det kändes enkelt jämfört mot hockeyn, jag var ingen stjärna här heller men till en början klart bättre i proportion till ishockeyn.

Det skulle dock visa sig att innebandy inte var min grej heller, i alla fall inte om man såg till kvaliteterna, vi var nu framme vid de två sista åren som junior jag fick spela powerplay framför mål och oftast när vi tog ut målvakten. Sen om någon i motståndarlaget skulle få en liten propp. Jag tyckte detta var helt okej, jag visste att jag inte var bättre och fick ändå cred av tränarna för att jag bidrog med min del till laget. Pappa var en klart bidragande faktor till att jag tidigt förstod att det fans olika roller och att jag fyllde en viktig funktion utan att vara en central spelare.

Vid denna tiden spelade jag även fotboll, jag började som 16 åring. Jag blev såklart ingen stjärna här heller. Men i denna åldern var jag väldigt bra tränad och i förhållande till övriga så hade jag vid den har tiden kommit långt i förståelsen kring mina egna kunskaper och främst begränsningar. Jag spelade ytterback, jag hade begränsat mig till 3 uppgifter, 

1. Rulla ut bollen över långsidan. 

2. Passa hemåt till Tobbe som är mittback. 

3. Tackla motståndarnas bästa spelare, gärna hårt. 

Min medvetenhet gjorde att jag tog en startplats trots att där fans andra i laget som hade betydligt mer boll i sig än vad jag hade. 

Detta gav mig bekräftelse på att jag kunde använda mina få styrkor och komma långt med dom så länge jag var medveten om mina svagheter och inte spelade på dessa.

Insikter som 16 åring som var mycket bra att ha med sig. När jag nu snart fyller 31 och har många års erfarenhet som tränare och även som chef på mitt civila arbete så kan jag reflektera över vad som givit mig de förutsättningar och värderingar som jag har med mig i mitt ledarskap och i min uppfostran av mina döttrar Ingrid och Astrid. Insikterna med att hålla sig till roller där man bidrar med det man är bäst på kommer man otroligt långt på. Att göra det man är bra på lyfter ens självförtroende då det är lätt att bekräfta sina egna goda prestationer och inte minst att ta emot beröm från sin omgivning på något man vet att man är bra på.  Såväl på en innebandyplan som på en arbetsplats. Allt det där har jag förstått att min pappa lärde mig från tidig ålder, även om jag inte förstod allt det då! 

Det är när livet sätts på sin spets som du förstår och vet vad du egentligen tycker är viktigt i livet, jag och min sambo Christina  väntade vårt första barn Ingrid som skulle komma i början av januari 2018. Det var spännande och förväntansfulla tider! 

Det var dags att jobba den sista dagen för året, den 22 december en fredag 2017, en sån dag när du avslutar allt inför ledighet. Alla är glada och det är en festlig stämning på jobbet. Jag var hos en av mina kunder och delade ut lite julklappar hälsade dem God Jul. 

Jag minns allt som om det hände precis. Min mamma ringde och berättade att pappa precis fått besked om att han hade fått cancer. Cancer, jag tappade orden och fick gråten i halsen! Jag sa det man säger, han kommer säkert bli bra! Det är många som klarat detta tidigare och detta ska vi lösa! Pappa var bara 55 år och hade aldrig tidigare varit inskriven på sjukhus så det kom givetvis som en stor chock! 

Bara några veckor senare kom vår dotter Ingrid den 20 januari 2018, att bli förälder är fantastiskt! Den glädjen kan man inte beskriva! 

Pappa fick sin första cellgiftsbehandling och han var så rak, enkel och ärlig som han alltid varit när han sa till mig att det här känns inte bra - Jag tror att det är illa, kommer jag ihåg att han sa när han ringde upp.

Min pappa hade tyvärr rätt, den 28 mars 2018 bara 3 månader efter att min mamma ringt precis innan jul och gett mig det chockartade beskedet, så satt vi hos pappa på sjukhuset. 

Jag fick möjligheten att berätta att hans värderingar och sätt att uppfostra mig har betytt otroligt mycket för vem jag är idag och att jag alltid kommer leva med hans värderingar! Jag är oroligt tacksam för att jag, min lillebror med vår mamma och min sambo Christina och vår dotter Ingrid fick vara där hos honom när han somnade in. 

Den 21 april 2018 fick jag ta emot pris som årets tränare i SSL, jag vet att min pappa varit stolt. Min pappa var lika rak och ärlig när man gjort något bra som efter den där ishockeymatchen i Limhamn, så jag vet att han hade påmint mig om det där priset flertalet tillfällen och även mycket annat som han tyckt att jag gjort bra! 

Dagen innan jag fick ta emot priset i Stockholm så spelades Brothers In Arms av Dire Straits på pappas begravning, det var strålande solsken och en kyrka som var helt och hållet fullsatt av vänner och familj! 

Till minne av min av min pappa Peter Pålsson 1962-09-20 - 2018-03-28

TV: Veera Kauppi: ”Jag blev heartbroken”

Finska världsstjärnan om övergången från IKSU till Thorengruppen: ”Stora IKSU hade kanske kunnat göra det lite bättre”

Matchrapporter: Mullsjö vann trots uppryckning av FCH Svårstoppade FCH fortsätter vinna – 5-4 mot Hagunda Formstarka FCH tog ny seger mot Linköping Två snabba mål i sista perioden avgjorde för FCH mot AIK Förlustsviten bruten för FCH – efter 6-5 mot Nykvarns IF