I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Dagens bloggare är Jenny Axelsson, målvakt i KAIS Mora.

Hej på er! Mitt namn är Jenny Axelsson. Jag är målvakt och kliver snart inne i min sjätte säsong i SSL och KAIS Mora. Utöver innebandyn är jag snart färdigutbildad lågstadielärare, och mitt driv i livet ligger till mångt och mycket i alla barn och ungdomar jag möter i min vardag. Därför kommer mitt fokus i det här inlägget att ligga på barn, ungdomar och innebandy. 

Titeln på inlägget har jag valt att döpa till ”den krokiga vägen”. Det kan låta som en flummig titel, men jag ska försöka att förklara vad jag menar med den. Först tänkte jag ge er en bakgrund till varför jag när jag blev tillfrågad att göra detta inspel, direkt visste att jag skulle prata om ”den krokiga vägen”.

På många sätt anser jag mig själv vara, tillsammans med andra spelare i SSL en förebild för den yngre generationens innebandyspelare. Framtidens stjärnor. De spelare som idag lirar innebandy för att det är det bästa som finns och som inom några år kommer att kriga mot eller med mig, och många andra på planen i SSL. Med titeln förebild följer mycket ansvar. Inte bara på mig och oss som spelare, utan även på alla medier, supportrar, ledarstaber och föräldrar. På oss alla, ligger ansvaret att ge den yngre generationen en stark grund att stå på inför deras satsningar mot toppen. Jag tycker att det finns mer att ge till alla de som har siktet inställt på toppen, precis som jag alltid haft. Jag sticker ut näsan och menar att den där grunden vi behöver ge alla barn och ungdomar kan breddas rejält.

  

Ofta säger man om saker och ting, att man får höra skräckhistorierna. Det är skräckhistorierna som når den breda massan och det är dessa som folk tar del av och baserar sina uppfattningar på. Läser man en kvällstidning som Aftonbladet får man läsa om allt som gått fel på alla möjliga ställen, men man läser sällan om saker som funkar precis som de ska. Man får sällan läsa om den positiva sidan av alla mynt. Det är den negativa som presenteras för oss. Vad gäller innebandyn, upplever jag att det är helt tvärtom. Egentligen inte bara innebandyn, utan de flesta idrotter. Då får man läsa om det positiva. Såklart läser man om förlorade matcher och förlorade titlar, men det jag pratar om är större och mer komplext än så.

Man läser om spelare som lyckas, talanger som bara växer och växer, som når framgång efter framgång. Allt mer sällan läser man om de resor som inte kantats av framgång och lycka. Det tycker jag är fel. Jag tänker på alla de barn och unga som sliter som djur för att nå sitt mål, och som stöter på motgång på motgång men ändå aldrig ger upp. Jag var en av dem. Och är fortfarande på många sätt. Jag hade läst en massa solskenshistorier om spelare som var talanger, och som lyckades med allt de tog sig för. För mig blev det facit. Det är så man gör för att lyckas. Nu i efterhand vet jag i alla fall, att mitt 14-åriga jag, med siktet inställt på den absoluta världseliten hade mått bra av att läsa om någon som tidigare gått igenom år av slit för att nå toppen. Med den möjligheten jag fått genom att bli erbjuden en plats i Sommarbloggen, kommer jag inte chansa. Jag tänker göra mitt bästa för att ge andra i samma sits som unga Jenny, chansen att bli inspirerade av min krokiga väg. 

Så. Min karriär startade ganska sent. Jag hade alltid ägnat mig åt individuella idrotter, där jag mer eller mindre bara behövde bry mig om mig själv. Friidrott som ett sådant exempel. Det höll jag på med fram tills jag fyllt 11. En dag då jag var just 11, var min klass iväg på ett klassmästerskap i innebandy. Jag hade ju inga erfarenheter av lagidrott, och speciellt inte innebandy, så någon satte en klubba i min hand och sa ”gör bara så gott du kan”. Jag gjorde så gott jag kunde, och min klass nådde finalen. När det var dags för final, valde vår målvakt att hoppa av. Vi blev ställda i en situation som innebar att någon måste offra sig. (Ja, det kallades då för att offra sig. Men med facit i hand vet jag ju att målvaktspositionen inte är ett straff utan snarare en gåva). Men med klassens inställning att målvaktspositionen var ett straff, kan ni kanske gissa vem klassen röstade fram som bästa alternativ för målvaktspositionen? Jo, den som var sämst bland utespelarna. Jag. 

Det kan låta tufft, men tro mig. Jag visste inte över huvud taget vad jag höll på med där jag sprang runt och snubblade på min klubba. Jag höll med om att jag skulle in i målet. Guess what? Jag lyckades hålla nollan, och min klass vann hela turneringen. Och som en blixt från klar himmel, så var jag FAST. Jag hade hittat min plats. Jag var där jag skulle vara. Där jag mådde som bäst. I en lagidrott, och i målet. I innebandymålet. I samma sekund som jag insåg allt det här, kickade min killer instinct in. Den instinkt som innebär att allt jag vill göra eller ha, det sliter jag som ett DJUR för att få. Jag ville bli BÄST. Jag skulle bli BÄST. Och precis som jag kände, alltid känt, fortfarande känner, skulle den drömmen slå in, till vilket pris som helst.

Där började min resa. Jag var ganska gammal när jag avslutade min friidrottssatsning och valde innebandyn. Så bara några år efter att jag börjat, var det dags för distriktslagsuttagningar. Jag hade fått för mig att om jag vill ta en plats i damlandslaget någon gång i framtiden, måste jag spela SSL. För att få spela i SSL, måste jag ta en plats i U19-landslaget. Och för att ta en plats i U19-landslaget behövde jag ta en plats i distriktslaget. BÅDE för 15 och 17-åringar. För där talades det ju om att förbundskaptenerna för U19 skulle vara och scouta. JAG FICK BARA INTE MISSA DISTRIKTSLAGET!!! Då skulle ju hela min karriär vara utdömd (trodde jag då, hur dumt det än låter när man nu fått lite perspektiv på saker och ting).

  

Kan ni gissa…det blev inget distriktslag (ålder 15) för mig. Det beskedet fick jag samma dag som jag var i Hagfors på uttagning till deras innebandygymnasium. När beskedet kom gick det inte att hålla tårarna tillbaka. Tårarna sprutade. Jag skämdes så mycket, eftersom lärarna på innebandygymnasiet skulle se mig sårbar. Då skulle jag ju såklart inte komma in på gymnasiet…

Några veckor senare damp det ned ett brev i postlådan med ett besked om att jag hade blivit antagen till innebandygymnasiet. YES!!!
Jag kände eufori, och det där med distriktslaget kändes inte lika viktigt längre. Jag flyttade hemifrån och satsade nu allt jag hade på innebandygymnasiet. Jag fick dock inte spela i A-laget (i efterhand inser jag ju att det inte var så konstigt, eftersom det var mitt första år, men återigen, inget dög förutom toppen). När jag inte fick spela i A-laget på en gång, tyckte jag att mina chanser till distriktslaget för 17-åringar också var körd. Jag krigade dock vidare, som alltid.

Sen kom beskedet, jag hade blivit uttagen till distriktslaget för 17-åringar. Nu lever min dröm igen! Jag spelar distriktslags-SM, och vi åker snöpligt ut i semifinalen på en suddenstraff. Tårarna… ja, de forsade igen. Jag skulle ju visa alla nu!! Hur kan jag då släppa in en straff sådär så att vi åkte ur. Nu är det kört…

”Nu är det kört”. En mening som alltid fanns med mig i bakhuvudet men som ALDRIG fick definiera mig. Jag SKULLE ju till toppen!!!! Jag krigade och krigade. Precis som alltid, då jag stötte på dessa (som jag då upplevde som ENORMA) motgångar.

Och vips en dag durrar det till i min telefon… ”GRATTIS!!” ”DU ÄR GRYM” ”WOW så stort Jenny” ”Jag är så stolt över dig”.

  

Jag förstod ingenting. Frågade vad som hänt… Jag fanns med i den första U19-truppen som skulle samlas på Bosön. Brevet med infon hade hamnat på min folkbokföringsadress 1.5h bort. Jag hade inte hunnit läsa det än. Men åter igen, EUFORI!!! Jag förstod inte alls hur jag kan ha lyckats med detta. Visst, jag har aldrig gett upp, utan jag har kämpat och krigat in i kaklet på varenda träning jag gått på, såväl innebandy som fys. Men det var ju kört??? Jag hade ju sagt det till mig själv så många gånger?

Jag åker på lägret, gör vad jag ska och kan, så bra jag bara någonsin kunde, och åkte sedan hem. Helt upprymd av känslor! JAG HAR VARIT PÅ U19-SAMLING!!!! WOW! Nu finns det inget som stoppar mig!

Fast forward… Framöver, blev jag inte uttagen till något mer läger med U19. Jag såg det hela som en katastrof. Som alltid. Ni börjar hajja grejen nu va?

Dagarna gick, och min student närmade sig. Jag hade börjat fundera på vad jag skulle göra efter studenten. Min vision hade ju alltid varit att jag skulle spela SSL direkt efter studenten. Så hade jag alltid planerat det i mitt huvud. Vägen till toppen, som för mig då innebar damlandslaget gick ju genom SSL. Tankarna, funderingarna och uppgivenheten slog mig då jag insåg att jag inte skulle spela SSL. Jag älskade dock mitt Hagfors IF, och tänkte att det blir bra att vara kvar här. Men det var inte riktigt drömmen trots allt. Nåväl. Det är som det är…

Så en dag, när jag satt i matsalen och diskuterade studenten tillsammans med några av mina klasskamrater som också gick NIU, alltså på innebandygymnasiet, ringer telefonen. Det var ett okänt nummer. Sällan svarar jag när någon ringer mig på dolt, men denna gång gjorde jag det. I telefonen hörs en man. En man som kort och gott frågade ”Du? Vill du spela i rött säsongen som kommer? För det vill i alla fall vi”. Det var KAIS Mora som ringde. KAIS MORA!!! Nog för att SSL alltid varit en dröm, men KAIS Mora. Kunde drömmen bli större än SSL just då, så var det genom att spela i topp-laget KAIS som precis tagit SM-guld. 

Jag kunde inte FÖRSTÅ att de ringde mig? Jag hade ju misslyckats så många gånger. Vad såg de i mig? Tydligen, något som jag vet såhär i efterhand, en tjej som sliter som ett djur för vad jag vill, och en tjej som ALDRIG ger sig. Oavsett hinder. Mitt slit, hade gett utdelning… Än. En. Gång. Helt otroligt tyckte jag.

Någon vecka senare, var allt signat och klart. Jag var KAIS Moras senaste nyförvärv.

Och där någonstans, väljer jag att bromsa min lilla berättelse. Jag har stött på motgångar även i SSL och i KAIS. Men idag är jag klokare, och tacklar dessa på ett annat sätt. Jag har genom min resa lärt mig att; alla gör misstag, ingen motgång kan eller får definiera mig som spelare eller som människa, det lönar sig aldrig att trycka ned sig själv. Men framförallt. Det finns inget facit på vägen till toppen. Hur krokig den än må vara, så är det din resa. Och den ska man vara stolt över. Något som definierar min resa, är en rad från det stipendium jag fick då jag tog studenten. Ett stipendium som delas ut av innebandygymnasiet i Hagfors.

”Jenny är en förebild. Med vilja och fokus som sina bästa egenskaper, visade hon hur man kan vända motgång i stunden till framgång i längden”.

Ett citat jag har med mig än idag. Jag lär mig av mina motgångar och använder kraften på rätt sätt. Önskar att jag kan inspirera fler till det. Så gärna. För motgångar definierar inte dig. Om du inte låter dem göra det.

Så, tillbaka till det jag skrev tidigare. ”Jag hade läst en massa solskenshistorier om spelare som var talanger, och som lyckades med allt de tog sig för. För mig blev det facit. Det är så man gör för att lyckas.”

Jag anser mig själv vara en bekräftelse på att detta inte behöver stämma. Alla går vi igenom vår EGNA resa. Ingen väg utesluter en annan och du kan lyckas, bara du bestämmer dig för att du ska göra det. Och ge dig aldrig, oavsett!!

Jag har aldrig ansett mig själv vara en ung talang. Jag har faktiskt heller nästan aldrig hört någon kalla mig för en talang. Jag var en ambitiös tjej som många dagar i veckan spenderade otaligt många timmar i en innebandyhall. En tjej som gick upp 7 på morgonen på helger och högtider för att tillsammans med min pappa åka till hallen och slipa på detaljer i 5-6h (tro mig, det hade blivit fler timmar om jag fått bestämma framför min pappa och min kropp). En tjej som tränade med alla lag som fanns tillgängliga. Mitt eget lag, pojklag, herrlag och damlag i olika föreningar. En tjej som gick många kilometer mellan de olika hallarna som finns i Arvika (där jag växte upp), med en stor väska fylld med svettiga målvaktskläder på ryggen, för att hinna med en andra eller en tredje träning för dagen. Ingen talang. Någon som slet, sliter och alltid kommer att slita för att nå sitt mål. Toppen.

Och banne dig, om du talar om för mig att jag inte kan. Eller förresten, gör det. För det finns ingenting som taggar igång mig som någon som uttrycker att de inte tror på mig. Då har jag helt plötsligt, utöver mig själv, även någon annan att bevisa för att JAG KAN VISST. Och tro mig, jag kommer göra allt för att visa dig det. Detta gäller det mesta i mitt liv, men speciellt innebandyn som ligger mig varmast om hjärtat.

  

Har jag nått mitt mål nu då? Känner jag mig klar? Nej. Det kommer jag aldrig vara. Jag anser att hur långt man än tar sig, finns det alltid mer att hämta. Det hänger ju bara på en själv. 100% är bara 100% om man har bestämt dig för det. Bestäm dig istället för att du ”bara” uppnått 80-90% när det känns som du är på toppen av din potential, och flytta dina mål framför dig, så ska du se att det finns mer att hämta.

Och du. Du kan också. Jag tror på dig. Eller om du funkar som jag… Jag tror inte du kan ;).

Tack för att ni läst mitt blogginlägg. Hoppas jag lyckades inspirera någon genom mitt hjärtligt öppna inlägg. Det är inte lätt. Genom att öppna mig på det här viset, känner jag mig faktiskt rätt sårbar. Men kan jag göra skillnad för någon tjej eller kille där ute, gör jag det gärna. Oavsett hur skör eller sårbar jag blir i processen.

Kör hårt, så ses vi i någon hall framöver! Tack för mig! ☺ 

---

TV: Poddpanelen om Nykvarn - "De hade inget annat val"

Ska vinna SM-guld 2025: ”Satt sig i ett läge där alla kommer vilja slå dem”

Matchrapporter: Täby FC IBK stod för imponerande vändning Warberg IC för starka – Kais Mora föll i förlängningen Förlustsviten bruten för Kais Mora – efter 6-5 mot IBF Falun Karlstad starkast i straffläggningen – vann borta mot Kais Mora Väntad seger för Kalmarsund som förlänger vinstsviten