I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Dagens bloggare är Stockholm Innebandyförbunds ordförande Mattias Hjelmberg.

Sedan mars 2020 har vi alla slitits mellan hopp och förtvivlan. Vi har försökt hitta rätt i balansgången mellan att inte bidra till smittspridning men ändå spela och träna så mycket som möjligt.

När hösten började så var det inte som vanligt. Cuper som fick göras om, träningsläger som ändrades och utbildningar som digitaliserades. Men vi tränade och spelade matcher. Serierna drog igång som vanligt, om än med lite mindre folk på läktaren. (Där jag spelar i Stockholms veteranserie så har det i och för sig under de år jag spelat varit fler spelare på eller till och med fler domare på planen än publik på läktaren.)

Sedan kom den tredje vågen i pandemin i slutet av hösten och allt stängdes ner. Jag imponeras över kreativiteten och engagemanget i att hitta nya träningsformer och sätt att behålla sammanhållningen i laget och energin i föreningen.

Många spelare på röd och svart nivå; juniorer och seniorer fick distansundervisning i skolan eller kanske jobbade hemifrån. Vi oroade oss för om aktiva kommer hitta tillbaka till innebandyn eller om engagemanget har slocknat och andra intressen har vuxit fram. Pandemin har ju bidragit till nya livsmönster.

Nu när vi tittar på antalet lag som har anmält sig till nästa säsong så har vi minskat 10 procent sedan senast vi spelade en hel säsong 19/20. Vi konstaterar ett befarat tapp på svart nivå och i seniorserierna. Men det stora och mycket oroväckande tappet är på blå (10 procent) och röd nivå (13 procent).

När vi blickar framåt funderar jag på om det kan vara så att de tjejer och killar, kvinnor och män, tanter och gubbar som har spelat innebandy en tid kommer tillbaka för att de älskar innebandy? Att glädjen i spelet, matcherna, gemenskapen sitter djupt och inte påverkas av ett coronavirus?

Men den generation som inte har hunnit göra så många mål, slå som många öppnande passningar, spela så många matcher, göra så många tunnlar, hunnit skratta och gråta tillsammans så många gånger – har kärleken till innebandyn hunnit växa sig stark hos dem?

Även om vi är en stor idrott, tror jag att vi kommer att behöva fokusera på rekrytering av en generation innebandyspelare. Vi kan inte lita på att de knackar på hos oss och ber att få spela, vi måste knacka på hos dem och fråga om de vill hänga med och testa innebandy.

Det är dags att leva upp till Svensk innebandys syfte: Att erbjuda en rolig sport som är enkel att spela och som bidrar till ökad rörelserikedom.

Vi ska vara välkomnande, öppna och modiga. Vi behöver unga tjejer och killar som tar med sig en kompis till träningen; vi behöver ledare som sätter barnet i centrum och gör träningen så rolig att alla vill komma tillbaka; vi behöver synas på skolor och i sociala medier; vi behöver ta plats i hallar och lokaltidningar. Vi behöver vuxna som vill lyssna på barn och ungdomar och ta till oss hur nya livsmönster skapar nya önskemål och sedan forma träning, match och det runt omkring så att den blir vad de önskar.

Det är dags att ge en ny generation möjligheten att lära sig älska världens roligaste idrott.

TV: Veera Kauppi om att göra 100 poäng nästa säsong: "Lovar att jag kan försöka"

Thorengruppens finska världsstjärnas svar på poängfrågan: "Mycket press"