I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Viktor Sheffield, tränare i FBC Kalmarsunds damlag som i år tagit klivet upp i SSL.

Säsongen 21/22 var säsongen när vi skulle ta steget upp i SSL. I princip alla pekade ut oss som det självklara laget som utan större konkurrens i Allsvenskan södra skulle ta en plats i SSL. Laget var ett självspelande piano, allt annat än avancemang vore ett av de största fiaskona inom innebandyn sades det. Och visst ligger det en viss sanning i det men samtidigt är det att förenkla verkligheten otroligt mycket.

Men 7:e april i år var det klart! I Lundenhallen stod vi och kunde fira att vi var ett nyblivet SSL-lag. Vi hade gått igenom serien och kvalet obesegrade. De som sagt som ovan fick vatten på sin kvarn, kunde nicka och säga ”det visste vi ju”. Men som jag nyss skrev, det är en väldigt förenklad bild av sanningen. Utan otroligt hårt arbete når du inte någon framgång. När vi firade som mest fylldes jag av en enorm glädje, lättnad och ödmjukhet över att stå där. Att se spelarnas glädje tillsammans. Att veta vilket enormt arbete spelare och förening gjort de senaste åren för att nå dit. Att se min fru och barn på läktaren som stöttat och offrat så otroligt mycket för att jag ska få hålla på med innebandyn och jag tänkte på alla de människor som gjort min egen innebandyresa möjlig från att jag började spela innebandy i Järfälla i slutet av 80-talet. 

Idrotten var min trygga punkt under uppväxten, inte så att jag hade några stora problem men jag kom från en tämligen dysfunktionell familjesituation. Jag flyttade säkert 15 gånger under uppväxten och att då hålla fast vid ”idrottsfamiljen” och stanna i Järfälla IBK även om det innebär att cykla ca 1 mil till varje träning blev extremt viktigt för mig. Att i en svajig tillvaro ha idrotten och dessutom ha turen att träffa på bra idrottsledare är som att vinna jackpot och den turen måste jag säga att jag haft. Jag reflekterade mycket över det denna säsong i diskussioner som gällde huruvida innebandytränare var av den ”nya” eller ”gamla” skolan. Jag har aldrig förstått den diskussionen överhuvudtaget faktiskt. Utvecklingen går ju ständigt framåt men med det sagt, allt nytt är inte alltid bra och allt gammalt är inte heller det bästa. Det handlar mer om vem du är som ledare, vad du vill ha ut och hur du motiverar gruppen. 

Min första tränare inom innebandyn - Lennart Andrén, han var en sån person jag hoppas att alla barn får möta när de börjar idrotta. Jag kan inte säga något om hans innebandykunskaper men som ledare var han en läromästare, han såg alltid till vi mådde bra, gav oss stora friheter under ansvar och lyckades fostra oss i P76-laget till ett lag som stod upp för varandra och på så sätt blev otroligt framgångsrika.

I juniorlaget stötte jag på en tränare som betytt otroligt mycket för mig såhär i efterhand trots att jag inte haft kontakt med honom på 27 år - Michael ”Barilla” Wemanis. Han kunde nog ses som en galenpanna, han hördes och syntes mycket men det berodde på att han hade ett brinnande engagemang. ”Barilla” hade en otrolig förmåga att se individen, förstå att bemöta och behandla alla olika, att det inte finns ett sätt som fungerar på 20 individer i ett lag. I mitt fall förstod han nog min situation utan att vi behövde prata om det. Jag vet inte hur många gånger han skjutsade mig till och från träningarna för jag skulle slippa cykla i vintermörkret, slängde till mig nåt att äta osv. Han fick mig att förstå att det var jag som ansvarade för min egen framgång, fick mig att jobba hårt och tro på mig själv. Ser man tillbaka på hur många från den generationen i Järfälla som sedan spelade i högsta serien och även i landslag så får man kvittot på hans ledarskap. Att kunna bemöta och försöka nå och förstå alla, att helt enkelt vara snäll men ändå ha förmågan att ställa stora krav för gemensamma värderingar och för att nå uppsatta mål har jag tagit med mig från den tiden och hans ledarskap.

I vuxen ålder när jag många år senare flyttade söderöver och representerade Färjestadens IBK måste jag också nämna Magnus Gustafsson, det är också en tränare jag lärt mig mycket av och inspirerats av i mitt eget ledarskap. Engagemang 2.0 skulle jag vilja säga. Jag vet inte i hur många år han nästan själv såg till att alla lag i föreningen hölls igång. Han har ett enormt klubbhjärta och lyckades få alla att tro på framgång och att det inte fanns några hinder även för en förening på Öland. Mange hade även en förmåga att bygga en tränarstab med personer som kompletterade varandra väl - Tom Holmqvist som såg till att man alltid sprang dom där extra metrarna - Adam Kallenberg som såg till att vi gjorde vad som helst för att vinna, och då menar jag vad som helst.

- Alla de här personerna man stöter på under livet, tränare, folk i föreningen, medspelare - de lär, formar och inspirerar den ledaren man själv blir. I det finns ingen ”nya” eller ”gamla” skolans tränare tycker jag, vi verkar ju alla i nuet oavsett. Jag är tacksam för alla möten med dom som format mig till den ledaren jag är idag. 

Men tillbaka till säsongen 21/22, det självspelande pianot och avancemanget till SSL som jag blev tillfrågad att skriva om:

För det första, ett självspelande piano är ju byggt någonstans, det blir ju inte självspelande utan att någon bygger det. Lag som till exempel TTG på damsidan, Falun och Storvreta på herrsidan är och har varit  “självspelande pianon” som jag är övertygad om att det ligger otroligt hårt arbete bakom. I vårt fall så tror jag den viktigaste pusselbiten var säsongen 20/21. Den säsongen som förbundet valde att stänga damernas allsvenska medan herrarna fick fortsätta. Trots att vi inte fick spela mer än fem matcher den säsongen och kände oss orättvist behandlade av vårt eget förbund så valde vi tillsammans att fullfölja säsongen som vilken säsong som helst. Vi lyckades motivera oss att träna precis som vanligt och fick byta ut allsvenska matcher mot internmatcher under en hel säsong. Att vi lyckades kriga på så hela den säsongen la grunden för årets framgång, det är jag helt övertygad om.

Föreningen visade tidigt att målsättningen skulle höjas och resurser ökas trots att vi egentligen var i lockdown utan något mål i närstående framtid. Ett första delmål var givetvis SSL-spel och där är vi nu! Jag tycker det är jätteviktigt att SSL är just ett delmål, något som är nödvändigt för att kunna uppnå de riktigt stora målen. En stor eloge till alla i föreningen, spelare framförallt, men alla runt omkring i föreningen som valde att satsa hårdare ur krisen och misären som säsongen 20/21 innebar.  Jag och Alexander Brinkmann började tidigt på hösten 2020 att skissa på hur vi skulle ta nästa steg, hur vi skulle lyckas bygga ett ”SSL”-lag redan till nästa allsvenska säsong. Få in rätt människor kring laget, tex rekryteringen av Elin Lindeblad som fysansvarig - det gjorde att vi tryggt kunde gå in i säsongen och veta att inget lag skulle vara bättre förberedda fysiskt än vi. Vi skapade oss helt enkelt förutsättningar för att nå uppsatta mål, vi ökade träningsdos både gällande kvalitet och kvantitet, lyckades knyta till oss rätt spelare med stora krav på sig själva, sitt lag och sin förening. Vi har jobbat hårt för att utveckla gruppen, drömma stort och skapa oss förmågan att realisera våra drömmar. Och på den vägen ska vi fortsätta vandra.

Klyschan ”Hårt jobb lönar sig alltid”, den gäller även för ett självspelande piano!