I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Stefan Hedlund om World Games och speltid 3x15 minuter.

Stefan Hedlund arbetar som gymnasierektor, team manager för USA:s herrlandslag samt ordförande i Östergötlands innebandyförbund. Han har tidigare arbetat som elittränare och talangutvecklare i bland annat Finspång, Västerås och Linköping. Han har arbetat med Svenska Innebandyförbundets VM-analyser och utsågs 2011 till årets tränare i Sverige. Noterbart: Inlägget skrevs före årets upplaga av World Games.

***

Det är söndag och jag sitter några timmar på tåget, första etappen mot World Games 2022 har inletts.

Som team manager för USA lämnar jag nu innebandyns hemland, där innebandy är en folksport, en sport som man både kan älska och en del lustiga människor verkar ogilla. En sport där det är självklart att vi har tillgång till hallar och att vår sport i många fall är högt eller högst rankade i de kommuner där det måste prioriteras tider på grund av platsbrist och för stor efterfrågan från många sporter och föreningar. Jag lämnar ett land där vi hittar innebandybollar och innebandyklubbor i livsmedelsbutiker och i samtliga sportbutiker. Vi kan följa innebandy på nationell tv, radio och hemsidor samt sociala medier. Vi kan se streamade matcher från högsta till lägsta division.

Jag kan gå och besöka en skola – där det självklart spelas innebandy på skolidrottslektionerna och på skolgårdarna. Det är ett land där vi jämförs med de etablerade sporterna och i många sammanhang lyfts fram som en föregångsidrott och ett föredöme.

Det är ett land där vår sport kan pryda framsidor och löpmeter på nationella (men mer ofta lokala) tidningar och där samtalsämnena på arbetsplatsen kan handla om den senaste värvningen under silly season eller den heta utvisningssituationen i slutspelsmatch fyra mot antagonisterna från norr.

Det är landet som tagit flest guld inom samtliga discipliner och som likt den populärvetenskapliga bilden av vikingarna har respekt, inflytande och ett rykte om att vara oslagbara längre söderut på kontinenten och i vår värld.

Visst har den världsbilden, självbilden och verkligheten ändrats det senaste decenniet och det kommer se helt annorlunda ut 10 år ytterligare framåt i tiden. Visst längtar vi redan dit? Eller?

Jag minns när jag var på Skol-VM representerades Sverige och vi kom in i matsalen där övriga länder satt och åt. Känslan var att det blev helt tyst i salen och allas blickar vändes mot giganterna från Sverige som klev in i salen. I samtal med andra ledare berättade de med inlevelse om att de aldrig varit med om att besegra ett svensk lag i någon tävling eller cup. De berättade om de där gångerna då de stött på lag som både vunnit stort och snyggt. De berättade om när de lyckades ”störa” en svensk motståndare i sekvenser eller matcher. Såklart förstår man känslan av ”vilda västern” när en tuff revolverman eller kvinna kliver in genom saloondörrarna och hela saloonen tystnar.

Visst motståndarna i den här VM-turneringen fick inte fira mycket när Sverige spelade sig fram till en final man sedan vann med 9-0 – men så många fler historier det skapade om ”Vikingarna från norr” som spred sporten och kärleken för vår innebandy.

***

Jag lämnar den verkligheten för att lotsa en ny generation innebandyspelare från USA med en bakgrund som mer påminner om de där känslorna och utmaningarna som vi hade i Sverige på 80-talet. Nybyggarandan, gräsrotsinitiativen, den där glädjen, passionen, engagemanget som gör att sporten växer – även om man på den absoluta internationella toppnivån fortfarande bara drömmande kan längta efter att gå göra en tunnel på Nilsberth, täcka ett skott från Carlström eller göra mål på Edling.

Det är en nation där det växer i Kalifornien, det växer i Texas och det växer i Florida för att ta tre exempel. Ni vet tre stater som förenklat är lika stora som Sverige till ytan som har lika långt avstånd mellan sig som oss i Sverige till Italien. Det är en nation där handbollen inte har tagit över sportutbudet, och således inte har samma infrastruktur för innebandyn att ta över i form av fullstora hallar. Det som finns är tex volleyboll och basket – och de hallarna är i många fall heliga för andra sporter eller för små. Så för att växa inom innebandyn krävs det så mycket mer för att komma in i de publika hallarna där marknadskrafterna styr och kostnadsbilden blir mångdubblad än om man hade kommit in i offentliga hallar eller på universitet och skolor.

Vi pratar ett land med 330 miljoner invånare och en yta lika stort som västeuropa som spelade sin första turnering och sin första landskamp på ett innebandygolv för bara någon månad sedan. Vi pratar ett land där det inte pratas innebandy på arbetsplatserna eller där man syns i media. Det finns inga bollar eller klubbor i fysiska butiker och det finns ungefär lika få sarger som Finland har VM-guld på seniorsidan.

Vi i USA kvalificerade oss för World Games 2017 i Polen. Det som ”vikingarna i norr” kanske pratar om är hur stor förlustmarginalen blev i matchen mot Sverige och Schweiz. Men ingen pratar om vägen till World Games och hur stort och imponerande det var att USA faktiskt var nationen som fick representera ”övriga världen” i detta multisportssammanhang. Det var en stenhård satsning (i en nation som USAs perspektiv) från 2012 till 2017 som faktiskt slutade med att USA besegrade Polen med 4-1 i Polen och knep femteplatsen i World Games.

USAs framgångar då – kan vara (kan vara) en anledning till att World Games faktiskt finns med på programmet under World Games 2022. Och en dag kanske USAs framgångssaga då och nu har spelat roll till varför innebandyn kommer med som uppvisningsgren under OS 2028 i Los Angeles och sedan 2032 blir en fullvärdig medlem… Vem vet, det kan vara så att fjärilseffekten av de där besluten fattade 2012 av IFF och USFBA gör att vi spelar OS-final i innebandy på 2030 talet…

Vem bryr sig om resultatet i enskilda matcher mellan vikingarna i norr (och kring Alperna) och amerikaner eller asiater då… Det är inte det som är kärnan i det internationella uppdraget.

***

World Games spelas med speltiden 3x15. 

3x15 är en häftig speltid. Det blir intensivt, varje byte och varje taktiskt drag blir så mycket viktigare och belönande (eller bestraffande). Det märker även de lägre rankade lagen av. Minns ni semifinalerna i World Games 2017? Minns ni finalen mellan Sverige och Schweiz? Troligtvis inte. Mest vill en del gnälla på att Sverige inte vann med stora siffror, eller varför det hade varit så bra för världsinnebandyn om någon annan nation än Sverige hade vunnit, eller hur urbota dumt det är att spela 3x15 och hur pinsamt det är för vår sport.

Såg ni matcherna? Så jäkla grym idrott, så grymma matcher, så grymma atleter, så grymt spännande och så rafflande från första tekning in i mål. Och det på mindre än 90 minuter. Precis vad publiken vill ha, precis vad media, tv vill ha. Kanske inte vad hemmaarrangören vill ha för att kunna kränga kepsar, dekaler och delicatobollar, kanske inte vad tränaren som vill rundmatcha vill ha, kanske inte vad spelaren i tredjeformationen vill ha och kanske inte vad släkt och vänner som åkt världsdel, land och rike runt vill ha när de ska se sitt barn eller kompis spela en viktig match och sedan kanske inte få någon speltid.

Absolut aspekter att ta i beaktande. Men matcherna blir helt annorlunda. Taktiken blir viktigare, det mentala spelet blir viktigare, varje situation är mer betydande. Intensiteten är mördande (för oss lägre nationer är intensiteten i matcherna mot topp 4 mördande redan innan – så detta är/blir än mer brutalt). Visst innebär mindre speltid också en bonus att resultaten rimligtvis blir än mer jämnt hela vägen in till slutsekunderna.

Förlorarna på detta? De lag som vanligtvis vinner i längden på långa matcher… Dvs Sverige mot samtliga länder i världen (på seniornivå) – vanligtvis, eller topp 4 nationerna mot samtliga övriga nationer. Här tar vi bort Sveriges fördel och topp 4 nationernas fördel ytterligare. Klart att vi kan klaga på det – vi som bor i dessa länder – men oj vad spännande matcher det kommer bli. (eller åtminstone än mer spännande) Lite mer utrymme för skrällar tycker en del... 

Men – nej, egentligen inte enligt mig. Detta behöver betyda att intensiteten måste öka – för att få effekt på 45 minuter istället för på 60. Detta måste betyda att man blir än mer giftig att profitera på misstag men också att skapa på egen kapacitet i form av arbete på mindre ytor, invasioner och arbete med aktioner och raserande av motståndarnas grundförsvarsstrukturer. Det innebär att färre spelare spelar, och att kvalitén i varje byte blir bättre. Det kan till och med innebära fler mål i slutändan…

När IFF utredde 3x15 kontra 3x20 var jag en av förespråkarna till detta nya. Dels av ovan angivna anledningar, men det finns flera. Dels kan detta leda till mindre trupper vilket är en stor stötesten för att komma med i ett OS. OS är proppfyllt och kommer inte utökas. Det kan helt enkelt inte bli större. 10000 deltagare kan inte bli 15.000 eller 20.000. Det fungerar inte. 

Ska då innebandyn med 16 lag a 20 deltagare samt ledarestaber ha 400-500 deltagare av dessa 10000 – det är lite magstarkt för en rookiesport. Vi behöver få ner antalet deltagare för att inte ta för stor del av kakan (för det innebär att vi inte ens får minsta lilla). Dels behöver vi då vara en sport som engagerar en ny publik som redan har fotboll, handboll, ishockey (vinter-OS visserligen), baseboll. Vi behöver vara en snabbare, intensivare, mer tilltalande produkt än dessa – för att skapa intresse som gör att vi går förbi. Då behöver vi ta marknadsandelar på sociala medier och i gammelmedia. Vi behöver hitta en produkt som inte har gäspstatus – vilket en match mellan Sverige och Norge eller Finland – Danmark kanske blir sett till ett 2,5 timmarsevenemang över 3x20 med ett 20-tal mål.

3x15, lite färre mål, mer aktion, mer intensitet, mer jämna matcher och att varje situation betyder mer och inte är lika lätta att kompensera i ett senare skede som vid 20 minutersperioder.

***

Jag tror att 3x20 ska och kommer överleva som spelform i Sverige i de mästerskap som svenska elitföreningarna styr över. Men innebandyfesten, distriktslags-SM osv – ser inga som helst problem med att de anammar IFF-varianten fullt ut.

Låt oss leka med tanken att SSL spelas med 3x15 varianten. Att be Thorengruppen/Dalen (eller föreningar än längre norrut) åka varannan vecka till Helsingborg, Malmö, Varberg, Kalmar osv för att spela 3x15 – jag förstår det mentala och ekonomiska hindrena i detta. Men vi leker med tanken.

Skulle den seriestruktur vi har nu överleva då? NEJ.

Vad skulle vi få istället?

Vad sägs om att vi har hälften av lagen i ligan spelar fredag, lördag och söndag i ett poolspel, och hälften av lagen helgen därpå (då övriga lag kan träna. Träning = utvecklande).

Hur kan ett poolspel se ut? 3 lag. Hemmalaget spelar fredag 19.00. Övriga två lag spelar på lördagen klockan 14.00 och sedan spelar hemmalaget igen mot sin andra motståndare på söndag 16.00 (eller vilka tider som nu anses bäst ur medial/publikt synvinkel).

Eller varför inte match 11.00 och sedan 19.00 på lördagen om man vi få det än mer kompakt ur ekonomisk synvinkel.

4 lag i poolen? 

Ja ni ser, det öppnar upp.

Slutspelet? Bäst av nio matcher (tänk att vara först med det?)

Söndag 12.00 samt 19.00 match 1 och 2.

Onsdag 19.00 och torsdag 19.00 match 3 och 4.

Söndag 12.00 samt 19.00 (alternativt lördag och söndag).

För mig skapar 3x15 möjligheter som en ung, ny sport ska utnyttja för att vinna kampen (ekonomiskt, sponsormässigt, medialt) mot övriga lagsporter. Go with the flow, tänk nytt, tänk annorlunda.

Jag menar 3x15 eller 3x20 är inte en jättestor förändring – men vilka nya förutsättningar det kan ge…

***

World Games kommer innebära de bästa matcherna ni någonsin sett. Detta under försäsong när spelare vanligtvis inte presterar som bäst. Tänk då hur en match skulle kunna se ut i en mer formtoppad tredje omgång i SSL, eller i ett slutspel?

Jag vågar säga att det kommer bli tight – men jag tror också att vi kommer se matcher mellan toppnationerna som slutar med ”normalt” stora siffror som 7-2, 8-4 eller liknande fastän det är 15 minuter mindre speltid, just för att chanserna kommer vara lika många, situationerna lika många, fler utvisningar och skarpare exekutiva förmågor när lägena dyker upp. Det blir ingen slasktid eller transportsträcka.

Är det fel väg att gå? Inte enligt mig. Detta kan vara det bästa som hänt vår sport när vi sitter här 2040 och blickar tillbaka.

USA till World Games 2017, USA-arrangemanget i World Games 2022 (även om resultaten på planen inte hotade de etablerade nationerna) samt OS 2028 i Los Angeles. Det kommer ses tillbaka när stora delar gick över från 3x20 till 3x15 och att detta vägskäl bara lett till något gott för sporten, och att ingen längre efterfrågar 3x20.

***

Vem vet, min tågresa är slut. Jag bordar snart ett plan till Birmingham USA. För att som svensk innebandynörd som varit med om att ej få halltider för att det varit gymping i hallen med fyra äldre  som använde egen cd-spelare (inget fel i ) mellan 18.00-20.00 och att det alltid varit så – och att sargen måste rivas 17.55 för att sedan byggas upp 20.00 igen efter gympingen. Jag har varit med om hallar som inte släppt in innebandyn då det varit handbollen och andra idrotter som bokat upp alla tider utan att nyttja dem med kommunernas fritidsförvaltningars goda minne. Vi har varit nybyggare, vi har varit entreprenörer och vi har skapat en helt egen, fin idrott som haft så mycket motstånd och hinder på vägen.

Vi hyllar våra forna hjältar på 70-talet, 80-talet, 90-talet för lite. Nu byggs det nya passioner i Asien, i Afrika, Sydamerika och i USA. Den där känslan, drivet, engagemanget, passionen som vi kanske tycker att man tappat i fotbollen, ishockeyn och host host inom innebandyetablissemanget – den finns på nya marknader. Det är USA, det är Thailand, Singapore osv. Hopp on board. Nu kör vi. Låt dessa nationer få köra sitt race, låt dem göra det genom att misslyckas som vi gjorde. Men lås inte in dem i vårt gamla mossiga ”så här har vi alltid gjort och det blev ju bra för oss och lita på att vår resa lett oss till den optimala sporten och det optimala upplägget” (vi behöver ju bara titta på hur svensk seriestruktur ser ut för att inse att vi inte direkt är världsbäst på att tänka hela vägen). Nationerna utanför Europa växer, frodas och utmanar inte på tre års sikt, utan på 15 års sikt. De skulle utmana än mer och snabbare om vi ändrade till 3x15 – samtidigt som etablissemanget skulle bli mer attraktiv för en ny publik (som inte blivit mossiga kepsexperter på läkaren ännu) och nya sponsorer och den så otroligt viktiga mediamakten som har vår sport lite i sin hand. Den mediaframtiden stavas inte 3x20 innebandy om ni frågar mig.

3x20 känns mossigt för mig. Är det något som en gammal innebandyuv inte vill känna sig så är det mossig. Låt oss ha lite 40-årskris inom innebandyn. Nu köper vi vår båge, nu ger vi oss ut i kampen igen… Dvs nu ändrar vi det vi byggt upp med svett och tusentals timmar – och kastar oss in i 3x15 med öppna armar.

Dags att stänga av min device. Sänd till Innebandymagazinet innan bara. Sedan startar jag resan som kan förändra innebandyn i grunden på flera olika sätt. World Games 2022 i Birmingham – here we come!

//Stefan Hedlund