I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Tomas Larsson, ordförande i Katrineholms IBF.

Jag kom in i innebandyfamiljen genom mina barn och Katrineholms Innebandy (KIB). Min bakgrund i föreningslivet kommer från början genom fotboll, då som spelare, ungdoms-/seniorledare/-tränare, utbildningar, styrelsemedlem och domare.

Genom att ta intryck av andra, genom åren mer erfarna ledare på olika nivåer, skaffade jag mig en egen inställning och tro om ledarskap och utveckling.

Givetvis har min egna 35-åriga erfarenhet av ledarskap inom idrotten satt en prägel på mitt sätt att driva frågor men när det gäller just innebandy har jag aldrig spelat själv på någon nivå. Vet inte hur ovanligt det är och det är kanske hårt att säga att jag skulle vara en ”ful ankunge”.

Men, och det här tycker jag är viktigt, själva ledarskapet och värdegrunder är förstås i stora delar likt de flesta andra idrotter även om kanske just värderingar kan skilja sig åt. Man behöver givetvis inte hålla med men för mig är det viktigt att kunna svara på frågan: Vad betyder ledarskapet för mig och vad innebär det för andra samt vem gör jag det för?

Nåväl, för cirka tio år sedan kom jag in i innebandylivet då min äldsta dotter hade spelat i några år. Via uppdrag som administrativ ledare och assisterande tränare hamnade jag till slut som ordförande under perioden 2018-2022. Jag ska inte tråka ut er som orkat läsa så här långt om bakgrunden men en speciell händelse under våren 2018 gjorde att jag faktiskt själv tog kontakt med valberedningen och ställde upp som kandidat till ordförandeposten.

De här fyra åren har präglats av två stora frågor som i slutänden också hör ihop: Pandemins effekter samt utveckling. För många föreningar har även ekonomin påverkats negativt men där tycker jag att mycket beror på framförhållning och långsiktighet med en dos av självrannsakan där värdegrunden är viktig.

Ett större bekymmer (inte problem) tycker jag har varit att anpassa till en ny verklighet som bland  annat innebär att fler spelare blivit mindre tävlingsbenägna vilket i sig kan vara sunt samt tapp av  spelare när man inte fått träna och spela matcher under pandemin. Dessa två, i sig motsägelsefulla fakta med till viss del motsatta förhållanden, har påverkat vår handlingsplan. KIB har till exempel en särskild spelargrupp som endast vill träna och ha kul utan press och stress som tävlandet kan ge. Då har vi gett utrymme för det och hoppas att de blir sugna igen att ingå i ordinarie träningsgrupper.

Vad är då utveckling? Vilka behöver stå i centrum?

Som många andra föreningar har vi tappat spelare som vi sedan ett år tillbaka försöker få tillbaka  och/eller hitta nya spelare med nya metoder. Tror inte våra sätt är speciellt unika och det är för tidigt att säga hur vi har lyckats då det gäller att få en hållbar tillbakagång även när nästa säsong startar upp med inomhustider.

De olika projekt vi ändå har sett gett resultat på kort sikt, där vi fått nya kontakter med familjer och  spelare som bland annat mynnat ut i nya träningsgrupper är följande:

En lokal Innebandyfest, ”Ta med en kompis”, investering i en ny uteplan och påsklovsturnering för  skolklasser.

Ni som är intresserade får gärna höra av er för mer ingående beskrivningar om upplägg som säkert kan spetsas till ytterligare i er egen verksamhet men för att ändå ”teasa” er lite så betyder uteplanen att vi för andra året i rad kommer ha öppet fem timmar per dag hela sommarlovet för allmänheten att spontanspela. I det fall vet jag att andra föreningar tagit det ett steg längre, exempelvis Onyx som åker runt i olika bostadsområden med sin uteplan och engagerar hela stadsdelar med hjälp av sponsorer – mycket bra.

Innebandyfesten har ett familjefokus med andra lockbeten än bara innebandy utöver prova-på och hemmamatcher för alla våra lag en hel helg.

Till sist några ord om min inställning till ”värvande” av spelare som är runt 15-17 år. När det gäller  betydelsen av just ordet ”värvande” är jag relativt snäll men jag har följande utgångspunkt:

Spelare i berörd ålder har oftast full koll på sitt lags kapacitet samt tränarnas nivå och kunnande. Det gör att de själva kan ta beslut om vad som är bäst för framtiden utan att behöva bli ”lockade” till andra föreningar. Ser de en möjlighet till egen och snabbare/bättre utveckling i andra föreningar så ska de givetvis ta det steget om de själva har den ambitionen. Det jag vänder mig emot är de föreningar som aktivt tar kontakt med spelare för att utveckla elitlag. Jag har med egna ögon sett sms-meddelande där man dessutom lockar med en sign on-bonus till 17-åringar. Så länge jag var ordförande i KIB stoppade vi aldrig någon spelare som ville prova på något annat av något skäl. Men med ovanstående värvningsförsök som exempel tycker jag att det inte är konstigt att förhållandet mellan lokala och regionala föreningar blir en aning frostigt, framför allt mellan berörda ledare. Även om alla givetvis är välkomna tillbaka tycker jag att det måste vara upp till spelaren själv  att värdera utan påtryckningar och pengar inblandade.

Är det inte bättre att varje individ utvecklas i sin egen miljö så långt det är möjligt utifrån egna  ambitioner utan att bli lockade av annat – är det så farligt att vänta kanske två år till i den här åldern,  jag tror inte det. Till exempel tror jag att trygghet med kompisar betyder mycket.

Vad blir bäst långsiktigt – för det är väl ett hållbart innebandysverige och aktivitet/rörelse  (hälsoperspektivet) vi alla eftersträvar?

Vid värvningar i alltför låga åldrar tycker jag man riskerar mer (i bredd och lokalt underlag för  framtida utveckling och spridning av sporten) mot den eventuella sportsliga vinning man får. Jag har varit med om att ett helt ungdomslag splittrats när halva truppen valt en annan förening och  det också gett som resultat att några berörda spelare inte vågar ta ställning efter några år då man är rädd för vad kompisar och ledare ska tycka, i värsta fall även föräldrar. Det är nämligen den effekt jag  sett både när spelare vill gå åt något håll samt när de vill gå tillbaka när det inte blivit som man tänkt. Om innebandysverige tappar dessa talangfulla men osäkra spelare, vad har vi vunnit då?

Med dessa ord tackar jag för mig och nu drar jag mig tillbaka lite grann för enskilda utvecklingsprojekt inom ”min” förening KIB. Ha en trevlig sommar och värdera era beslut för en i era ögon hållbar framtid oavsett fråga och nivå.