I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Helena Bruzelius, som är ordförande på Värmlands Innebandyförbund.

Är det typiskt svenskt eller är det generellt så att det är enklare att ha fokus på och prioritera problem? Att vi hellre pratar om svårigheter och potentiella uppförsbackar än om möjligheter och lösningar. Att vi sätter detta högst på våra agendor i styrelserummet, på veckomöten, med våra föreningar och i andra sammanhang? Dessvärre är min upplevelse att vi inom idrotten ganska ofta gör just det. Och att det inverkar negativt på saker vi ska göra, på våra känslor och på vår sinnesstämning. Att det påverkar glädjen till det arbete vi ska utföra och i värsta fall också utfallet av det vi vill åstadkomma. 

Med detta menar jag inte att vi ska blunda eller ducka för problem och utmaningar, tvärtom, men jag önskar att vi i varje möte och varje sammanhang har modet att procentuellt sett ha väldigt mycket mer fokus på plus än på minus. Jag tror att det är ett förhållningssätt som leder oss framåt.

Under mina år som ordförande för Värmlands Innebandyförbund har vi hanterat både med- och motgång. Men oavsett vad vi haft på agendan så har vi alltid försökt påminna varandra om att just låta plussidan och möjligheterna vara väldigt mkt i fokus. Jag har inga vetenskapliga belägg för att det har påverkat våra resultat eller vad vi har åstadkommit. Men däremot så har det alltid bidragit till lust och motivation längs vägen.

Jag reflekterar ibland över, både i min roll som egen företagare och som förtroendevald inom idrotten, att vi i olika sammanhang kan hamna i att diskutera problem innan de ens uppstått. Svårigheter som kanske kommer att uppstå längre fram. Och visst är det bra och viktigt att ta höjd för möjliga utmaningar. Men jag ser samtidigt en risk i det. Att vi ibland har så stort fokus på möjliga katastrofer att de blir en slags självuppfyllande profetior. De senaste årens pandemi har gett oss några exempel på det. Media har, på många sätt med all rätt, rapporterat om stora utövartapp, om hot mot folkhälsan, om brist på ledare och förtroendevalda etc. Och visst har pandemin slagit hårt mot vår rörelse på flera sätt och vi behöver absolut nu arbeta för en kraftfull återstart. Men min upplevelse är att vi stundtals i pandemimörkret blev så upptagna med att prata om den nattsvarta bilden att vi glömde ta reda på hur det verkligen förhöll sig rent faktamässigt.

Var beror det på att vi så ofta även i pandemifria tider fokuserar så hårt på svårigheter? Är vi rädda, ligger det oss lättare om hjärtat att vara negativa än positiva? Jag vill inte tro det. Jag vill tro att det är ett invant mönster som vi bara inte brutit än. Men att det är dags nu. Dags att vi blir lite modigare, har lite större fokus på möjligheter, tänker lite mer nytt och och lite mer runtomkring eventuella problem.

En stor nyckel tror jag är vad vi kommunicerar och hur. Genom att medvetet sätta det positiva främst på agendan har vi kommit en bra bit på väg. För vi ska attrahera och inte repellera. Vi behöver berätta om möjligheter, nytänk och insatser utanför boxen. Vi behöver både våga kommunicera och agera på nya sätt. För ska vi vara en folksport för alla är min övertygelse att vad vi kommunicerar kommer att vara högst avgörande för hur vi lyckas.

Positivt tänkande föder motivation, kraft och framåtanda. Det får oss att orka, även i stunder när vi faktiskt hanterar frågor som i grunden är problematiska. Ingen blir hjälpt eller stärkt av när minussidan får väga tyngst. Och igen, det betyder inte att vi ska ducka för utmaningar eller rädas uppförsbackar. Det är istället ett förhållningssätt och ett sätt att ta sig an våra olika uppdrag inom idrotten, där vi tillsammans kan göra skillnad. Och förutom att jag är övertygad om att ett positivt möjlighetstänk stärker vårt gemensamma varumärke, så blir arbetet och vägen fram till våra olika mål också så himla mycket roligare. 

/Helena Bruzelius