I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: AIK-spelaren Alex Kjellbris om vägen tillbaka till SSL.

Säsongen 17/18, SSL. Med ett par omgångar kvar av serien så hade vi fortfarande allt i egna händer - i Solnahallen - två gånger om - mot lag vi ska slå. Trots dessa fina förutsättningar så förlorade vi mot både Höllviken och Jönköping. Efter slutsignalen mot de sistnämnda så står det klart - vi spelar inte längre i den Svenska Superligan. 

Jag hade upplevt denna besvikelse och tomhet en gång tidigare. Säsongen 09/10 var jag med och degraderades med en annan klassisk innebandyförening, Järfälla. Jag var långt ifrån att ha någon betydande roll i den spelartruppen. Jag var 18 år, jag gjorde min andra SSL-säsong och jag var med för att lära, både på och utanför planen. Jag spelade oftast i en tredjefemma som utfyllnad. Det var med andra ord omöjligt att lägga något sorts huvudansvar på mig för Järfällas degradering det året. Det fanns så många andra, etablerade spelare med rutin som skulle hjälpa föreningen att undvika detta. Det var trist att åka ur SSL, självklart - men, kort efter detta såg jag bara fram emot att få en större roll, i en serie där Järfälla kanske skulle kunna ses som favoriter istället. Kort och gott, det var lätt för mig att släppa det jag hade upplevt och blicka framåt.

7 år senare, med ett par omgångar kvar av grundserien så stod jag inför ett liknande scenario, denna gång klädd i svartgult. Med en klubb som jag själv spelat mot, en klubb som jag upplevt varit oslagbara, ett lag fyllt av stjärnor där allt annat än SM-guld ansågs som ett misslyckande.    

Den här gången kände jag mig dock fullt ansvarig för utfallet av vår prestation. Jag var inne på min femte säsong i AIK och jag kunde inte längre invänta stunden då Kim Nilsson tog tag i fajten och gav oss 3 poäng. Jag kan inte längre sitta och le åt att Alexander Egebrant fullständigt åt upp allt och alla på planen. Jag var nu en av spelarna som förväntades att bära laget.

Inför säsongen 17/18 så kände jag mig utan tvekan redo för att ta mig an den utmaningen och allt vad det innebar. Att få vara en betydande spelpjäs i Sveriges största idrottsförening är få förunnat och något som inspirerade och motiverade mig att fortsätta spela. Jag förstod också att detta innebar att oavsett utfallet av vår prestation så kommer folk peka åt (bland annat) mitt håll, och helt ärligt så hade vi inte ett slutspelslag denna säsong. Vi skulle slåss om överlevnad i SSL.

Något som jag inte var beredd på var att det skulle slå så hårt. Känslan av fullständigt misslyckande blandat med ansvar. Helvete, det gick inte att jämföra med Järfällas degradering 09/10, slutspelsförluster eller missat VM-guld med juniorlandslaget. Det här kändes, på riktigt.

Det fanns bara ett sätt att ta den här skiten ur min skalle. Spela upp föreningen till SSL igen - annars skulle detta att jaga mig en lång tid framöver. En, max två säsonger i allsvenskan väntade nu - sen skulle vi vara tillbaka. Vi var ju AIK. 

- - - - - -

18/19
Många viktiga spelare valde att fortsätta och hade samma mindset som en själv. Vi skulle bara ner och vända, det skulle gå snabbt. “Låt oss stöka av en sässe bara”. Så blev det inte. Team Thorengruppen var laget som åkte ur tillsammans med oss, Team Thorengruppen var också laget som såg till att det skulle bli mer än ett år i allsvenskan för AIK. 

19/20

Flera viktiga spelare valde nu att hoppa av - två säsonger i allsvenskan blev för mycket. Våra förutsättningar rent truppmässigt var inte optimala längre. Vi låg inte ens på kvalplats när serien avbröts i förtid pga pandemin. Det var lätt att skylla på pandemin denna säsong, även om det inte var sanningen till vår miss av kvalplats - vi var helt enkelt inte tillräckligt bra.  

20/21

Vi slutade tvåa i serien efter Djurgården - den här gången gick vi in i första kvalrundan som favoriter. Vi skulle spela mot Hagunda, som vi varit 100%-iga mot under seriespelet. Vi vann match 1, vilket betydde att vi hade 3 raka segrar mot Hagunda denna säsong. Vi förlorade sedan två matcher i rad, och chansen till SSL togs ifrån oss, igen. 

21/22

Vi fick hem Binge igen, förstärkte truppen ytterligare och sågs på förhand som ett av fyra allsvenska lag som skulle slåss om de två SSL-platserna. Vi tog återigen en välförtjänt andraplats i serien. Vi ställdes mot Salem i kvalrunda 1. Av sex möjliga poäng så hade vi endast lyckats ta en ynka poäng. Med rutin, vilja och ett stort självförtroende så städade vi av Salem med 2-1 i matcher. I kvalrunda 2 fick vi möta Lillån - känslan hela denna matchserie var att det fanns ett lag som ville detta betydligt mer än det andra laget. 
3-0 i matcher, och AIK var hemma igen.  

Ett stort tack till: Rasmus Bolander, Hampus Pettersson, Linus Hellqvist, Jonathan Hjelm, Kevin Lieback Asp, Markus Eriksson, Jesper Andersson och Erik Börjesson. Ni, tillsammans med mig trodde på detta i 4 år - och nu är AIK tillbaka. 

/ #8

Bilder: Gabriel Gustafson & Privat

Matchrapporter: IBF Falun fortsätter att vinna – har nu tre raka segrar Formstarka Växjö vann mot AIK Pixbo IBK ny serieledare efter 7-2 mot AIK AIK vann efter förlängning mot Kalmarsund Målfest när AIK krossade IBK Dalen på hemmaplan