Berättar om tuffa vägen tillbaka – som fick ett lyckligt slut: "Jag inte visste vad mer jag kunde göra"

Den senaste tiden har vi fått se flera tråkiga fall av korsbandsskador i Superligan. Alicia Zälle (Jönköping), Elsa Frisk (Sirius) och Amanda Berggren (Pixbo) har alla fått samma tråkiga besked. 

Nu väntar med stor sannolikhet en tung period för trion som inkluderar många timmars rehabilitering och lika många timmars ovisshet. Men, bakom hörnet som kan kan se ut att vara så långt bort, finns en stig som kan leda till ljusare dagar. Fråga bara Klara Loneberg.

***

Vi backar bandet till den 19 februari 2020. Innebandylivet leker för Pixbos Klara Loneberg. Ett år innan hade hon nobbats från U19-VM, ett beslut som skapade stora reaktioner, men nu hade hon precis avklarat sina första A-landskamper – trots att han bara gjort knappt två SSL-säsonger. 

Sedan kom smällen. Under 4-mot-4-spelet på en träning kliver hon in i en duell där hon sätter ner benet fel, och hon känner direkt att det är något som inte stämmer. En tid senare kommer också mardrömsbeskedet: Korsbandet är av. 

Hon fick höra att det skulle ta 9-12 månader att ta sig tillbaka – minst. Rehabiliteringen får också en tung start, för under de tidigare månaderna under 2020 slår Coronapandemin till på allvar för första gången. 

– De började med att ställa in alla operationer på de kommunala sjukhusen. Jag var på Ortho Center som är en privat sektor men de fick högre belastning då Sahlgrenska och de kommunala sjukhusen bara gjorde akutoperationer, berättar Klara Loneberg för Innebandymagazinet.

Det ledde till att fler personer sökte sig till Ortho Center vilket i sin tur resulterade att det dröjde två och en halv månad innan Loneberg fick sin operation. Men oturen stannade inte där. 2020 har blivit 2021 och styrketest-resultaten, som är en del av återhämtningsplanen, visade inte upp de resultat som Loneberg och hennes fysioterapeut Rebecca Simonsson önskat. 

– Det var jättesegt. Jag följde mina rehabprogram som jag fått av Rebecca och innebandyn kändes ändå bra. Hon tyckte också att det såg bra ut för mig – men det var det svårt när de fysiska testerna inte visade som man ville. Jag upplevde inte heller att jag var rädd på planen när jag kom tillbaka, det handlade mer om att styrkan inte ville komma tillbaka. Känslan var att jag inte visste vad mer jag kunde göra. Det är jättetufft. 

Loneberg kämpade hårt med att få tillbaka styrkan i framsida lår men det gav inte alltid bra resultat på testerna.

– Det är svårt – man gör allt man kan men får inte ut något av det. Även om jag kände att jag blev starkare så visade sig det inte det på de testerna som jag behövde vara bra på för att komma tillbaka. 

Vad gjorde du för att få bättre resultat?

– Man kör styrketräning, med mer vikter och olika övningar för att få igång det. När jag opererades så hörde jag att det kan ta lite längre tid att få igång muskeln (framsida lår) igen men det tog längre tid än vad både jag och Rebecca trodde. 

Klara var 20 år när skadan kom och hon medger att det fanns en oro för att tappa i sin utveckling.

– Ja, det är klart. Man ser många i laget som kunde köra på förra året, och de tog stora steg i innebandyn. Samtidigt försökte jag hålla igång med klubba och boll, så mycket som jag kunde. 

– Jag kunde ändå vara med på övningarna ganska så tidigt, men det var just närkampsmomenten som tog längre tid än vad vi hade velat och hoppats på. Det fanns en liten frustration över att man inte kan vara med och jobba på sin utveckling, samtidigt är man ju målinriktad och fokuserad på vad nästa steg är hela tiden – då får man ta det därifrån och göra det man kan göra för stunden.

Samtidigt som Loneberg gjorde framsteg utanför planen så gjorde hennes lagkamrater i Pixbo framsteg på den. Man avslutar grundserien med sex raka segrar och slutar tvåa i tabellen.

Västerås Rönnby städades av tämligen enkelt i kvartsfinalen och i den första semin mot Endre så dök ett nygammalt namn upp i Pixbos laguppställning: Klara Loneberg. Forwarden fanns med i den första perioden och därmed fick hon äntligen spela match för första gången på över ett år.

–  Det var väldigt skönt att få göra comeback där. Jag fick spela med knäskydd för min fysio sa att den största risken för att man drar korsbandet igen är under de första månaderna när man kommer tillbaka. Hon (Rebecca Simonsson) ville vara på den säkra sidan och spela med knäskydd. Men hon ville inte att jag skulle bli för van med det, jag skulle spela utan det senare som jag gör nu.

Hur är det egentligen att spela med knäskydd?

– Jag gillade det inte, jag vande mig aldrig med det. Jag upplevde mer att det bara var i vägen! Men vi har spelare som Cajsa (Elm) och (Caroline) Adelöw som alltid spelar med det och de känner inte av det alls. Har man det tillräckligt länge tror jag inte man stör sig av det. Men det är lite ovant.

Fanns det någon rädsla att dra korsbandet igen, med vetskapen att det är vanligast att det händer igen under sina första månader tillbaka?

– Det släppte för mig ganska fort efter att man känt att man är tillräckligt stark i olika matchsituationer. I rehaben hade jag gjort lite närkontakts-övningar innan jag fick gå på spelet, så jag kände mig redo för det när jag fick gå ut på planen. Sen är det klart att man har tankar, men de släppte ganska snabbt.  

Något som hjälpte Loneberg under rehabiliteringen var att lagkamraten Anna Dömstedt gick igenom samma process. Tur i oturen, alltså. 

– Vi låg ungefär i fas med vår rehab hela tiden. Det var väldigt skönt att ha någon med sig som kan kan ta steg med: ”Kan du göra det där? Då kanske jag också kan göra det snart”.  Det var motiverande. Man är en lagspelare och gillar att göra saker med sitt lag, så då kunde man glädja sig med varandras framgångar även i rehaben. 

Det är lätt att förlora en del av gemenskapen när man är utanför laget så länge, det måste ha varit skönt då att ha någon med sig i rehabiliteringen?

– Så är det ju, absolut. Sen så var jag mycket i hallen på träningarna fast jag inte kunde vara med själv. Det är många i vårat lag väldigt bra på. Anna (Dömstedt) är där, Amanda (Berggren) har nyss dragit sitt korsband och hon är också på träningarna. Det var väldigt skönt att komma dit, ha laget och kunna göra det man kan samtidigt som man är på sidan. Man cyklar eller kör styrka, och gör det man kan där. 

– Sen är det klart att man inte kan göra allt men man träffar alla och det ger en energi till att fortsätta. Man ser vad man rehabar för. 

Nu går Amanda Berggren, som du nämner, genom samma process. Hur kan man göra för att stötta sin lagkamrat under den tiden? Kan man jobba på att inkludera dem så gott det går?

– Om personerna är med på träningen och kör vid sidan om kan man peppa dem på samma sätt som man gör för dem innanför sargen som spelar innebandy. Man ser dem fortfarande som en del av laget även om de inte kommer kunna vara med på matcher och träningar på ett tag. 

– Alla spelare bidrar ju på ett sätt även utanför innebandyn och det är inte bara innanför sargen som vi vill vara så bra som vi kan – vi är även ett härligt gäng som vill stötta varandra utanför också. Det är mer än bara innebandyprestationer som spelar roll. 

Vilka råd har du för spelare som åker på långtidsskador? Då tänker jag inte på rehabiliteringen, utan mer på den mentala processen. 

– Man kan sätta upp mindre mål för sig själv. Om man har som mål att komma tillbaka så fort som möjligt när man skadat sig…har man en skada som mig med korsbandet, som tar minst ett år innan man är tillbaka, då är det ganska långt borta. Man måste se små förbättringar och framsteg för annars blir det väldigt svårt. 

–Jag gjorde de här testerna och nästa gång kanske man vill ha kommit till ett nytt resultat. Man sätter upp delmål för sin rehab, vart man vill vara då och då. Samtidigt ska man inte blir förstörd om det inte blir så, det är bara ett riktmärke att jobba mot.

Loneberg drar en liknelse med de mål man sätter upp innanför sargen, som delmål under säsongen eller under matcher.

– Det är inte alltid man uppnår dem men det är en strävan att hålla uppe motivationen just under rehaben och göra sitt yttersta hela tiden – annars kan det vara vårt att gå till gymmet varje dag bara för att man ska spela om ett år. 

– Det är klart att det kommer vara en tillräcklig motivation många dagar men vissa dagar är man inte supermotiverat när man går dit för hundrade gången för att göra sin rehab. Då kan man tänka att ”om två veckor ska jag vara så här bra när jag gör det där testet”, eller se någonting som är närmare i framtiden.

Vad som väntade för Lonebergs innebandyframtid var en SM-final som tyvärr slutade i moll, då Pixbos mardrömsmotståndare Team Thorengruppen vann finalen.  När säsongen var avklarad fick hon dra på sig den svenska landslagströjan igen, detta under ett läger i Varberg. Hon fanns även med på lägret i Gävle en tid senare, men en plats i VM-truppen – som hon till slut fick – var inget hon hade förväntat sig. 

– Det var helt sjukt och inget jag hade förväntat mig. Vi blev uttagna bara någon månad innan VM-lägret. Innan det visste jag inte om jag skulle vara med eller inte. 

Hon inledde den första gruppspelsmatchen på bänken och den andra i förstafemman, och när Sofia Joelsson fick utgå från truppen efter sin hjärnskakning fick hon än mer förtroende. 

– Det gjorde att jag fick mer speltid än vad jag egentligen tror var tänkt. Jag såg en chans att visa vad jag går för och det kändes verkligen som jag gjorde det. Det var väldigt kul och häftigt att få vara med om.

Hennes första VM-äventyr i karriären slutade senare med ett guld. Loneberg var högst delaktig i detta då hon serverade fram Ellen Bäckstedt till 1-0-målet i finalen, och hennes återkomst till innebandyn hade fått det bästa slut det kunde få.

– Det var sjukt. Det är samma sak som när man fick veta att man skulle spela VM, fast en nivå till. Att få vara med att uppleva det…alla där jobbade tillsammans för att uppnå samma mål. Det är samma som i klubblaget men här får man representera Sverige och spela mot andra nationer också, det är något annat, säger Loneberg.

I början av 2021, då hon fortfarande rehabiliterade sig, hade hon däremot svårt att tro på att hon skulle stå med en guldmedalj i slutet av året.

– Det var många tankar som gick då: Är det för sent för VM? Kan jag fortfarande ha chansen? Det är en sån ovisshet. Man vet inte riktigt vad nästa steg är, man får ta en dag i taget och se vad man kan göra föra att komma närmare. Så det var jättehäftigt att få stå där när man hade vunnit guldet, och fick medaljen runt halsen. 

Känner du att du påverkats något av skadan som spelare?

– Jag har aldrig varit så här långtidsskadad innan så jag har inte förstått hur påfrestande det är att vara borta. Jag har mer förståelse för de som skadar sig som har varit skadade tidigare. Man uppskattar innebandyn på ett annat sätt när man förstår att det från en dag till en annan kan vara så att man inte får spela på länge. 

Hur bra känner du att du är nu jämfört med tidigare i karriären?

– Jag är minst lika bra som jag var när jag skadade mig. Samtidigt blir jag bättre hela tiden nu. Sen är det svårt att säga hur bra man hade varit om man hade fått förra säsongen också. Men då jag har lärt mig att uppskatta innebandyn mer nu så har jag kanske en annan motivation till varje träning och match, jämfört vad man hade då (innan skadan). 

Hittills har det blivit 17 poäng på de 14 matcher hon hunnit spela i grundserien, samtidigt som hennes Pixbo leder serien.

– Jag tar steg hela tiden. Jag är inte jättenöjd med alla matcher och saker i min säsong men jag känner ändå att jag tar kliv och att det går åt rätt håll. Jag hoppas att jag kan maximera min prestation till det kommande slutspelet och de viktigaste matcherna.

Bäst när det gäller, eller?

– Ja, förhoppningsvis! 

Matchrapporter: Pixbo Wallenstam knäckte Rönnby IBK i avgörande matchen Likaläge i matchserien efter Rönnby IBK:s seger mot Pixbo Wallenstam 2-1 i matchserien efter ny vinst för Pixbo Wallenstam mot Rönnby IBK Likaläge i matchserien efter Pixbo Wallenstams seger mot Rönnby IBK Rönnby IBK vann mot Pixbo Wallenstam efter straffdrama