Skillnaderna på svensk och finsk innebandy: "25 procent fler löpmeter i snitt"

Svenska herrlandslaget fick tuffast tänkbara start i sina förberedelser inför VM när man förlorade mot Finland med 8-3 och 8-4. Aldrig har Sverige förlorat så stort i två raka matcher. Finland ligger långt före i mycket men det är inte likställt med att vinna VM-guld, slår den svenska ledningen fast i sin analys efter förra veckans läger. För att Sverige ska bli världsledande igen bör man arbeta systematiskt på både lång och kort sikt. I en artikelserie på fem delar går förbundskaptenen Niklas Nordén igenom vad som behöver göras.

Del 1: Elitmiljö - nationalarena?

Del 2: Antal samlingar

Del 3: Generationsväxlingen

Del 4: Skillnaden på SSL och internationellt

Del 5: Spelarutveckling

STOR SKILLNAD PÅ SPELET I SSL OCH INTERNATIONELLT

Flera av de ”nya” svenska spelarna som testades mot Finland förra veckan var märkbart tagna av den typ av innebandy som spelades i landskamperna. Ett spel som de inte är vana vid från sin hemmamiljö i SSL. Landslagets team manager Mika Packalén twittrade: ”SSL i all ära, men internationell innebandy är på en annan galax gällande t ex fysiskt spel.”

”I mitt tycke skiljer sig bedömningsnivån mellan SSL och internationellt markant. Det är en faktor - inte den enda faktorn”, skrev Packalén också.

Men hur stor skillnad är det på spelet i finska ligan kontra internationellt? Är inte skillnaden lika stor där? Den frågan ställde vi till förbundskaptenen Niklas Nordén.

– Jag pratade faktiskt nyligen med domarbasen Mattias Linell om detta. Nu hade vi finska domare i just de här matcherna. Jag har sett många internationella matcher och jobbat i analysgrupper men det är en sak att se det från sidan och en annan att vara mitt i det. Linell menar faktiskt på att Finland är de som har lägst toleransnivå, att Sverige ligger någonstans i mitten och att Tjeckien är långt över, säger Niklas Nordén till Innebandymagazinet och fortsätter: 

– Men jag måste säga att det spelet vi tilläts spela där, och då pratar jag inte bara närkampsmässigt utan jag menar även bedömning av situationer, var jättestor skillnad. För våra yngre spelare och debutanter så var det något helt nytt. Och det är ju en svårighet, för om spelet ser ut så här internationellt och det inte är så i svenska ligan så innebär det att många andra kanske får träna på detta i sin hemmamiljö vecka efter vecka medan vi i Sverige inte kan träna på det på samma sätt. 

– Det krävs en viss tyngd och fysik på spelarna för att klara av den typen av spel, och den typen av spel upplever nog ingen att vi har i SSL. Sedan om det är för att spelarna inte hanterar det, eller att vi har en annan bedömningsnivå, det känns onödigt att kommentera. Men det är i alla fall ganska spännande att se att vi ska utföra något som vi inte tränar på varje vecka på hemmaplan. Det är en superviktig del. Det har väl någonstans alla förbundskaptener pratat om i alla tider. Men när man ser på exempelvis bröderna Kainulainen när de har gått upp 10-15 kilo på en sommar så har de ju liksom förberett sig för ett internationellt spel, kanske på ett annat sätt än många andra har gjort. 

Men du vet inte om det är mindre skillnad på finska ligan och det internationella spelet?

– Jag kan bara utgå ifrån blotta ögat och har någon studie på antal löpmeter, vad vi har i svenska ligan och hur det skiljer sig i finska, och det skiljer sig. Det skiljer sig i vad man gör på innebandyplanen. Den finska studien som vi har gått igenom visade att finska spelare har 25 procent fler löpmeter i snitt. Nu är ju det otroligt generellt mätt på ett visst antal matcher. Sedan om det innebär att man har 25 procent mer start-stopp, eller 25 procent mer närkampsspel eller så, det kan jag inte svara på. Men just det är ju en siffra som blir intressant för ögat i alla fall och det förklarar också att det ser annorlunda ut. 

– Det är precis som när man tittar på skillnaderna mellan Falun och Storvreta, det är olika spelsätt och det ser annorlunda ut, men det är viktiga slutsatser man drar av det. De här fysiologiska värdena är ju viktigare än någonsin, och då pratar vi inte bara kondition även om det är superviktigt utan du behöver också ha dina kilo muskler. Det är något som vi grovt kommer poängtera när vi tar ut spelare också, har man inte den fysiska statusen för att klara av det så spelar det egentligen ingen roll vilka handleder du har. 

När Falun och Storvreta möts i SSL, är det internationell nivå eller ser man skillnader även där? Är det fortfarande något slags ”svenskt spel” man ser?

– Tittar man på senaste SM-finalen så var det mer internationell nivå där. Det var färre antal utvisningar, och då tycker jag att det smäller rätt bra i den matchen ändå, plus att det finns fler spelare med landskamper i de matcherna. Så toleransnivån höjs och spelarna hanterar det på ett bra sätt. Det finns ju fler spelare som kan klara det. Men tittar man på lagen som är på 10:e till 14:e plats i SSL, det är klart att det finns bra spelare där också, men det blir inte samma träning vecka ut och vecka in om du skulle vara stjärna i ett sådant lag. 

Men det låter som att du tycker att det mycket är en domarfråga?

– Nej, jag tycker nog att det minst lika mycket är en spelarfråga. Vi måste hitta ett sätt att acceptera spelet och att acceptera att det blir hårdare. Och det är ju ett gemensamt ansvar för hur vi vill ha innebandyn och vart vi vill att den ska vandra. Ta handbollen som ett exempel, de hade ett himla strul med det här att folk inte la ner bollen direkt och gav den till motståndaren. Sedan fick de för sig att man skulle lägga ner bollen direkt, annars åker man ut. Där har de varit konsekventa och nu tycker alla att det är en skitbra regel.

– För mig handlar inte det om att det är domardirektiv som styr det, utan det är klubbarna som har kommit överens om att okej, vill vi gynna den snabba sporten handboll, då ser vi till att lägga bollen direkt. Domarna blir ålagda att ta utvisning på detta och sedan accepterar alla det. Det är samma i innebandyn, det här med att skjuta undan bollen är ett dåligt exempel i sammanhanget eftersom det nästan inte är någon som gör det, det var väl bara Simon Karlsson i Mullsjö i semifinalen mot Storvreta som blev drabbad där. Den kan man ju diskutera så klart, men annars är det ju ingen som gör det. Och så skulle vi kunna göra med mer. Vi skulle kunna göra det med närkampsspelet också och gå ut och säga att nu gör vi på det här sättet, och så får domarna se till att det som man har bestämt efterföljs. 

Kan man peka på taktiska parametrar också, att det finns en svensk innebandy och en finsk innebandy? 

– Jo, men det finns det. Det kan man ju se på antalet löpmeter som är direkt kopplat till spelsystem skulle jag säga. Och det märker vi nu när vi möter finnarna också. Men jag tror ändå att många SSL-lag gör roligare saker nu, det händer lite nytt. Det går rykten om att lag byter spelsystem och testar nya saker i alltifrån försvarsspel till anfallsspel. Vi är verkligen i en fas där SSL-klubbarna är i utvecklingsstadiet, sedan kan vi nog inte förvänta oss att de som ska slåss för att strida sig kvar i SSL kommer stå för den mest roligaste eller mest kreativa innebandyn, även om jag tycker att Fagerhult gjorde ett fantastiskt försök i fjol. Jag upplever att det händer ganska mycket i de föreningarna som leder utvecklingen på många plan. Det ska SSL-tränarna ha kredd för, att man vågar ge sig ut på djupt vatten. 

Jag tänker egentligen inte bara på SSL utan även på lägre nivåer, det är ju ändå där som spelarna formas. Minns själv när man som knatte mötte finska lag i Storvretacupen och tyckte att de spelade på ett helt annat sätt. Rakare, mer duellspel och snabbare avslut.

– Precis, det är en helt annan innebandy. Det är så det är. Jag har dragit det exemplet tidigare, att om man har en division 1-klubb så tittar juniortränaren i den klubben hur A-laget spelar och spelar likadant för att spelarna ska kunna ta en plats där senare, och så fortsätter det så ner till ungdomslagen där spelarna vill upp i juniorlaget, och så vidare ner i hierarkin och så blir det ingen utbildning av det. Jag pratade faktiskt med Jönköping om precis detta och de håller på att arbeta fram en spelsystemsmodell för olika åldrar. Vilket jag tycker är en superhäftig grej, att man faktiskt får testa på olika spelsätt. 

– Och även det här att… jag läste någon rubrik om att SIU-modellen gör att man inte får tävla, men då har man inte förstått vad det handlar om. Det är verkligen tävling fullt ut. Sedan att man inte bygger för resultatet, det är en helt annan grej enligt mig. Men att man faktiskt fattar i de här åldrarna att man är där för att utbilda spelare, att man är där för att testa på nya saker. Inte för att vinna den närmaste matchen eller vinna något kortsiktigt. Där tycker jag att SIU-modellen främjar den delen av innebandyn. Sedan måste folk sluta göra sina egna tolkningar om att man inte får tävla, det blir nästan banalt. 

Läs även

Del 1: Elitmiljö - nationalarena?

Del 2: Antal samlingar

Del 3: Generationsväxlingen

Del 5: Spelarutveckling

TV: 20 minuters paneldiskussion om herrlandslaget

✔ Koppen: "Aldrig sett ett svenskt herrlandslag bli så utspelade" ✔ Bruno: "Vi står bara och tittar på när de skjuter"