Innebandymagazinet Christian Svensson har skrivit en krönika om innebandy-sveriges största snackis just nu.

Halva innebandy-Sverige har varit fullkomlig rasande de senaste dagarna efter förbundets beslut att pausa vissa av sina serier. Sociala medier har fullkomligt exploderat av tyckare som viftar frenetiskt med den stora diskriminerings flaggan. Jag tänkte att jag skulle bidra med mina tankar om den debatten men först en snabbrepris om vad som hänt.

På grund av ökad smittspridning i fyra regioner i vårt land har Folkhälsomyndigheten gått ut med skärpta allmänna råd i dessa regioner. Utefter de råden har Svenska Innebandyförbundet tagit beslut om att man pausar Allsvenskan dam, Herr1an och Juniorallsvenskan men inte SSL dam och herr samt herrallsvenkan, för lag som är hemmahörande i dessa fyra regioner. Anledningen till att SSL och Herrallsvenskan får fortsätta spela är ett undantag från FHM och RF som i korthet går ut på att i idrotter där utövarna helt eller delvis har sitt idrottsutövande som yrke ska undantas.

Ett beslut som fått hela damallsvenskan att gå i taket med följd av att massor av ledare, föreningar och folk i allmänhet anklagar förbundet för diskriminering och att man inte lever upp till sitt eget jämställdhetstänk när man låter herrallsvenskan fortsätta spela men inte damerna. Väldigt många innebandyprofiler rasar minst sagt på sociala medier om detta.

Jag kan förstå reaktionerna, jag har själv varit tränare i 20 år på nästhögsta nivån på damsidan och jag drev under tre års tid den största innebandybloggen i Sverige och den handlade bara om daminnebandy med målet att öka daminnebandyns status och bli mer jämlik herrarna. Hade jag fortfarande varit tränare hade jag också reagerat med reptilhjärnan och krävt förbundets avgång och velat anmäla dem för diskriminering. Men det är jag inte så då väljer jag att lyfta blicken framför min näsa och se på detta i ett större perspektiv än det som drabbar mig personligen och min förening.

För några år sedan under min tid som bloggare gjorde jag en undersökning där jag kartlade hur föreningar som hade både damer och herrar på samma eller intilliggande nivå fördelade sina resurser mellan lagen. Efter att ha jobbat som tränare i nästa 20 år på damsidan då så visste jag ju redan svaret men jag ville få det svart på vitt. För att fortsätta med snabbrepriser för att slippa dra denna krönika till långbänk så var resultatet att INGEN förening satsade mer på sina damer än herrar med lag på samma nivå. Detta gällde allsvensk nivå och högsta distriktserienivån. Men där emot satsade nästa alla föreningar mer på sina herrar även att de spelade på samma nivå. Det fanns ytterst få som satsade lika mycket men då handlade de inte som att de fick lika stora ersättningar utan det handlade om att de inte fick några ersättningar alls. Enda gången damer och herrar var jämställda var när ingen fick något. Skräckexemplen var en förening som hade damerna i SSL och herrarna i Allsvenskan och där herrarna hade runt en miljon mer i budget för spelartruppen.

Detta var som sagt för ett par år sedan så in för den här krönikan passade jag på att fråga ett par sportchefer på allsvensk nivå som har eller har haft två lag på samma nivå senaste två säsongerna om hur resursfördelningen ser ut i dagsläget och svaret var att inget förändrats, då menar jag själva kärnfrågan att herrlagen får mer resurser än damlagen. Den var oförändrad men sedan har det väl blivit bättre än hur det såg ut för några år sedan.

Detta blev en lång bakgrund men det jag vill få fram med detta är att jag inte kan förstå mig på alla de som nu kritiserar förbundet och anklagar dem för diskriminering och att inte vara jämställda. Det är inte förbundets fel att damallsvenskan inte är jämställd utan det är föreningarnas själva. När en förening 2020 ger sina damer väsentligt mycket mindre resurser än sina herrar som båda spelar i Allsvenskan så kan jag hålla med om att man ska vifta med stora diskrimineringsflaggan och anmäla detta till Diskrimineringsombudsmannen. Men man ska inte anmäla förbundet utan man ska anmäla sin egen förening som skapat detta problem.

Det som förbundet gjort med detta beslut är att se till att så många som möjligt får fortsätta spela. Men det är helt omöjligt för dem att låta damallsvenskan fortsätta spela för de klarar inte av kraven till det undantag som FHM och RF satt upp. Det är inte förbundets fel att damallsvenskan inte klarar det utan det är helt sonika föreningarna som själva valt att inte prioritera så att det är jämställt mellan damer och herrar på allsvensk nivå.

För en nyans till i denna debatt så är det också intressant att se de hetsiga diskussionerna på sociala medier mellan mängder av innebandyprofiler som tycker att regeringens beslut att införa restriktioner för idrotten är så åt fanders idiotiskt. För vi sysslar ju med folkhälsa och ser till så att människor rör på sig vilket är ett måste och då är det väl bättre att stänga ner köpcenter och restauranger och nattklubbar istället. Samma personer som kritiserar detta är i mångt och mycket samma personer som kritiserar förbundets beslut nu att pausa vissa regioner från vissa serier. Det förbundet har gjort är ju att hitta ett kryphål för att så många som möjligt ska få fortsätta spela så länge som möjligt. Men istället för att bli hjältar för att de lyckas behålla tre serier i spel istället för att stänga ner allt så blir de syndabockar och anklagade för diskriminering av de som vill att man absolut inte ska stänga ner idrotten under en pandemi för folkhälsans bästa.

Detta belyser väl lite hur komplex denna fråga är och oavsett vad förbundet beslutar så kommer det alltid vara massor av personer som blir upprörda och som rasar för att de själva blir personligt drabbade. Det är då man måste lyfta på blicken och se längre än vad näsan räcker och se på det i ett större perspektiv. För helt plötsligt kanske det är ens egen förening som egentligen är boven i dramat som jag visat på ovan, men då är det bättre att köra huvudet i sanden och försöka lägga över skulden på någon annan.

Avslutningsvis för att knyta ihop säcken så är detta en fråga som ligger mig väldigt varmt om hjärtat eftersom jag kämpat för att damerna ska få samma förutsättningar som herrar på samma nivå i så många år. Jag är själv inte tillfreds med beslutet som förbundet tagit och det skulle kunnat ha gjorts bättre och snyggare, men det  är en annan krönika. Men jag förstår komplexiteten i det och varför det har tagits. Vi lever i extrema tider och ställs mot prövningar vi aldrig tidigare mött. Det ställer oerhörda krav på de som är ledare och beslutsfattare och det kommer röra upp känslor både till höger och vänster under hela pandemin. Detta är bara en droppe i havet än så länge mot det som komma skall under resten av säsongen. Det är nämligen omöjligt att fatta rättvisa beslut under en pandemi och det lär återstå en hel del tuffa beslut framöver.

Men för mig är det ett starkt ledarskap när man vågar gå sin egen väg och fatta obekväma beslut som man vet inte kommer tas emot väl. Vi reagerar alltid starkt mot det som drabbas oss själva personligen och då är det svårt att se den större bilden. Så även om jag inte gillar vissa beslut och tycker att de är felaktiga eller märkliga så är jag ändå stor nog att förstå varför dem tagits. Jag avslutar denna krönika med en fråga, varför tror ni att Herr1an-anhängarna och JAS-anhängarna som precis som damallsvenskan-anhängarna inte får spela vidare sitter lugnt ner i båten?