Depressionen - Kohonens mörka tid: "Allt var grått"

Mika Kohonen berättar i Fredrikssons innebandypodd om karriärens tuffa år.

– Det började 2007/08 när jag opererade knät. Bara en vanlig titthålsoperation, de skulle rensa lite, jag hade haft ont i knät länge. Det blir klart att mitt knä är färdigt, det var inte ens nära att jag funderade om det var slut eller inte. Spela vidare. Och 2011 någonstans började de här knäsmärtorna bli så hårda att inga värktabletter hjälpte och jag började tappa sömnen. Det blir som en snöbollseffekt. När man inte sover ordentligt på några år blir man slutbränd och sedan när man kämpar vidare och ingenting förändras så hamnade jag i en medelsvår till svår depression. 

– Det var en kedja av händelser som förde mig dit. Själva diagnosen var egentligen bara en lättnad, att man förstod varför det hade hänt saker senaste tre åren. Jag kommer ihåg sista året när jag började fatta att nej, det här kan inte stämma, det var 2014 när vi torskade finalen mot Falun i sudden. Det blev en bristning i min vad. Och jag tänkte, jag har ju världens smalaste vader. Det finns ju inga muskler att brista där. 

– Sedan får jag en bristning i en axel i semifinalserien mot AIK, och mitt knä är så färdigt att jag kan inte ens gå ute på planen. Jag vilade efter det och vi torskade finalen, och jag började må jättedåligt. Jag blev andfådd när jag tog ett steg och försökte gå med till träningen när jag blev lite bättre. Min vad brast igen, och då började jag fatta att nu är inte allt som det ska. Jag gick till läkaren i Finland och sedan här i Sverige, och då blev det tydligt och klart att jag hade hamnat i en depression. Det var ju en lättnad sedan, att man fattade varför vissa saker hade hänt och varför jag mått som jag gjort. Sakta men säkert började läkningen där också sedan.

Blev du sängliggande, kom du inte upp eller hur var det?

– Allt är grått. Du luktar ingenting, ingen glädje med någonting. På nätterna stirrar man på taket och du har inte lust att göra någonting. Man tvingar sig till träningen, även de roligaste sakerna måste man tvinga sig till. Eller att man bara ligger och inte orkar göra någonting. Och jag försökte ju kämpa med barnen att de inte skulle missa någonting, men jag var säkert en annan människa i några år där. Oavsett hur mycket jag kämpade. 

– Det var mäktigt också sedan när jag fick hjälp av Johan Plate (doktorand i idrottspedagogik), vi träffades och prata om saker och han är också från inom idrotten. Det var perfekt att det var han och det funkade kanske bättre för mig än en vanlig duktig kognitiv psykolog som kan hjälpa andra. Jag tror det bet ännu bättre för att det var en person från idrotten. Sedan lugnade medicin att jag kunde börja sova och allt det där. Helt plötsligt på sommaren när jag gick ut så märkte jag att gräset är grönt, blommorna luktar och att det är ljust ute. Det har varit ett sådant mörker att du märker ingenting. Väldigt mäktig känsla. 

Du knaprade mycket mediciner under den här perioden förstår jag, var du någon gång orolig för att bli beroende av det?

– Jag har haft perioder där jag säkert har varit där, nära i alla fall, det blir en vana att ta tabletter och många år har det varit dopningsfritt. Icke dopningsklassade, Citodon och de här starkare. När man har riktigt ont så är det ingen Alvedon som hjälper på de grejerna. Så många år som jag hade ont och inte sov och allt det där, så några gånger var det säkert att jag fattade själv att det här är inte nyttigt. Min läkare har alltid varit väldigt noggrann att följa och kolla. Det har varit mina val även när jag spelat med skadorna och han har alltid hittat ett sätt så jag kan fortsätta karriären. Men han har varit väldigt noggrann att det inte går överstyr. Men väldigt nära har det varit, om inte lite åt beroendehållet.