I Sommarbloggen får olika innebandyprofiler möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Kent Göransson, huvudtränare i Warbergs damlag i SSL.

Låt mig berätta om en pojke som växte upp i en klassisk kärnfamilj. Föräldrar, syskon och en allmän tillvaro som gjorde hans liv mycket tillfredsställande på den gård där han växte upp, en bit utanför en medelstor stad i Sverige. Han trivdes med det mesta vilket kunde vara saker som rörde allt från naturen, djuren som fanns på gården eller en drös med fantastiska kamrater. Men framförallt fanns det en sak som gjorde det där lilla extra, kärleken till idrotten. Att jaga den där lilla rackaren till rundformat stycke som vi kallar fotboll var ändå något som gav det där lilla extra. Det var ett sådant lyckorus varje gång tillfälle gavs att sparka på tygtrasan i syfte att passa med väggen, passa till någon kamrat eller kanske spela lite smålagsspel på gräsmattan, med köksstolarna som mål. Han hade stora drömmar om att verkligen bli något när han blev stor.

Men så en dag kom den lille pojken hem från skolan och var otröstligt ledsen. Han kröp upp i knät på sin mamma för tröst och bara satt där och grät tårar stora som snödroppar, med svårighet att egentligen uttrycka vad som hade hänt. Hans unga självförtroende hade fått sig en törn som skulle sätta sig likt en nagel i ögat för ett bra tag framöver.

Mitt namn är Kent Göransson och för många kan det vara ett namn man absolut känner till, någon annan kanske hört namnet i förbifarten och för en tredje kan det vara helt nytt. Det jag vet är att många vet vem jag är, men väldigt få känner mig. Jag har haft möjligheten att göra det som många ser som sin dröm, att få jobba med innebandy. I Warberg, förbundskapten för det svenska landslaget, i FC Helsingborg, landslagstränare i Norge och tillbaka till rötterna i Warberg igen. Jag har i mina ögon verkligen kunnat bli något. Vad krävs då för att komma dit jag har kommit? Att få ha en hobby som yrke? Det finns inget givet koncept på hur man ska göra och skulle alla göra som jag, då hade vägen redan varit utstakad för dig och all kreativitet borttagen. Vi är alla unika individer och måste följa vår egen väg för att det ska kännas rätt och genuint.

Men min filosofi utgår från samma grund oavsett om jag är ledare för ett idrottslag eller chef i ett företag. Som ledare är det för mig viktigt att utgå från att i första hand finnas till för spelarnas skull och inte för egen vinning. Det är allt för ofta som det går att observera att ledaren missar denna grund och ju längre jag håller på med ledarskap är detta ett fenomen som förbryllar mig i allt större utsträckning. Idag har vi ofantligt många duktiga tränare som kan rita pilar, skapa övningar och tala om hur spelet ska bedrivas. Men att hantera, förstå och förmedla det till dem som ska utöva det på planen är inte lika självklart. 

Det är människor som spelar lite innebandy, inte innebandyspelare som ibland blir människor. Så att börja med att lära känna, förstå för att kunna leda de människor som står till ditt förfogande är för mig liksom ruta ett. 

Vem är du? Vad gör dig glad? Vilka rädslor har du? Hur ser du på ditt självförtroende? Det är bara några av de frågor jag brukar ställa till de som jag ska leda. Genom att ställa de öppna frågorna sätter du också igång en tankeverksamhet hos spelaren som kan leda till en bättre självinsikt. Just självförtroende är ett ofta använt begrepp, vilket inte alltför sällan hamnar på det individuella planet. Vad gör vi med det kollektiva självförtroendet då? Lag som vacklar när det ska avgöras, lag som är bäst när det gäller. Det för mig osökt in på nästa del i min filosofi nämligen gruppen.

När det väl börjar tona fram sig vilka människor jag har att arbeta med blir nyckelfrågan, hur kan jag få ut mesta möjliga effekt av varje individ i en grupp? Nu gäller det för mig att börja arbeta med gruppen, dels att förbereda dem på hur en grupp formas, utvecklas och även insikten att det kommer uppstå konflikter under tidens gång. Det är inte farligt, det är en fullt naturlig del för ett teams utvecklande. Frågan är bara hur vi som lag och du som ledare väljer att hantera dem. 

Prata om dem, hantera dem eller att skicka dem under mattan? Det finns flera vägar att gå, en del är bättre en del är sämre.

Att i en grupp få känna en tillhörighet är inget nytt, men hur kommer det sig då att vi ofta glömmer av de spelare som hamnar på bänken. De förtjänar också tid, precis som alla andra i laget. De är där för att de älskar sin innebandy, precis som alla andra i laget. De har också en dröm, en önskan och en vilja att bli något. Släck inte den lågan med att visa ett ointresse. För kom ihåg en sak, dem du möter på vägen upp i din karriär kan du också möta på vägen ner. 

Samma sak gäller för de som kanske spelar en mer framträdande roll i laget. De behöver också veta vilken roll de har, vad som förväntas av dem. Det finns i alla lag ett behov av en bra mix av roller. Avslutare, spelfördelare, bollvinnare men också de sociala rollerna såsom spjuver, glädjespridare och energigivare. En tydlig roll skapar trygghet för den enskilde spelaren, trygghet ger självförtroende och många spelare med självförtroende ger ett kollektivt självförtroende.

Tänk så många som verkar där ute och drömmer om att få bli något. Att få lyckas. Mitt råd är att ta lärdom av de många visa ledare som finns och göra det till din grej. Att försöka kopiera någon annans koncept rakt av är sällan den rätta vägen, då blir du bara en sämre kopia av originalet. Så bestäm dig för vilken väg du vill gå. För alla kan bli något, du måste bara bestämma dig för om det är du.