Magnus "Binge" Jäderlund och Bruno Lundberg tycker till i debatten om passivitetsregler.

Frågan om passivitet och om man borde titta på ytterligare regeländringar för att få upp tempot i matcherna är på tapeten i veckan. Detta efter senaste smålandsderbyt i kvartsfinalen där domaren Håkan Söderman i slutet av första perioden dömde frislag för Kalmarsund på grund av passivt spel av Växjö bakom egen målbur och förlängd mållinje. En regel som infördes 2018 men som sällan tillämpas.

Varpå undertecknad skrev en krönika om att man borde utvidga passivitetsreglerna för att oftare kunna varna och blåsa av för passivt spel. Förbundskaptenen Niklas Nordén stämde in i att man borde titta på sådana alternativ. Ämnet har sedan även tagits upp på andra sidan Östersjön.

I det nya avsnittet av Fredrikssons innebandypodd, som släpps i sin helhet inom kort, gästas Magnus Fredriksson av elittränarna Magnus “Binge” Jäderlund och Bruno Lundberg, där bland annat passivitetsfrågan diskuteras.

Bruno Lundberg: “Jag tycker att det går för långt i hur man ska styra ett spel. Det innebär ju, enligt artikeln, att man ska kunna ta passivitet fast man spelar back-back. Men vad behöver de som inte har bollen göra? Ska de bara vänta, och få frislag för att de inte gör någonting? Om jag leder med 4-2 så finns det ju ingen anledning för mig att göra någonting, egentligen, för att glädja en reporter eller media. Det handlar väl till slut om att ta vinsten. Då ska de som ligger under inte behöva betala något för att få tag i bollen. Det är att gå åt helt fel håll. Du måste betala något för att få bollen. Om de inte går på, varför är inte de passiva?”

Magnus Jäderlund: “Jag håller med. Det är också svårt för en domare att bedöma - vem är passiv? Hur många gånger får du passa, var får du ta dig iväg med bollen? Okej om du låser den mot sarg, det vet vi sedan förut att det är passivt, du vill ingenstans, då är det frislag emot dig. Men att hålla på som domare och bedöma… då ska vi ha en klocka, kanske, att du har tio sekunder på dig att ta dig ur egen zon, eller utveckla det på något sätt.

Det är också ett facit av det hårda man-man-spelet där du tar ner bollen i egen zon för att du inte vill gå in i fällan för snabbt, inte bli av med bollen för snabbt, du vet att det här man-man-spelet skapar dueller över hela banan, du vill göra banan större. Någonstans tar du burskydd, du tar ner bollen, det är massa saker som händer när spelet ser ut som det gör. Jag vet inte om det är domarnas uppgift att bedöma huruvida du är kreativ nog eller om produkten är tillräckligt bra. Som Bruno säger, det är väl försvarande laget som ska ta bollen, isåfall, och attackera. Men någonstans kommer frågan upp i alla fall, det är ju intressant, för att göra produkten bättre, antar jag. Men hur kommer man åt det på bästa sätt? Det tror jag man kan diskutera vidare.”

Se hela diskussionen från podden med Bruno Lundberg och Magnus “Binge” Jäderlund här:

Bruno och “Binge” kommer förstås med ett tränarperspektiv och resonerar kring hur lagen och tränarna själva tänker i olika skeenden av matcherna. Det är fullt naturligt att tränare gör allt för att vinna matcherna och spelar det spel som man tror ger störst chans att vinna. För en tränare handlar det också om att nå resultat för att behålla jobbet.

Det tycker jag bara bekräftar min bild av att det inte kommer räcka med att prata om att lagen ska “ta ansvar” för en bättre produkt. Den diskussionen har vi haft länge. Att ansvaret ligger lika mycket på försvarande som bollförande lag för att få upp tempot är en poäng som man gärna lyfter och jag ser inte riktigt vad den diskussionen ska leda till. Jag tror det är självklart för de flesta innebandyögon, även om Nordén menar att diskussionen varit ensidig, att det i nuvarande läge är upp till båda lagen “att dansa”. Lika givet är det att tränarna kommer spela det spel som man tror är det vinnande. Just nu och sedan många år tillbaka verkar det för de flesta vara att till största del försvara lågt.

För mig är elitidrott i första hand underhållning. Det är också uttalat från Internationella Innebandyförbundet som ett huvudperspektiv när man tittar på denna fråga. Och det fina i kråksången är att de flesta är överens om vad som är roligt att titta på. Högt tempo i matcherna, och inte när “back-back” går för långt. Vi vet vad vi vill uppnå.

Ska vi vänta på att lagen börjar träna mer på, och blir bättre på, högt försvarsspel och att det börjar användas oftare? Jag tycker vi har väntat länge nog. Någon form av regelmässig knuff från högre ort som tvingar lagen, spelarna och tränarna, att anpassa sig känns nödvändig.

Det behöver inte vara en “back-back-klocka”, eller att bestämma hur ett försvarande lag ska agera. Men något som leder till att högt försvarsspel lönar sig i högre grad.

Jag gillar ett av alternativen Nordén lyfter, att om bollförande lag har sjunkit ner bakom egen förlängd mållinje och sedan passerat den, så får man inte gå tillbaka, exempelvis innan man passerat mittlinjen. Det skulle minska deras “safe zone” när motståndarna pressar. Ofta kan det nog kännas meningslöst att sätta press om bollförande lag om och om igen kan vända tillbaka. Det gjorde Växjö flertalet gånger i aktuellt exempel senast och där domare Håkan varnade ett par gånger innan han blåste. Det hann gå över en minut. Och då är det sällan den regeln tillämpas överhuvudtaget.

Gör det lite svårare för bollförande lag på egen planhalva, något som sporrar till högt försvarsspel, det kan vara en väg framåt. Är laget med boll i underläge så kommer man ändå ofta vilja anfalla snabbt. Är försvarande lag i underläge så kan ovanstående förslag leda till att man oftare och tidigare i matcherna kliver högt. Då kvarstår fortfarande den naturliga möjligheten att försöka hålla i boll, och försvara lågt, när man är i ledning. 

Vad tycker du? Gör gärna din röst hörd, maila till redaktion@innebandymagazinet.se eller kommentera i våra sociala medier.