Panel: Så är det att vara tränare i damallsvenskan

Tre tränare som nyligen lämnat sitt uppdrag i allsvenskan tycker till om varför så många tränare slutat på kort tid.

Det råder lite av ett tränarkaos på damsidan i allsvenskan just nu. Igår skrev vi om att sex lag har bytt tränare de senaste veckorna. Katrineholm, Västerås, Berg, Olofström, Fristad och Täby. Fem av de lagen ligger på nedflyttningsplats och det är bara Berg med sin fjärde plats som sticker ut. 

De sportsliga förutsättningarna har aldrig varit tuffare i allsvenskan än denna säsong då seriesystemet görs om till nästa säsong. Fyra serier ska bantas ner till två och 32 lag ska bli 24. Det innebär att ettan och tvåan i serien får kvala till SSL som vanligt. Trean och och fyran är klara för nya allsvenskan och femman får chansen att kvala sig kvar. Sexan, sjuan och åttan åker ner till Dam1an. 

Innebandymagazinet har pratat med tre av tränarna som lämnat senaste veckorna om hur förutsättningarna är att vara tränare i damallsvenskan och varför de tror att så många har lämnat nu. De vi har pratat med är Jani Pyykönen, Katrineholm (J.P), Micael Svensson, Fristad (M.S) och Figge Olsson, Täby (F.O)

Hur är förutsättningarna för att vara tränare i damallsvenskan?

J.P: – Svårt att sätta fingret på i varje enskilt fall såklart, men någonstans med tränarkollegor som man pratar med runt om i landet gällande damallsvenskan och som jag själv fått vara med om, så finns det i princip inget tålamod hos ledningarna/föreningarna kring denna säsong. Men tror definitivt att det beror på de förändringar som är på gång med såpass många lag som åker ut etc. Pressen är större än någonsin just nu. Min personliga åsikt är att många klubbar tänker rent sportsligt väldigt kortsiktigt i år jämfört med tidigare säsonger. Nu vill man till varje pris säkra kontrakten och sen lägga en längre långsiktig plan framåt. Jag kan förstå klubbarna till viss del. Men istället för att gnälla så får vi tränare jobba hårdare och se till att lyckas. Finns inte så mycket andra val. Men det finns utmaningar helt klart. 

M.S: – Jag tycker egentligen det är fantastiskt att vara damseniortränare. Gillar att jobba med dessa spelare när man kan få dem att inse vad som krävs både taktiskt, teoretiskt och tekniskt för att utvecklas, då brukar man få bra grupp att jobba med. Det är som alltid mer med dam att förklara olika saker praktiskt och teoretiskt, jobba med detaljer samt individuell utveckling, men har faktiskt inget emot det.

F.O: – Jag tror att idrotten har utvecklats så pass mycket att kravet på tränarna är ganska högt. Det gör att tränarna behöver lägga ner mer tid för att göra ett bra jobb. Arvodet för en tränare är dock fortsatt ganska lågt vilket gör att timlönen blir väldigt låg. Vidare så tror jag föreningar många gånger väljer byte av tränare då det är det lättaste alternativet. Problemet är förmodligen större än den enskilde tränaren.

Varför tror du att så många tränare har lämnat på kort tid?

J.P: –  Överlag tror jag inte det finns någon specifik grund för varför just damtränare sparkas/lämnar febrilt just nu. Där får man nog bryta ned saker i varje enskilt fall istället och utvärdera varför. Jag har gjort rätt mycket under mina år i olika serier dam och herr samt juniorserier och att fortsatt få träna damer är helt underbart. Det är det roligaste jag har gjort under min innebandykarriär och något jag kan se mig fortsätta göra under lång tid framöver. Men det är en ynnest varje dag att få jobba i damallsvenskan. Jag försöker passa på att njuta samtidigt. Sen att det inte är mer publik på dammatcherna/innebandyn överlag runt om i landet skrämmer mig. Nivån höjs hela tiden och spelet utvecklas och jag tycker damerna förtjänar mer publik. De är extremt målmedvetna som gör allt för att utvecklas och vinna matcher till varje pris. Men något måste göras kring publiksiffrorna.

M.S: – Att damer byter tränare ofta kan säkert ha att göra med att det gnälls lite mycket i vissa grupper över när vissa inte får spela och att man inte ser helheten som tränaren arbetar med. Men ser det som naturligt att ledare ibland kliver av eller tas bort när det går dåligt. Även om jag ibland kan tycka att det är synd om man har en grupp som också ska utvecklas och så gör man sig av med bra tränare bara för resultatet i seriens skull. Men enklare att ta bort en ledare än massa spelare.

F.O: – Om vi ska få en förändring då behöver föreningarna jobba mer långsiktigt och man behöver stärka upp organisationen runt lagen. Man bör ha fler personer i ledarstaben som kan dela på arbetet samt stärka varandra. Slutligen så behövs högre tränararvoden så att tränarna på högre nivåer kan jobba deltid med sitt tränaruppdrag.

Redaktörens tankar: Jag har varit tränare på damsidan på allsvensk nivå i 20 år och jag har följt elitinnebandy på damsidan betydligt längre, både som fan, tränare och journalist. Att så här många tränare lämnar på så kort tid har jag aldrig tidigare varit med om tidigare. Jag tror heller inte att det är en slump att fem av de sex lagen som bytt tränare ligger på nedflyttningsplats, och jag tror heller inte att så många tränare väljer att gå frivilligt som det låter på hemsidorna. Det ligger helt enkelt inte i en elittränares natur att självmant kliva av när det går dåligt utan är man på elitnivå så kämpar man ännu hårdare när det går som tyngst och gör allt man kan för att vinna och lite till. 

Men självklart påverkar årets unika förutsättningar att föreningar har kortare stubin och allt mindre tålamod när poängen inte trillar in. För fakta är att om du inte hamnar topp fem så är den allsvenska drömmen över. Jag tror dock inte att det är föreningarna som vill stanna kvar i allsvenskan till vilket pris som helst utan det är nog snarare så att spelarna känner av den extremt mycket högre pressen denna säsong. Och att spelarna i sin tur sätter ovanligt mycket press på föreningarna när det inte går bra, att man måste göra något. Ett ekorrhjul som bara spinner på runt runt och skapar mer press och till slut ageras det och i vanlig ordning är det tränaren som får gå. Så jag tror inte att denna tränarcirkus nåt sin kulmen ännu utan det kommer att bytas flera tränare innan vi kommit halvvägs och räkna med under juluppehållet att flera huvuden kommer att rulla.

En annan intressant teori om varför det sparkas många damtränare som jag har kommit fram till under årens lopp är: I ett herrlag är det oftast stjärnorna och de bästa spelarna som har den högsta statusen i gruppen. Men i ett damlag är det inte lika ofta de bästa spelarna som har den högsta statusen utan där kan spelarna med högst status i gruppen tillhöra tredjefemman eller sitta på bänken. Då blir det rätt så knepigt för en tränare när han börjar bänka spelare som har hög status i gruppen och när de inte får så mycket speltid som de vill ha så uppstår det en tuff situation. Det är just i november månad som spelare börjar förstå vilken status man har i tränarens ögon och spelaren har insett hur mycket speltid som man kan se fram emot framöver.
//Christian Svensson