Reder ut begreppen: "Det är en fördom som jag tror många har om den nya skolan".

”Oscar Lundin är lite mer nytänkande och är bra på analysdelen och såna grejer, han har mycket bra input. Mika Kohonen är mer av den gamla skolan, han är bra på matchcoaching och sånt.”

Orden kommer från Storvreta-stjärnan Filip Eriksson, när han ombads av Innebandymagazinet att beskriva de båda tränarna som funnits i lagets ledarstab under säsongen.

”Nya tränarskolan” och ”gamla tränarskolan” är två uttryck som hörs titt som tätt i innebandyvärlden. De kom på tal när Sverige presenterade sina nya förbundskaptener för ett par år sedan. Thomas Brottman placeras ofta i den äldre skolan medan Niklas Nordén ibland kategoriseras in i den lite nyare. 

Men hur definierar man egentligen de båda skolorna? De ord som oftast hörs när den nyare skolan beskrivs är ”analys, kontroll, video och data”. Den äldre skolan beskrivs i kontrast med ”kravställning, hårt ledarskap och taktisk frihet till spelarna”, med mera. 

Innebandymagazinet har därför kontaktat en tränare som coachat under många år på elitnivå – Bruno Lundberg – och en som är lite nyare – Max Gustafsson – för att be dem själva definiera vad som utmärker den gamla kontra nya tränarskolan.

Max Gustafsson är blott 24 år men har redan börjat göra sitt namn i tränarvärlden, hans Hovslätt lekte sig stundtals igenom Herr1an säsongen som gick och man spottade in mål när man slutligen avancerade till Allsvenskan. 

När han får frågan om hur han definierar den nya kontra gamla tränarskolan så svarar han såhär:

– Det finns två delar av den gamla skolan tänker jag. Det finns den stilen där du inte har så mycket taktik, du har mer energi och är en pådrivare. Sedan finns det en stil med extremt mycket streck och pilar samt färdiga varianter, säger Gustafsson till Innebandymagazinet.

Han tror också att det handlar om hur krav ställs från ledarhåll.

– Den uppdaterade tränargruppen arbetar tydligare med krav utifrån den inre motivationen hos gruppen – alltså inre krav. Utifrån den typen inriktningen kan krav ställas på insats, taktiska drag och så vidare. Den äldre generationen kan mer ställa krav på ”kommer du inte ner och kör 100 idag så kommer du få smaka på en utskällning” eller ”är du sen till träningen idag får du böta 50 kronor”. 

Gustafsson vill även förtydliga att den äldre ledarstilen inte handlar om äldre människor – han menar på att det finns många som uppdaterar sig och lär sig nya saker, och att det nya ledarskapet som går hand i hand med samhällsutvecklingen. Han nämner nuvarande U19-förbundskaptenen Jonatan Brolin, tidigare i Dalen, som ett bra exempel.

– Han var på SSL-nivå i elva år och utvecklade sitt ledarskap hela tiden. Jag tycker att, på den högsta nivån, har vi främst moderna ledare som är otroligt duktiga – i alla fall de jag känner och pratar med. De som inte uppdaterat sig har hamnat längre ner i seriesystemet. Det är min upplevelse i alla fall. Jag upplever också en problematik i att dela upp det i olika skolor när tränaren är driven. Tränarskap och ledarskap är individuellt och utformas efter hur varje individ är som människa. Det är därför jag resonerar att många ledare har utvecklat sitt ledarskap mot det moderna samt bibehåller sin stil. 

Den nya skolan, för Gustafsson, är mer videoarbete, engagemang och noggrannhet, med lite mer beteendetänk i spelet och taktiken.

– Men framför allt så är det mer arbete, genom video och genom lärdomar till spelarna. Det är mer fokus på detaljer hos individen genom video och ett något annat ledarskap. Den nya skolan innebär absolut inte ett låt-gå ledarskap, i alla fall inte mitt ledarskap. Det är en fördom som jag tror många har. Det handlar inte heller om att inte ställa krav. Det handlar nog mer om hur krav ställs och det skiljer sig nog en del. Jag upplever också att det nya ledarskapet symboliserar en tydligare gemenskap. Det är en grupp som ska sträva efter mål tillsammans, inte ledaren själv eller något annat. 

– Jag tänker också att det handlar om att anpassa taktiska metoder och liknande i linje med sportens utveckling. Exempelvis blir ju mer en mot en situationer och press på bollhållare än mer vanligt idag. Då är det svårt att utveckla spelare om du spelar samma spelsystem som du gjorde med ett lag för 20 år sen. Nu klankar jag inte ner på ett specifikt spelsystem här, visar mer ett tydligt exempel på att utveckling är viktigt enligt mig.

Ibland låter det som att de äldre tränarna mer förlitar sig på ”tuta och kör” och frihet till spelarna, istället för en noga utstuderat taktisk plan – stämmer det, eller är det en fördom? 

– Generellt så tror jag det är mindre taktik på den äldre skolan. Det finns ju de som är taktiskt men generellt är det rätt så mycket mindre, skulle jag tro. Det handlar, för mig, om att de som tillhör den gamla ledarstilen jobbar mer med ”det här har funkat för mig sedan jag började för 20 år sen”. I stället borde ledare, enligt mig, uppdatera sig kring forskning och anpassa sin ledarstil utefter vad som leder en grupp framåt på bästa sätt. Jag tänker att det tankesättet är en av förklaringarna till att de ledarna hamnar längre ner i systemet och inte är lika attraktiva på marknaden längre. 

Vad gillar du mest med den nya tränarskolan?

– Den nya tränarskolan jobbar mer med att lära spelare saker på ett konkretare sätt. Du gör ett mer noggrant arbete och spelarna utvecklas mycket mer. Jämför du spelarna idag kontra spelarna som spelade för flera år sedan, så kan spelarna mycket mer i tidig ålder nu. Det tycker jag visar på att sporten är på väg framåt, vilket är ett gott tecken. 

– Jag tycker också att didaktiken är adekvat i den nya tränarskolan. Det läggs sannerligen mer vikt vid didaktiken, således är videoarbetet primärt. Spelarna lär sig kontraster i spelet och olika dimensioner och flera synvinklar. Jag gillar också hur nya ledare ser till hela gruppen och vill gruppens bästa, inte att ledaren själv ska spela med färdiga varianter och vara ett hobby-helgon i sammanhanget. 

Gustafsson berättar att han läst forskning som säger att videoanalyser  är det främsta sättet att lära sig saker.

– Så klart måste det vara kopplat till praktiken. Praktiska saker är ju det primära sättet att lära sig, men video är det bästa stödet vi har till praktiken. Video på sig själv är ett jätteviktigt sätt att lära sig. Det är den absolut högsta delen jag jobbar med.

Vilka fördelar ser du annars med den gamla skolan?

– Det är väl spelare som är självdrivna och söker själva kunskap genom exempelvis video, även om de även ofta gillar moderna ledare med. Ett mål för en tränare är att skapa självdrivna spelare. Det är det alltid, i alla fall för mig. Att skapa ett lag där du inte behöver säga någonting är det bästa som finns. Vissa lag gillar att få den här typen av energi från den gamla skolan där de får styra och ställa själva, det är lite bekväma spelare bitvis också tror jag. 

Alexander Galante Carlström är en spelare på den yttersta världsnivån som uttalat gillar mycket av den gamla stilen. Är spelarna som tillhörs världseliten mer anpassade för den gamla skolan?

– Jag tänker, som jag sa tidigare, att det inte finns så många av den gamla tränarskolan på högsta nivån. De äldre ledarna där är otroligt duktiga och uppdaterade kring forskning om ledarskap som utvecklas hela tiden. Jag tror dock att äldre spelare är anpassade efter den äldre skolan, att de är uppväxta med den. Det nya ledarskapet formas utifrån de nya spelarna tror jag. Sedan vill jag verkligen inte generalisera, men om jag måste det så landar jag nog där. Det finns många äldre spelare som älskar videoarbetet och utvecklingen. Sedan tänker jag att det är viktigt att skilja på att ledare skiljer sig generellt, det betyder inte att någon tillhör någon specifik ”skola”. 

– Men, jag tror som sagt att spelare som är självdrivna och egna nördar i sitt spel är de som kan uppskatta den typen av ledare. Där gäller det att hitta en balans som tränare. Skapa självdrivna spelare och lär dem genom video, så slipper jag tjata så mycket. Det är ju bara tråkigt att alltid lyssna på långa teorigenomgångar egentligen haha. 

Så det har mer med ålder att göra än vilka nivå man spelar på, vilken stil man gillar bäst?

– Jag tror att inom tio år kommer alla spelare jobba relativt likt när det kommer till vilken ledarstil de föredrar. Det hänger ihop med samhällsutvecklingen, tror jag. Sen tror jag inte att någon spelare föredrar någon specifik ledarstil egentligen. Ofta har de haft någon som har fångat människorna i gruppen. Utan att veta så kan Thomas Brottman tas som exempel. Brottman har, vad det verkar som, fångat hela Falun. Jag tror att det grundar sig i vilken typ av ledare han är som individ och hur han fångat människorna, inte att han kommer från den äldre skolan. 

Den äldre ledarstilen beskrivs svepande som hårdare och den nya som mjukare, i hur man är mot sina spelare. Är det exempelvis mer utskällningar och högre krav från de äldre ledarna?

– Det handlar om nya ledarstilar i den moderna världen. Forskningar om ledarskap visar mycket på den transformerande ledarstilen som vägvinnande. Att du ställer krav genom ett engagemang. Krav är inte längre att du ”ska springa det här på beep” eller ”prestera det här, annars får du inte spela”. Den här yttre motivationen, ”du får inte spela om du gör det här”, ”du får böta om du inte kommer i tid till träningen”…den stilen köper inte jag. 

– Det handlar mer om att skapa en inre drivkraft hos oss människor så de ställer krav på sig själva med min assistans. Så, krav ställs verkligen av den yngre generationen. Jag är faktiskt grymt trött på att höra det. Jag vill få ut max av individerna och det vill nog alla. Jag tror på min väg dit, ställa krav genom en inre drivkraft. Jag vill hela tiden hänvisa till den inre drivkraften hos idrottaren. De ska inte prestera max för att de får en utskällning om de inte gör det. De ska prestera max för att de vill bli bäst i världen, och jag ska hjälpa dem dit. 

Att köra med hårtorkar – det vill säga en rejäl utskällning – det är inget du själv skulle göra?

– Nej. Det biter inte så mycket och kan ha motsatt effekt. Ibland behövs det dock, så klart, att jag markerar gentemot spelarna. Men det är mer ett retoriskt knep snarare än att jag skulle bli arg. Jag skulle aldrig skälla ut spelare för att de inte beter sig som de borde på eller utanför planen. Det stadiet tycker jag vi som samhälle har kommit förbi. Det är viktigt att hantera det professionella jag och personliga jag i idrottsledarskapet. 

– Sen är det, för mig, viktigaste i ledarskapet att få en grupp att känna en trygghet. Skapar jag trygghet om jag straffar spelare med yttre faktorer? Blir min spelare trygg under mitt ledarskap om jag ger ut en hårtork för att han brände ett öppet mål? Skjuter han nästa gång då? Jag tror inte det är vägen. Ska jag bli arg på mina spelare så grundar det sig i retoriska knep för att väcka laget, inte för att jag tappar mitt temperament och vill få spelarna att bli osäkra. Således är det viktigt att känna av läget och veta när jag ska höja min röst för att väcka laget. 

Gustafsson avslutar med att betona hur viktigt det är att förstå att världen utvecklas, och att vi måste utvecklas i samma takt med vårat ledarskap.

– I det krävs det att vi är transformerande ledare, att vi skapar och har ett engagemang. Din inre motivation blir mer och mer viktig hos en innebandyspelare eller individ i samhället. Den måste jag som tränare hjälpa individen att hitta. Spelaren behöver hitta sitt varför. 

– Jag ska inte behöva skälla på en människa för att de ska plocka fram sitt varför och slita – men jag ska driva på dem konstant och göra allt i min makt för att de ska landa där. Krav är viktigt, mycket viktigt. Men för mig ställs inte krav genom yttre faktorer som böteslistor, hårtorkar eller bete sig dåligt mot spelare.