Bruno Lundberg ger sin syn på begreppen "nya" och "gamla" tränarskolan.

”Oscar Lundin är lite mer nytänkande och är bra på analysdelen och såna grejer, han har mycket bra input. Mika Kohonen är mer av den gamla skolan, han är bra på matchcoaching och sånt.”

Orden kommer från Storvreta-stjärnan Filip Eriksson, när han ombads av Innebandymagazinet att beskriva de båda tränarna som funnits i lagets ledarstab under säsongen.

”Nya tränarskolan” och ”gamla tränarskolan” är två uttryck som hörs titt som tätt i innebandyvärlden. De kom på tal när Sverige presenterade sina nya förbundskaptener för ett par år sedan. Thomas Brottman placeras ofta i den äldre skolan medan Niklas Nordén ibland kategoriseras in i den lite nyare. 

Men hur definierar man egentligen de båda skolorna? De ord som oftast hörs när den nyare skolan beskrivs är ”analys, kontroll, video och data”. Den äldre skolan beskrivs i kontrast med ”kravställning, hårt ledarskap och taktisk frihet till spelarna”, med mera. 

Innebandymagazinet har därför kontaktat en tränare som coachat under många år på elitnivå – Bruno Lundberg – och en som är lite nyare – Max Gustafsson – för att be dem själva definiera vad som utmärker den gamla kontra nya tränarskolan.

Förre storspelaren Bruno Lundberg har varit tränare i över 20 år. Huruvida han tillhör den gamla tränarskolan eller inte är upp till bedömning, men han har coachat längre än många andra på elitnivå. Den nuvarande Endre-tränaren har dock svårare att ge en glasklar definition av de båda begreppen när han får frågan av Innebandymagazinet.

– Om man kallar någonting för den ”gamla tränarskolan” – vad ligger i det? Vem är det som har bestämt vad som ligger i den ”nya tränarskolan”, så att säga? Är det ålder som avgör om man är den gamla skolan eller den nya?

– Den gamla skolan i innebandy är oftast gamla spelare som har blivit tränare. De har mycket spelarerfarenhet och har gjort allt som spelarna vill göra, kan göra, ska göra, inte vet att de ska göra, tycker det är jobbigt att göra. Allt det har förmodligen coachen från den gamla skolan redan gjort.

Lundberg, som nu tränar Endre, är noga med att betona att han pratar utifrån hur han själv jobbar och inte i svepande drag. Han tycker inte det är så enkelt att an kan placera in tränarstilar i två olika kategorier.

– Du kan kategorisera saker i fack på någon sorts grund. Hur länge har du varit med? Det är ett väldigt lätt sätt att sortera in namn i den gamla skolan, hur gammal du är. Han som är 25 år är från den nya skolan. Den som snart är pensionär är den gamla skolan (skratt).

– Men sedan kan de vise få diskutera vilket sätt som är bäst. Det viktigaste är att göra det man tror på, oavsett om det är att rita pilar eller jobba med videoanalys tills ögonen är som TV-skärmar på spelarna. Det är den vägen man väljer som tränare att få ut det man vill. 

– Jag här helt okej med att bli definierad som den gamla skolan. Jag kan nånstans tycka att det är en fördel att vara från den gamla skolan. Att ha en förståelse för spelet på ett helt annat sätt. När vi spelade så kunde vi egentligen bara prata emellan oss hur vi skulle göra, och så gick vi in och gjorde det. Dagens spelare klarar inte av det. 

Behöver dagens spelare mer coaching och instruktioner? 

– Nu generaliserar jag såklart, men den generella spelförståelsen för spelet är mycket lägre nu. Sedan är den individuella skickligheten kanske högre, man kanske är bättre tränad generellt och allting har höjts gällande det. Men när det kommer till coachande och individens egna förståelse för spelet, exempelvis som: ”om jag gör såhär så gör min motståndare sådär. Okej, vad bra, då gör jag så. Då måste han eller hon göra så eller så. Då kan jag göra så”, så man spelar schack! Det vet folk inte vad det är nu för tiden i stort sett (skratt). 

”Kravställare” är oftast också en egenskap som man hör tränare från den äldre skolan beskrivas ha.

– Jag ställer krav på mina spelare men det kommer aldrig vara krav som är ouppnårbara. Det är generella krav på hur du sköter saker. Det är egentligen inga konstigheter. Jag kommer ju från när hela skiten grundades – och då handlade det bara om en passion över det man sysslade med. Idag kommer man in på ett helt annat sätt där man nånstans ska se att man ska tjäna massa pengar. Men vi i den gamla generationen kom in med en passion i sporten på ett helt annat sätt. 

– Säger vi då att jag tillhör den gamla skolan: Om jag skulle dag ut och dag in fortsätta att bara köra den gamla skolan: Ställa krav, vara pådrivare, vara ”go, go go!” och skrika igång spelarna, och inte komma med feedback eller konsekvensanalyser på besluten som de gör ute på banan… det är någonting som jag har jobbat med hela tiden sedan jag började med – att få spelaren att göra så bra värderingar, och ta så bra beslut som möjligt. 

– I det har ju video hjälpt till med att kunna visa det man vill visa, istället för att bara säga ”i det där läget kan du möta upp tre meter” och så vidare. Då säger spelaren att ”jag gjorde ju det”. Men jag kan inte visa det då, mina ögon har bara sett situationen och min spelare tycker att de har gjort det. Men nu finns det video där jag kan påvisa saker. 

– Om jag från den gamla skolan inte hänger med i tiden, och inte tar in nya influenser som den här nya skolan ska vara så duktiga på, med videoanalyser och sånt, så blir jag inte relevant som coach till slut. 

Han påpekar återigen att det finns kombinationer av de båda tränarstilarna. 

– Det finns ett lätt sätt att dela upp det i gamla eller nya skolan men jag tror det finns en jäkla massa hybrider också.

Är det bra att hitta balansen, ta det bästa från båda skolorna?

– Ja, precis. Det jag kommer in med kan inte den 25-åriga coachen komma in med. Den tränaren har ju bara den nya skolan att förlita sig på. Men jag kan komma in med allt från den gamla skolan – där finns det säkert jäkligt bra saker och saker som är mindre bra. Då får man kapa visa saker och ta in nya saker från den ”nya” skolan med videoanalyser och sådana saker. Plötsligt har du kanske en skola som är högre än bara den ”gamla” eller ”nya” skolan. 

– Oavsett vilken skola man definierar sig som så handlar det till syvende och sist om att få spelarna att kunna bli och vara sina bästa jag. Oavsett om du använder videoanalyser, pilar, visar på banan, berättar saker på träningarna för spelarna eller om du sitter i individuella samtal med spelarna, så handlar det om att få ut så mycket som möjligt från laget – vilken skola du än använder. Det handlar mer om vad som passar för dig som individ och vad du kan hitta för nytta av de saker som du väljer dig att använda dig av. 

Thomas Brottman är annars en tränare har tidigare varit lite av ett ansikte utåt för den gamla skolan. Han lämnar över mycket ansvar till spelarna men är heller inte rädd för att ryta till om spelarna inte gör som de ska göra. Hans stil har hyllats av många spelare genom åren och den har uppenbarligen varit väldigt framgångsrik, något som även Bruno Lundberg tar upp.

- Brolle räknas från den gamla skolan och han har 4818 SM-guld liksom. Varför kör inte alla den gamla skolan då?

– Jag gillar att det ska ställas krav. Det ska jobbas hårt och finnas en standard, och man ska jobba utifrån det konsekvent och hela tiden, dag ut och dag in. Det finns också ett ”låt gå-lederskap” där spelarna får göra hur mycket som helst och vad de vill, och så tror man att spelarna ska bli det bästa jag för att man låter de göra det som känns bra. Dit kommer jag nog aldrig (skratt).

Det finns ju en bild – fördom eller inte – att tränarna som hängt med lite längre kör mer ”frihet under ansvar” och att det inte är lika taktiskt uppstyrt. Samtidigt finns en bild om de nyare coacherna kör mer uppstyrt. Håller du med om den bilden?

– Går jag till mig själv så vill jag att spelarna ska kunna ge sig chansen att vara kreativa. Att göra saker som de är bra på. Jag gillar också att det finns set plays. Att det finns grunder som man jobbar efter, att man har varianter att kunna plocka fram vid givna tillfällen. 

– Mycket ligger på spelaren att ta ansvar över både insatser, prestationer, sitt jobb eller vad det nu är för något. Det är många tränare, som jag inte vet om de är från nya skolan eller inte, som kör att ”vi spelar vårt spel”. Det finns ingen coaching i det oavsett motstånd, styrkor eller individuellt starka spelare. ”Vi ska spela vårat spel. Vi ska göra våra saker och bryr oss inte om deras spelare”. 

– Det är ju ett sätt. Sedan finns det ett sätt där det är en större flexibilitet i taktiken, där man tar hänsyn till en motståndares största målskytt exemplevis. Görs 70 procent av poängen av en spelare så är det hål i huvudet att inte försöka plocka bort den spelaren. Då har man vunnit jävligt mycket, om man skulle plocka bort den spelaren. 

– Vad man gör för abrovink i sitt egna, för att lösa det, det vet jag ju inte. Men jag tycker fortfarande att det i taktiken bör finnas en sorts flexibilitet för att respektera en motståndares styrkor till exempel, och förhoppningsvis kunna neutralisera det så mycket som möjligt. Är man totalt överlägsen så har man oftast råd att mala på med sitt, såklart. Men det ska finnas en flexibilitet i försvars- eller anfallsspel och inte bara ”vi gör så här”. 

Andra attributer som placeras in i facken är ”tuff” kontra ”mjuk” ledarstil, där den förstnämnda sägs tillhöra den äldre skolan och den sistnämnda den nya. Är det fördomar eller ligger det något i det?

– Det är också väldigt individuellt. Vad är mjukt och vad är tufft? Vi kan bara gå till det generella samhället vi har idag: Att bli kravställd idag är sjukt tufft. Men det är oftast den enda vägen att gå också, att det finns krav på hur saker ska skötas. Redan där har vi gemene man som tycker att det ”bara är en massa krav”. Nej, det är inte massa krav! 

– Kommer du ner är det 100 procent som gäller. Är det ogörbart eller inte? Jobbigt eller inte? Måste du gå ner och ta i? Ja, det är lite där kravet ligger. Det är där lägstanivån är, att du kommer ner och tar i. 

– Om det är ett mjukt ledarskap så är det spelare som tar chansen att prata med varandra. ”Tar du det lite lugnt så tar jag det lite lugnt”. Sedan har man slösat bort 90 minuter av en träning där allihopa jobbar på att bli lite bättre på någonting. 

Lundberg menar att det tuffa ledarskapet har devalverats till att bara bli ett ledarskap med kravställning. Tuff ledarskap idag, menar han, är att det finns konsekvenser på dåligt beteende av något slag, som att inte jobba hårt.

– Det tuffa ledarskapet för ett antal år sedan var något helt annat (skratt). Då kunde det var utskällningar för att få folk att vakna till på riktigt. ”Vad fan håller du på med? Passar det inte kan du dra åt…”, det var mycket hårdare på det sättet. 

– Jag ska inte sticka under stolen med att jag kom från att vara spelare till att kliva rakt över sargen och bli ledare. Jag tog med min spelarmentalitet rakt över och det var att till vinna till varje pris. Jag kunde göra allt för att vinna. Spelare fick feta, jävla avhylningar så håret stod rakt bakåt. Laget kunde få avhylningar i periodpauser också.

– Men det gäller också att veta vad man har för lag. Har du ett lag som går ner sig efter sådana saker? Då är det inget bra. Ibland kanske det krävs någon sån liten grej för att få laget och spelarna att vakna till. Men har du ett lag som har förståelse för “vad fan står han och skäller för”? Jo, det är för att vi är pissdåliga och behöver skärpa till oss.

Bruno Lundberg tar upp den ryska handbollscoachen Jevgenij Trefilov som ett exeempel. Trefilov ledde bland annat Rysslands damlandslag och var känd för ett verkligen inte lägga fingrarna emellan. På den nivån vill Lundberg aldrig vara på, menar han. 

– Jag har haft lag där det verkligen har funkat (att köra en rakare stil, reds. anm). Men det är inte så att jag varit som Trefilov. Han är en äldre gubbe som skällde ut spelarna efter noter när han gjorde byten på spelare och likande. Jag har varit där och haft det men jag har utvecklat mitt ledarskap. Det är en go-to-grej när det behövs. Det är inte så att jag skalat bort det helt, men när det behövs så är jag inte rädd för att även plocka fram den. 

Lundberg vill hellre kalla sitt ledarskap för rakt istället för hårt, och menar på att han är mer av en hybridtränare snarare än att tillhöra någon av skolorna. 

– Jag står för det jag tror på och mina åsikter. Jag försöker driva igenom det så gott det går. Det viktigt att få laget att tro på samma saker. Även om jag har ett rakt ledarskap så är jag inte ointresserad av hur det uppfattas hos spelarna. Jag är inte rädd för att lyssna på spelarna om vad de tycker och tänker kring saker. Sedan försöker man hitta en väg och vara flexibel i sitt ledarskap.

– Definieras du till den gamla skolan och står för ett rakt ledarskap så innebär inte det per definition att du inte är intresserad av det som kallas för ett mjukt ledarskap – att man bryr sig om människan och sådana saker. Här tror jag på hybrider. Jag kommer från den gamla skolan och har kanske drivit på med ett hårt ledarskap men jag definierar det mer som ett rakt ledarskap. Jag har utvecklat min del med det bredare tankesättet, där människan ska må bra. 

När Innebandymagazinet intervjuade Max Gustafsson i ämnet, Hovslätts 24-åriga tränare, så sa han bland annat att den nyare skolan är mer ”engagemang” – något som Lundberg vänder sig emot.

– Det är helt fel, säger han och skrattar.

– Folk frågar hur jag orkar hålla på. Men det är inte jobbigt om du har en passion för det du sysslar med, och det innebär att du är jäkligt engagerad. Du vill förmedla engagemanget till spelarna så de också blir engagerade i allt det vi vill göra som lag. Jag tror inte att engagemang är något som tillhör den nya skolan.  De allra flesta som sysslar med det här på elitnivå har ett engagemang, och brinner för prestationer, utveckling och förbättringar i sitt sätt att leda. 

Gustafsson fick också frågan om bilden av de båda skolorna stämde när det kommer till hårt respektive mjukt ledarskap, och svarade då följande:

“Det handlar mer om att skapa en inre drivkraft hos oss människor så de ställer krav på sig själva med min assistans. Så, krav ställs verkligen av den yngre generationen. Jag är faktiskt grymt trött på att höra det. Jag vill få ut max av individerna och det vill nog alla. Jag tror på min väg dit, ställa krav genom en inre drivkraft. Jag vill hela tiden hänvisa till den inre drivkraften hos idrottaren. De ska inte prestera max för att de får en utskällning om de inte gör det. De ska prestera max för att de vill bli bäst i världen, och jag ska hjälpa dem dit.”

Bruno Lundberg kommenterar sedan Gustafsson svar: 

– Alla spelare på hög nivå kommer in med en inre drivkraft och glöd. Jag kommer aldrig kunna tända en glöd, men kommer du med glöden så kommer jag i alla fall jobba för att få det till en eld. Den inre drivkraften står alltid spelare för. Det är svårt att lura en spelare till att få en Inre drivkraft. Den delen kommer individen med, sedan kan jag påverka den inre drivkraften och det är också med yttre motivationer såklart, du behöver ha båda sakerna. 

– Ett rakt ledarskap är ett kravställande. Men jag ställer inte krav på att komma i tid – det är regler som laget får enas om.. och avtala ”böter” om de vill..kravet jag har på mina spelare är att de konsekvent gör sitt absolut bästa, vare sig det är på träning, i gymmet eller i lektionssalen. Om inte, hur skall jag som coach annars kunna förlita mig på spelaren i matchsituationer?