"Blev kär i innebandyn när jag fattade vad det handlade om"

Mika Kohonen berättar i Fredrikssons innebandypodd om sin uppväxt och hur innebandyn kom in i hans liv.

Se hela poddavsnittet här. Nedan kan du läsa sekvensen i textform.

Vi ska gå tillbaka från början. Du började idrotta redan vid fyra års ålder och din pappa var hockeymålvakt, var det han som introducerade dig och brorsan i sportens värld?

– Ja, säkert. Vår släkt både på mammas och pappas sida är full av idrottare. Pappa och mamma har sagt att jag lärde mig åka skridskor innan jag kunde gå. Det var ett naturligt element och jag följde med pappa till hans träningar och matcher. Det var en naturlig och viktig del i hela släktens liv och värderingar och sådant. Det var den tiden i början av 80-talet i Finland så var hockey och fotboll det naturliga, där jag kom ifrån så… var det inte bollsporter så var det brottning eller något annat. Det gjorde vi ju dagligen. Spelade landhockey, fotboll eller ishockey och lekte idrott. 

Vilka spelade du med? Spelade du med äldre eller fick brorsan, som är två år yngre, vara med också?

– Det var lite blandat. Jag har alltid spelat i ett lag, de var två till fyra år äldre. Jag har alltid spelat med äldre både i fotboll och hockey. När vi spelade på gatan eller vår grusplan 400 meter från huset så var det nästan… 77:orna - vi var fyra killar, sedan var det någon 78:a och sedan efter några år när man fattade att vi får bättre spel när vi är fler så fick yngre hänga med också. Det var blandat i området där vi bodde och oftast slutade matcherna med att det blev bråk. Det var tävling på hög nivå. 

Vad hände? Ni kastade klubborna efter varandra?

– Allt möjligt. När det gäller min lillebror finns det säkert stunder där man har varit för hård och så, men han ger ju aldrig upp. Han startar bråken och vill slutföra dem också. Där finns säkert massa historier. Jag tror vi var 14 när vi hade en viktig fotbollsmatch i serien i Finland och vi hamnade i ett bråk, och han hamnade lite under i vårt pojkrum. Han slog på mig med en blyertspenna, toppen gick av och det är fortfarande i min vad. Det är ett bra minne. Brödrakärlek.

Du satsade på flera sporter men kände att det blev mycket på en gång, satsade så hårt att du nästan blev slutkörd?

– Precis, det var vad som hände. När jag var 16 år var jag en talang i både fotboll och hockey. Jag hade inte kommit in i puberteten, jag var sen i den biten. Jag tränade två till fyra gånger per dag. Spelade fotboll med lika gamla och ett år äldre, och hockey med egen ålder. Men det började bli att mängderna var så stora och i hockeyn var jag ganska liten och teknisk, i Finland när man spelade hockey så skulle man vara stor och snabb och inte ha så mycket teknik. Jag fick ganska mycket skit och press att jag skulle välja sport. Jag fick nog på många sätt, och min pappa och mamma har varit så schyssta på det sättet att de aldrig har sagt till oss att vi ska välja. De har bara stöttat oss och gett tips. Om pappa hade sagt ”nu min son är det fotboll eller hockey”, då skulle inte du och jag prata idag. Det för jag vidare i mitt tankesätt med mina söner. Det är deras beslut och man ska stötta och berätta om saker, men det är deras liv och deras val. 

– Så jag flyttade från toppjuniorlagen i Jyväskylä tillbaka till hembyn och började spela i division 3 i hockey, och det är fjärde högsta serien. Och division 2, tredje högsta, i fotboll. Jag spelade med några som hade spelat med min pappa när de var unga och jag hittade tillbaka till kärleken till sporterna. Började få tankarna att nu är det dags att välja vilken sport och jag ville kolla hur långt det bär. Slumpen, eller någon däruppe, någonting hände, och jag fick en fråga av Mikko Lehto som hade spelat hockey och fotboll och spelade i Happees elitserielag, att de skulle vilja ha mig med till helgjunior-SM, sista turneringen där. Jag sa att jag har ingen hockeymatch, så jag kan följa med. De hade sett mig spela på korpen och natturneringar. Så jag åkte med och jag tror att jag vann poängligan där, vi torskade finalen mot Josba.

– Efter den turneringen hade Petteri Nykky blivit ny huvudtränare i Happee och han sa att jag skulle följa med till elitserielaget. Men jag tackade nej och sa att jag var hockey- och fotbollspelare. Sedan sommaren när han frågade en gång till så sa jag att okej, jag hoppar med. Men om matcherna är samtidigt så spelar jag hockey. Ganska snabbt under den säsongen så var jag med i landslaget och blev kär i innebandyn när jag fattade vad det handlade om och förstod det mer. Det där snabba, tekniska och händelserika men ändå fysiska spelet, det tog mig med och där visste jag att det här är min grej. Nu ska vi se hur långt det bär. Nu börjar vi tävla. 

Vilken häftig historia du berättar. Jag gissar att många kanske inte har gjort samma resa som dig, men att många… just det här när man upptäcker kärleken till innebandyn. Wow! Det här är min grej. Det är en magisk tid, eller hur?

– Absolut. Det är som jag har försökt säga till mina söner också. Att stötta dem att, om de vill, hålla på med så många sporter som möjligt. Så man har en bättre förståelse vad sporterna är också. Nu har vi redan många generationer innebandyspelare som bara har spelat innebandy. Med det medföljer något bra, men något mindre bra också ju. Jag säger inte att man ska tvinga barnen att utöva många sporter men om man har viljan och orken så är det bara en fördel. Där tycker jag man ser tydliga tendenser inom innebandyvärlden att spelet har blivit snabbare, spelarna är mer idrottare och det är mer proffsigt. Men spelet är på många sätt också sämre än det var till exempel i slutet av 90- och början av 2000-talet. Många av den tidens toppspelare i världen hade hållit på med många sporter och lekt idrott sedan man var små. Nu är det Playstation och allt annat som man tävlar mot.