”Krävs 100 procent motivation för att nå toppen"

Flera unga spelare från Linköping IBK:s organisation har valt att sluta eller trappa ner de senaste säsongerna, trots att de knackat på en SSL-plats. Nu kommenterar klubbens sportchef, Johan Fredriksson, de aktuella fallen och hur man kan göra för att få spelarna att fortsätta satsa.

Under tisdagen berättade Jacob Sigfridsson, 20 år, om varför han valde att avbryta elitsatsningen. Han klassades som ett stort framtidshopp på backsidan och hade vunnit flera mästerskap med både klubb- och distriktslag.
- Under den tiden spelade jag i distriktslaget, JAS, division 1 och SSL. Man tränade fyra dagar i veckan och hade skola. Det blev väldigt mycket under den tiden, framförallt på vårkanten när distriktslags-SM avgjordes. Säsongen tog aldrig slut egentligen, den bara rann över in på nästa. Då vart det att man spelade tolv månader, sa Sigfridsson till Innebandymagazinet.

Han är dock inte ensam om att ha tagit beslutet: Tobias Claesson och Markus Karlsson är två färska fall på östgötatalanger som trappat ner. Johan Fredriksson, sportchef i det Linköping som spelarna figurerat i, håller med Sigfridsson – till en viss del.
- Kanske inte kring matchningen. Det är inte det stora problemet: Men de får en jävligt hög träningsmängd. Alla som nämns har gått på innebandygymnasium och haft vanliga träningar. Det tar aldrig slut, plus att det då blir en hel del matchning. I just den åldern är det även många östgötalag, säger Fredriksson till Innebandymagazinet.

Sigfridsson berättade också att man ett tag spelade i fyra olika lag och serier, något som satte sina spår: både mentalt och fysiskt.
- Men så är det inte riktigt heller. De som blir uppflyttade till SSL spelar i SSL, som ”Sigge” blev. Det enda han spelade utöver det var egentligen i juniorallsvenskan med sina polare. De andra killarna som blivit uppflyttade har inte spelat någon annanstans. Men spelar man i division 1 blir det även juniorallsvenskan på.

Många har även lagt av på grund av ”brist på motivation”. Det är inget nytt fenomen i varken innebandyn eller någon annan sport heller, och Fredriksson ser en tänkbar lösning som dock kan vara lite paradoxal vilket han själv erkänner.
- Det är en svår fråga. Vad ska man göra? Det skulle väl vara att ”man gör mindre” – men då tränar man inte och kan inte spela. Det blir ett moment 22. Det vi däremot försökt göra och har gjort är att som ansvariga för NIU-gymnasiet så försöker vi känna av så att det inte blir för mycket för spelarna. Har de SSL-träning på kvällen så är de inte med på gymnasieinnebandyn dagen efter utan får göra annat. ”Asta” (Johan Astbrant, nu huvudtränare i SSL-laget) var tidigare ansvarig för NIU-gymnasiet och han försökte jobba in ett tänk med ”gymmar man på kvällen med SSL-laget, då ska man inte behöva gymma dagen efter”.

Fredriksson tycker också att många glömmer av andra faktorer i den rådande debatten kring varför unga spelare slutar.
- När man kommer i den åldern kan andra grejer runt om kring dyka upp som är mer intressanta. Om man vill ha annat jobb, tjäna pengar, flytta till Norge, ut och resa, skaffa en tjej eller dricka bärs – det kan vara vad som helst. Det finns 1000 saker som gör att det kan bli mindre intressant med innebandyn.

- Det är bara de med 100 procent motivation som tar sig hela vägen, så är det. Jag tror innebandyn egentligen bara är det lilla i det hela – jag tror det handlar om konkurrensen med annat. Vi har flera spelare som helt enkelt blir avundsjuka på vad deras polare kan göra, för de kan de själva inte göra eftersom de spelar innebandy. Man får offra det ena för att få de andra. En del är inte beredda att göra det.

Han säger också att man inte haft några större problem med att spelarna väljer andra sporter före innebandyn.
- Nej, faktiskt inte. Då är det snarare att ”jag inte känner för det”. När man är 18 idag har man trots allt hållt på i 12 år, och då kan det bli naturligt att det inte lika roligt längre. Man kanske flyttar till Karlstad för att plugga eller till Norge för att jobba, det kan vara vad fan som helst. Det finns 1000 grejer som kan påverka beslut. Däremot: Är man 100 procent motiverad, då har man inte lika många faktorer runtomkring som stör.

Fredriksson och Linköping jobbar istället med rena breddlag, som spelar lägre ner i seriesystemen – detta för att få spelarna att forsätta utöva idrotten.
- Det är skittråkigt med ”Sigge”, men det är ett dåligt exempel. Där pratar vi om en spelare som vi tycker är skitsynd att han inte är med då han hade varit en bärande spelare i SSL. Men det är lika tråkigt om någon annan 18- eller 19-årig kille, som spelat innebandy i Linköping hela sitt liv, väljer att sluta – oavsett om killen är bra eller dålig egentligen. Där har vi försökt hjälpa upp genom att skapa fler breddlag så de slipper spela korp istället. Det har vi gjort med bland annat Linköping Legends och Linköping IBF, vi har ett gäng lag i trean och tvåan man kan spela i så man inte behöver sluta. Det är väl snarare så vi har tänkt.

Sigfridsson är ett färskt exempel på en ung och talangfull spelare som valt att fortsätta karriären i ett av breddlagen: Linköping FBC, som nyligen tog steget upp i division 1, med anledning av ”ingenting blir påtvingat här”.
- Det är klart att det är skillnad på de som är med i en sådan trupp. Men de som är längst bak i truppen får kriga som idioter för att få en plats, men en som ”Sigge” behöver inte kriga stenhårt för att vara med.