DSM över - två överlägsna segrare korades

Jag summerade grupperna igår, där vi kunde slå fast att det fanns ett par skrällar. Under slutspelet så var det mer tydligt att favoriterna höll längre, även om vi hittade en ordentlig skräll på damsidan.

Jag ska erkänna direkt att jag absolut inte sett varenda slutspelsmatch. Jag har försökt få en blick av de flesta matcherna och även för att se alla lag, men inte lyckats fullt.

På damsidan var det kanske “planerat” att Västsvenska och Stockholm skulle stöta på varandra i en final - nu blev det istället direkt en kvartsfinal. Västsvenskas styrka inför var ju just en bredd på tre femmor, ett svårspelat försvarsspel och en tydlig spelide vilket tillslut gav resultat. Både här i kvartsfinalen, men även i semifinalen (som kanske var den tuffaste) och i finalen. Trots underläge i finalen, kände jag aldrig “nu förlorar dem”. Dalarna gjorde vad de kunde, men med det spelövertaget och den energin som fanns så vann Västsvenska rättvist. Man slogs av hur väldisciplinerade spelarna var och samtidig tekniskt skickliga vilket gjorde att man kunde äga boll under långa sekvenser. Dalarnas gameplan var tydlig, men höll inte hela vägen. 

Men Dalarna - wow. Att vara så uträknade (av mig), för att sedan ta sig hela vägen till final och slå ut Småland/Blekinge på vägen. Hatten av, där Palmebrants inledande imponerande målvaktsspel avlöstas av Evelinn Brandt som storspelade hon också. 

Överlag tycker jag att ett distrikt som Småland/Blekinge och även Uppland gör bra turneringar och hade med lite flyt och marginal lika gärna kunnat vara finallag också. Upplands förstafemma var ruggig offensivt och hade man sluppit Västsvenska på vägen fram, så hade man nog nått finalen.

Ett minus för Stockholm såklart - oavsett om kullen var något tunnare, så satte man sig i en tuff sits redan i gruppen och fick därmed en tuffare lottning. Hade man “gjort jobbet” som förväntades i gruppen, så hade man fått Gävleborg i kvarten och hade då med stor sannolikhet tagit sig till minst semifinal.

Passar på att skicka ett grattis till duon Idehed/Backlund som vann sitt andra raka SM-guld som ledare. Vem har gjort det förut?

Vänder vi blickarna mot killsidan så kan vi konstatera att skrällaget Örebro fick se sig besegrade i kvarten, men har gjort en fin turnering och förtjänar stort beröm. 

Stockholm spelade en oerhört tempofattig kvartsfinal mot Västernorrland och jag förstod inte varför man inte drog upp tempot och bara körde, där man på pappret ska vara klart bättre. Än tydligare blev det sedan i semifinalen mot Småland/Blekinge när man inte alls räckte till.

Västsvenska hade stora problem i sin kvartsfinal mot Västergötland, där “VG” fick matchen exakt dit dem ville. Mycket kamp, spring och fysisk matchbild där man kunde matcha Västsvenska. En skytt som t.ex. Adam Pettersson kom knapp till ett avslut och jag förstår inte varför Västsvenska istället försökte få till mer spel med boll, få bättre fart för att även kunna spela på fler spelare och behålla orken. Nu löste det ju sig och semifinalen mot Västerbotten var bättre.

Småland/Blekinge (som efter ett tufft gruppspel), körde över Uppland (som inte alls kom upp i nivå) och även Stockholm. Rätt in i en final där man fortsatte på samma spår - man gick ut, spelade respektlöst och körde över Västsvenska i överlägsen stil. Känslan var att man hade hur mycket energi som helst och hade kunnat spela sex perioder utan att ens vara trötta. Förstafemman eller “Växjöfemman" var magiska och gjorde lite som de ville och Leon Kahnt spikade igen i målet (vilket han gjorde hela slutspelet). En sanslöst imponerade insats och jag säger det igen - totalt överlägsna.

Tittar vi till Västsvenska, årets favorit, så kom man inte upp i nivå. Man kändes trötta, kom inte alls rätt i defensiven och vann inga närkamper. Jag tycker heller inte att man fick igång viktiga spelare som Babik och Törn, spelare som jag tror hade mått bättre av en högre intensitet. När det stod 4-0 i slutet av andra så kändes det tungt och jag hade nog försökt plocka målvakt för att få in en reducering innan paus och skapa energi. Nu var känslan att det fanns noll som talade för att man skulle göra mål i 5 mot 5. Överlag är jag imponerad av Rasmus Tveit, inte bara för hans spel med bollen, men för hans arbetskapacitet och förmåga att backchecka och vinna ofantligt mycket bollar på olika sätt. 

Vad ska man dra för växlar av årets DSM?

Det finns ofantligt mycket yngre duktiga spelare ute i landet. 

Känslan är att “liret” allt mer försvinner och att det bli oerhört mycket fokus på närkampsspel och individuell skicklighet. Det ligger väl i linje med U19-landslagen, men jag slår återigen ett slag för just sekvenserna där bollen spelas och där man kan ha tålamod. Jag ser det alltmer sällan och tycker det är synd.

//Rasmus