Senaste nytt
VM-magasin
"Det mest avgörande målvaktsbytet i VM-historien i en final"
VM-turnering nummer 15 kommer att gå till historien som det mästerskap som både gav oss det mest oväntade och det mest dramatiska. Sverige och Finland i en VM-final kändes som det självklara slutmålet för turneringen, men hur vi hamnade där och vad som utspelade sig i finalen överskuggade allt annat.
Det är frestande att börja med finalen, men det är omöjligt att ignorera det som hände tidigare i turneringen. Kvartsfinalen mellan Sverige och Tyskland blev en skakning i grunden. När matchuret var uppe i 53 minuter stod det fortfarande 2-2. Ett Sverige som aldrig tidigare hotats av ett lag utanför topp 4 i ett VM-slutspel stod plötsligt i en hyfsat utsatt position. Det var då Gabriel Kohonen tog saken i egna händer. Med ett initiativ som skulle kunna pryda vilken highlights-video som helst satte han 3-2 med ett rappt skott som smekte nätmaskorna. Sverige var vidare, men innebandyvärlden hade redan börjat växa.
De fyra toppnationerna kom till VM med osäker form. Schweiz, som kom med 12 rookies till VM, gjorde fiasko med tanke på historiken och åkte ur turneringen utan att ens möta Sverige eller Finland. Tjeckien, som bara ett år tidigare hade gjort tvåsiffrigt mot Sverige i för-VM, lyckades inte hitta det som krävdes för att rubba Sverige i semifinalen. Och i både Sverige och Finland fanns turbulens. Den svenska truppen hade under hösten omgärdats av diskussioner om petade spelare och den klumpiga hanteringen av förbundskaptenernas uppsägning strax före VM-start. I Finland var osäkerheten lika påtaglig, med en förbundskapten i Esa Jussila som fortfarande sökte efter sitt optimala spelsystem och spelarna som kunde göra skillnad.
Finalen i Malmö Arena var dock det som alla hade hoppats på. Inför en inte alls överfylld arena med en massiv ”gul vägg” av svenska supportrar och en finsk SISU-klack som kämpade hårt matchen igenom skapades en fantastisk inramning. Tre mål under den första perioden på 11 minuter, signerade Albin Sjögren, Johan Samuelsson och Emil Johansson, gav hemmapubliken anledning att drömma. Sveriges fokus var på topp, och Finland såg nästan slagna ut redan där och då.
Men andra perioden blev ett annat spel. Utvisningar och avblåsningar, ledda av de danska domarna som försökte sätta sin prägel på matchen, bidrog till ett stökigare tempo. Enligt mig höll de danska domarna inte måttet. De flesta utvisningarna var väldigt billiga, och det var sällan ordning på enkla inslag eller frislag. Jag gillar tanken på att låta domare utanför topp 4-nationerna bli en del av en VM-final, men jag upplevde dem som alltför oerfarna i många situationer under matchen. Det handlade under matchens två första perioder mer om att förstå dem än att förstå spelets idé fullt ut. Förhoppningsvis blir det något positivt för dansk innebandy att dessa killar fick äran att döma världens kanske häftigaste match som finns, en VM-final mellan Sverige och Finland.
Finland, som tidigare sett rädda ut att anfalla, började hitta sitt mod att ta offensiva initiativ. Vid ställningen 4-2 efter två perioder var finalen plötsligt öppen igen.
Tredje perioden blev en kavalkad av finsk vilja och svensk oförmåga att skapa chanser som gav utdelning. Kvitteringen till 4-4 kom som en kalldusch och de sista tio minuterna blev en mental dragkamp. Hampus Ahréns två onödiga utvisningar kostade Sverige dyrt, och när sudden death väl började kändes det som att allt kunde hända. Det blev Finland som hittade det avgörande målet när vi alla trodde på straffavgörande. Ett lågt, kliniskt avslut satte punkt för Sveriges dröm och fullbordade Finlands supervändning. 5-4 efter förlängning.
Finlands seger var ingen slump. Det var resultatet av mental styrka, ett avgörande målvaktsbyte och en vilja att aldrig ge upp. Efter 0-4 kom målvaktsbytet som blev succé när Oskari Fälden fick lämna planen och Markus Laakso kom in och spikade igen. Hans insats, som höll Sverige mållösa under resten av matchen, kan beskrivas som det mest avgörande målvaktsbytet i VM-historien i en final.
Efter slutsignalen var kontrasterna skarpa. De finska spelarna kramade varandra som om de aldrig ville släppa taget, och Aaro Astalas omfamning av sin pappa på läktaren blev ett ögonblick som fastnade på näthinnan. Samtidigt stod de svenska spelarna med tomma blickar, försökande förstå hur de kunde tappa greppet om en match de dominerat inledningsvis.
Finland vann sitt femte VM-guld, men det första på svensk mark. Det var en triumf för ett lag som aldrig slutade tro, och kanske en påminnelse om att innebandyns skönhet ligger i dess oförutsägbarhet. Sverige dominerade i 25 minuter, men Finland vann i det långa loppet. Och den svenska VM-festen fick ett abrupt slut.
