Senaste nytt
VM-magasin
Det internationella innebandyn går framåt, men inte i raketfart.
Innebandy-VM har alltid varit en plats där drömmar möts och där visioner om sportens framtid krockar med dess nuvarande verklighet. Årets turnering är inget undantag, med nationer som Estland, Australien, Kanada, Filippinerna, Thailand, Slovenien, Danmark och Polen som återigen får kämpa i skymundan av den etablerade toppen. Rankade mellan plats 9 och 16, är deras resa till VM både en manifestation av innebandyns tillväxt och dess begränsningar.
Systemet som låser dörrar
Ingen av dessa nationer nådde kvartsfinal. Det var förväntat. Danmark och Estland hade kanske potential, men inte ens de lyckades ta sig förbi det hinder som systemet byggt. Det nuvarande upplägget är utformat för att skydda toppnationerna från de så kallade "vansinniga resultaten" som präglade tidigare turneringar – som VM 2012, där Tyskland på något sätt tog sig till semifinal efter två chockresultat. Sverige hade en skrattfest i varje match till VM-guldet. Samtidigt riskerar detta upplägg som nu finns att kväva möjligheten för mindre nationer att nå längre än just plats 9:e som Estland och Danmark kämpar om när jag sitter och skriver detta i pressrummet i Baltiska Hallen.
En åttondelsfinal för dessa lag innebär ofta fem matcher på fem dagar – en brutal påfrestning jämfört med toppnationernas oftare bekvämare schema. Sverige spelade i detta fyra matcher på sex dagar. Det är en orättvisa som väcker frågor om vilken riktning VM egentligen ska ta. Vill vi ha ett mästerskap som gynnar de bästa eller ett som ger fler en rättvis chans?
Slovakien och den svenska bubblan
Slovakien, som gav Sverige en riktig match, har mött blågult tre gånger. Tre gånger. Hur är det ens möjligt i en sport som säger sig vilja växa? Det svenska landslaget isolerar sig till möten med Finland, Tjeckien och Schweiz. Det är ett beslut som stärker topp-4 lagen men som inte gör mycket för att bygga broar till de nationerna är rankade 5-10.
Glöden i de små nationerna
Men det är inte bara spelet på planen som är innebandy-VM:s själ. Det är människorna – spelarna, ledarna, eldsjälarna, volontärerna. Igår satt jag länge och pratade med tre nederländska entusiaster i pressrummet som väckt sin gamla innebandysajt till liv bara för att få vara en del av VM 2024. Dessa killar är ju jätteviktiga för innebandyn i Nederländerna, att få fler intresserade och fler att börja spela innebandy istället för landhockeyn som många spelar.
Samtidigt är det svårt att ignorera den byråkratiska tyngden över turneringen. Varför göra något enkelt när det kan vara krångligt? Det är en känsla som ligger som en skugga under hela detta mästerskap för oss som ska förmedla så mycket intryck som möjligt för att varje ny VM-turnering ska vara en språngbräda framåt för innebandyn i vartenda land där innebandybollen rullar.
Framtiden för VM
Det internationella innebandyn går framåt, men inte i raketfart. Thailand och Filippinerna har tagit kliv framåt, delvis eller snarare mycket tack vare spelare med dubbelpass som ger dem en spets andra asiatiska nationer saknar. Detta visar att innebandyn har potential, men också att tillväxten inte är självklar.
Framtiden för VM är redan på väg att förändras. Flytten till oktober-november kan ge bättre förutsättningar för nationella ligor, men tiden precis innan jul har också sin charm. Kanske handlar det mindre om när VM spelas och mer om hur det spelas. Kan vi hitta ett format som samlar ännu fler och skapar en mötesplats som inspirerar och hjälper sporten att växa internationellt.
För det är där VM:s sanna värde ligger. Inte i att Sverige vinner – vilket de förmodligen kommer göra – utan i att vi bygger en scen där fler nationer får drömma, kämpa och ibland överraska. Innebandyn förtjänar det. Och det gör vi som älskar sporten också.
