Senaste nytt
VM-magasin
Innebandymagazinets Victor Westlund med tre korta analyser från gårdagens dramatiska kvartsfinal.
Ja, hur summerar man egentligen tankarna och känslorna efter gårdagens märkliga match? Här kommer i alla fall ett försök.
Hela innebandy-Sverige drabbades av panik – förutom Sverige
Ja, att döma av reaktionerna på sociala medier och från de på plats på arenan så var det här något av det värsta ett svenskt innebandylandslag utsatt publiken för någonsin. Jag skriver under på det, när tyskarna var närmare 3-2-målet än Sverige satt jag – utan att överdriva – svettig på pressläktaren med overklighetskänslor och tankarna drogs till när Brasilien förnedrades i herrfotbolls-VM 2014 av just Tyskland med 7-1.
Niklas Jihde drog sen likheter med Tre Kronors praktfiasko med Vitryssland 2002, så det är inte bara vi "så kallade experter" utan elitidrottserfarenhet som hade panik när vi såg matchen.
Därför slogs jag av hur lugna alla spelare och ledare var i mixade zonen efteråt. Det var skratt, avslappnat och snack om många positiva delar i Sveriges spel. Ungefär som när Lars Lagerbäck sa att "vi gjorde en bra match" efter att hans fotbollslandslag spelat 0-0 i VM-premiären 2006 mot Trinidad och Tobago, samtidigt som hela landet rasade över den uteblivna segern och som sedan satte en dumstrut på förbundskaptenen efter hans uttalande.
Det kan mycket väl vara så att det lugn som Sverige alstrade i intervjuerna i mixade zonen faktiskt överensstämmer med vad de verkligen kände, men inga underliggande siffror i världen kan övertyga mig om att detta var något annat än en av landslaget sämsta VM-insatser någonsin. Lögn, förbannad lögn och statistik.
Gabriel Kohonen spelar som han pratar
När Sverige var som mest i brygga satt jag och tänkte hur fruktansvärt det måste vara att bära den gula tröjan nere på planen, med vetskapen att man var nära (?) ett av idrotts-Sveriges värsta fiaskon någonsin. Jag hade nog behövt en spypåse bredvid mig på bänken om jag blivit inslängd för att vända matchen till svensk fördel i det läget.
Tur då att Sverige skickade in mannen som inte kan bli nervös, Gabriel Kohonen. När man hör "Gabbe" prata i intervjuer så låter det som om han tänker "vad hade en vinnarskalle svarat här?" innan han svarar på frågorna. Ibland kan det nästan låta lite robotlikt, hur väl hans ord stämmer överens med hur vinnare tänker.
Det kan mycket väl vara så att Kohonen blivit skickligt mediatränad av de i hans närhet som själva har lång erfarenhet av att bli intervjuade, men så länge han spelar som han pratar – alltså som en vinnarskalle – så finns det faktiskt inte mycket att klaga på.
Brolldéns – mästerskapets stora plugghästar?
Trots mina domedagsformuleringar ovan så är jag inte orolig inför semifinalen. Vi journalister anklagas ibland för att dra för stora växlar alldeles för tidigt, och det kan mycket väl vara så att vi gått i samma fälla igen. Något säger mig trots allt att Sverige har kontroll på det här. Förlust mot Finland och en historiskt dålig insats mot Tyskland lovar väl knappast gott, men oavsett vad är Sverige i semifinal mot ett Tjeckien som man förmodligen behövt slå under mästerskapets gång oavsett utgång i gruppspelet.
Jag har tidigare skrivit att Sveriges förbundskaptener inte lämnar något alls åt slumpen och det tror jag också kommer ge resultat i slutändan: Niklas Nordén och Thomas Brottman är som klassens plugghästar som räcker upp handen i slutet av lektionen och påminner läraren om att hen glömt ge ut veckans läxa. Sådant ger inte bara resultat i skolbetygen utan även på resultattavlan i världsmästerskap.
