Senaste nytt
VM-magasin
Magnus Fredriksson: "Det är en förändring jag helhjärtat stödjer"
Halvvägs in i innebandy-VM sitter jag, som så många gånger förr, med en Pepsi Max och reflekterar över ett par samtal jag hade tidigare under dagen. Det är en tradition vid VM att jag avsätter tid för att träffa och prata med viktiga personer inom det Internationella Innebandyförbundet. Inte bara för att hämta uppdateringar och dela mina egna tankar, utan också för att det är något tillfredsställande med att möta ansikten jag samarbetat med i decennier.
Den här gången har mötena haft en särskild tyngd. Tomas Eriksson, som i helgen kliver av som president i Internationella Innebandyförbundet efter 28 år, är en av sportens mest centrala gestalter. Han har varit en konstant i en föränderlig innebandyvärld, en som har sett vår idrott vinna mark och erkännande i allt fler internationella organisationer. Samtidigt erkänner han att utvecklingen inte alltid gått enligt förväntan. I de länder där innebandyn redan etablerat sig har tillväxten i antalet utövare stannat av. Men Tomas ser hoppfullt på framtiden, särskilt i Asien och Afrika. Asien, säger han, är sportens nästa stora kapitel, med potential som kan bli väldigt spännande att följa på 2030 och 2040-talet.
Under vårt samtal reflekterade han över de utmaningar innebandyn står inför – inte minst kampen för att bli en olympisk idrott. ”Det är en lång och snårig väg,” sa han med en blandning av realism och envishet. Efter sin avgång planerar han att lägga mycket av sin tid i Spanien. ”Men jag lämnar inte sporten helt. Om den nya presidenten vill ha en mentor, ställer jag gärna upp.”
Och den nya presidenten, Filip Suman, är ingen främling. Jag har känt honom i 25 år och kan inte tänka mig en starkare efterträdare. I 20 år har han varit vice ordförande och är i sanning en innebandyns man – både i Tjeckien och internationellt. Han och jag satte oss ner och pratade om vad som väntar. Jag skojade med honom och frågade om han var ”korkad” som tar sig an denna utmaning. Han log och förstod min poäng. Uppdraget är inte för den som söker ära, utan för den som vill göra skillnad.
Filip är tydlig med att vi inte ska förvänta oss en revolution, men han har förändringar i sikte. En av dem – och det här är stort – är att flytta VM från december till oktober-november-perioden. Tanken är att anpassa sig bättre till den nationella och internationella kalendern, något som kan få sporten att passa in smidigare på den globala arenan. Det är en förändring jag helhjärtat stödjer, även om jag personligen varit en förespråkare för att VM skulle spelas i januari och med december som ett alternativ. Det var faktiskt jag genom många debattartiklar och samtal med förtroendevalda som drev på för att flytta mästerskapet från maj till vintersäsongen för snart två decennier sedan. När Tjeckien arrangerade VM 2008 blev det i december, och Filip Suman, som då ledde det tjeckiska förbundet, var en av nyckelspelarna bakom den flytten. Jag minns att han sa till mig att det var en bonus att de fick ytterligare ett halvår extra till att förbereda det mästerskapet.
Nu står han på tröskeln till en ny roll. Att han blir vald till ny IFF-ordförande i helgen är en formalitet – han är den enda kandidaten. Men det här är inte en man som tar lätt på sitt ansvar. Han vet att det krävs hårt arbete och tydlig riktning för att föra sporten framåt. Och han har passionen. Under vårt samtal delade han sina visioner, men också en del hemligheter som jag lovat att hålla för mig själv – åtminstone tills vidare. Det jag kan säga är att han är rätt person på rätt plats.
När jag lämnade vårt möte och blickade ut över VM-turneringens puls med en svensk VM-match strax kände jag en försiktig optimism. Filip Suman har bollkänsla både på och utanför planen, det är tydligt. Nu återstår det att se hur han bygger vidare på det arv som Tomas Eriksson lämnar efter sig. Innebandyns framtid är fortfarande oskriven, men jag vågar tro att den har potential att bli något riktigt stort.
