Magnus Fredriksson efter Euro Floorball Tour: "Det finns något som skaver"

Sverige vann som önskat helgens landskamper och Ludwig Persson, Casper Backby, Albin Sjögren, Oskar Weissbach tycker jag var de som var bäst i Sverige som jag vill namnge tillsammans med målvakterna. Backarna och de som agerar som centrar spelade stabilt och var grymt bra i alla tre matcherna, men…

… det finns något som skaver…

Det är en känsla som har gnagt i mig i helgen under den senaste internationella landslagshelgen, denna gång i Finland. Raumo, en liten kuststad med 39 000 invånare, låg värd för Euro Floorball Tour. Fem mil norr om Åbo, 25 mil från Helsingfors, och ett hav bort från Sverige. På papperet blev det en seger för Sverige. Vi vann turneringen, slog våra motståndare och visade styrka inför VM. Men det som oroar mig är inte det sportsliga – det är det större landskapet, där innebandyn kämpar för sin överlevnad och relevans på den internationella arenan.

Innebandy och OS: En ouppnåelig dröm

I flera år har det talats om innebandyns OS-dröm. Att sporten skulle få ta det stora steget in i den olympiska familjen, kanske ge oss en chans att på riktigt konkurrera på den globala sportscenen. Men vi är långt ifrån den verkligheten. OS och innebandy kommer inte att bli en realitet så länge du och jag lever, och förmodligen inte heller för våra barn. Trots att det internationella förbundet växer, och vi närmar oss 100 medlemsnationer, är statusen helt enkelt för låg.

Här ligger svensk innebandy inför en extremt stor utmaning. Vi behöver fler intresserade av våra ligor – allsvenskan, SSL och landslaget – men ännu viktigare är att vi skapar hopp. Hopp om att nästa steg väntar runt hörnet. Just nu är den känslan svår att hitta. Och om vi i Sverige har problem att väcka intresse för sporten, så kan jag lova att internationell innebandy har det betydligt tuffare.

Amatörernas afton: Tomma läktare och svaga sändningar

Det är svårt att inte känna en viss frustration. Varför spelas det matcher i en stor, nästan tom arena på dagtid under en vardag? Vad hoppas vi egentligen uppnå med sändningar som ibland saknar kommentatorer, eller där publiken sitter på samma sida som kameran? Varför är det ingen som verkar förstå vikten av att skapa en bra TV-upplevelse, att det ska vara åskådare i BILD? Inget av detta skapar större intresse för sporten som det presenterades i helgen. I stället känns det som att vi gräver oss djupare ner i ett hål där innebandyn får allt svårare att ta sig upp.

Och det är inte bara i Finland som detta är ett problem. Hemma i Sverige är SSL-läktare ofta halvtomma, och intresset för landslaget har minskat över åren. Vi behöver INTE fler internationella matcher som känns som träningsläger – vi behöver matcher som betyder något, som lockar publik, sponsorer och TV-bolag.

Sportslig framgång – men långt ifrån glamour

När vi vänder blicken mot själva spelet, så gjorde Sverige vad som önskades mest av allt. Vi vann våra matcher, och vi vann turneringen, och i den första mot Schweiz var det Oskar Weissbach som visade vägen med sina 2+2 poäng. De nya spelarna gjorde skillnad, och det är något positivt inför framtiden. I andra matchen mot Tjeckien tog Sverige ett tidigt kommando med 5-0, men matchen blev onödigt jämn efter tveksamma utvisningar från de finska domarna, som rykte sönder rytmen.

Och här kommer en annan fråga som fortsätter gnaga. Jag märkte det redan i U19-VM och såg det igen nu – hur de finska domarna behandlar Gabriel Kohonen. Han är utan tvekan "the special one" på planen, men han får ingen fördel av det. Snarare tvärtom. Domarna verkar avsky hans självförtroende, och det påverkar spelet negativt.

Trots detta tog Sverige hem matchen mot Tjeckien med 5-4. Felix Lanver, som behövde göra 197 mål i SSL innan han fick sin landslagsdebut, imponerade. Det är en bedrift i sig att en spelare som honom inte testats tidigare – vilket säger en del om hur få internationella matcher vi faktiskt spelar.

Finalen mot Finland: Mer slit än glans

Sverige avslutade turneringen med en 3-2-seger mot Finland, i en match som påminde om hur det brukade vara. Det var inget sprakande anfallsspel, inget som liknade champagne-innebandy. Det var mer avvaktande, mer taktiskt. Finland reducerade till 3-2 med 29 sekunder kvar, men fick aldrig det tryck de behövde för att kvittera. Sverige höll undan, och vi vann turneringen. Men det var långt ifrån någon glittrande seger.

Det som däremot stack ut var Finlands oförmåga att göra mål på Sverige under de första 50 minuterna. Det visar att vi har en defensiv stabilitet som kan bära oss långt i VM. Men det går inte att blunda för att matcherna hade kunnat kännas så mycket större, så mycket viktigare, om arrangemanget och produktionen runtomkring hade hållit högre nivå.

Framtidens utmaningar: Vad krävs för att innebandyn ska lyfta?

Euro Floorball Tour i Raumo gav oss en svensk seger. Det är bra, det var viktigt, och det ger oss en viss trygghet inför VM. Men segern avslöjar också den större utmaningen. Innebandyn, både i Sverige och internationellt, kämpar i uppförsbacke. Vi måste lösa grundläggande problem – publikintresse, TV-sändningar, och framför allt hur vi presenterar sporten för världen.

Vi har potential. Albin Sjögren, Felix Lanver och Oskar Weissbach visade att vi har spelare som kan ta oss långt. Men potential är inte nog. Vi behöver också en plan för hur vi bygger sporten långsiktigt nationellt och inte minst internationellt. Hur vi gör innebandyn till en sport som folk vill titta på, engagera sig i och satsa på. För annars, oavsett hur många matcher vi vinner, kommer vi inte nå längre än så här.