Totalt Jävla Mörker var ett hardcoreband från Skellefteås livskraftiga musikscen som brann under 20 år.

Lite väl hårt för min smak, som den mjuka indiekille jag är, men bandnamnet hade samtidigt kunnat vara en träffande beskrivning på hur Skellefteås seniorinnebandy slocknat under 20 år.

Men nu finns det tydliga tecken på att ljuset börjar tändas.

Skellefteå vilar på en stark och stolt innebandytradition. En stad som var tidigt på bollen när innebandyns föreningsmässiga framfart rusade från noll till något att räkna med på 80-talet. Skellefteås äldsta ännu existerande innebandyklubb heter Skellefteå IBK, föddes 1985 och är idag en vital 38-åring med en livskraftig ungdomsverksamhet.

Den som kan sin innebandyhistoria vet att Eddahallen i Skellefteå är en historisk innebandyarena – här spelades tidernas första VM 1996 när det svenska herrlandslagets gruppspel avgjordes inför att medaljmatcherna rullade in i Globen och Sverige sedermera kunde koras som världsmästare.

När det begav sig för 27 år sedan var jag sportjournalist på lokaltidningen Norran. Jag njöt av att få bevaka innebandy och ge sporten det utrymme jag tyckte att den redan då förtjänade. Vi gjorde en 12-sidig VM-bilaga (papperstidningen, om ni minns) och mästerskapspremiären vann Sverige med 9–2 mot Norge inför 1200 åskådare i den fullsatta Eddahallen.

Samtidigt hade jag då nyligen påbörjat ett tränaruppdrag i Skellefteå IBK:s herrlag, som tillhörde den tredje högsta serien som då var lika med distriktsnivå och benämndes som division II. Dagarna före VM-premiären vann vi med 4–1 mot Danmarks landslag i en match i Eddahallen. Ett motsvarande resultat vore helt otänkbart nuförtiden och är något som illustrerar att den internationella innebandyn utvecklats i rätt riktning.

“Talangåterväxten var för klen”

Även Skellefteås bästa lag levererade toppresultat förr i tiden.

Klassiska Guldstaden IB – insomnat som klubbnamn efter en sammanslagning med Skellefteå IBK 1997 – spelade flera SM-slutspel på herrsidan på 1990-talet och under samma decennium erövrade Skellefteå IBK flera SM-medaljer på damsidan.

En bit in på 2000-talet hängde Skellefteås topplag med i de högsta serierna på både dam- och herrsidan. Sedan blev det flerdubbla degraderingar. Talangåterväxten var för klen och klubborganisationerna för svaga för att mäkta med några längre liv i SSL.

Godnatt, där och då.

Advent stundar och i det nattsvarta novembermörkret jag blickar ut i ser jag faktiskt fina ljusglimtar i Skellefteå. Då tänker jag inte bara på alla positiva effekter som den gigantiska tillväxten och den stora inflyttningen som nu sker i Skellefteå bidrar till i potential även för den lokala idrotten.

Det som på senare år har hänt är att barn- och ungdomsinnebandyn i Skellefteå har vuxit väsentligt. Framför allt har volymen ökat på bredden – låt vara att nedstängningarna under pandemin bredvid bristande ledarskap på olika håll orsakade att några årskullar mer eller mindre krossades – men det har även skett en tillspetsning genom att det idag jämfört med det tidigare millenniet kommer upp fler talanger som är kapabla att hävda sig på en högre nivå.

Gamla Stans damlag är ett utmärkt exempel på detta. De senaste årens framångar kan inte enbart härledas till de kompetenta och hängivna tränare som finns i klubbens damverksamhet. Som nykomling förra säsongen höll sig Gamla Stan kvar i allsvenskan. Inför den här säsongen försvann 13 spelare från laget och som alla förstår följer en stor utmaning med ett sådant faktum. För närvarande parkerar Gamla Stan likafullt på fjärde plats i tabellen i norra allsvenskan – en placering som kvalificerar för den nedbantade damallsvenskan till nästa säsong. Utan påfyllnad av redan rätt flygfärdiga lokala talanger skulle det inte ha varit möjligt. En frukt av ett utvecklande ungdomsarbete.

“I våras tinade plötsligt samarbetsklimatet upp”

Organisationerna i Skellefteås största klubbar är ännu ytterst långtifrån så långt framme som krävs för att kunna vara med och tävla på den nationella toppnivån.

I väntan på att dessa viktiga och nödvändiga steg utanför planen tas av klubbarna, har det blivit en fungerande lösning att damsatsningen i Skellefteå leds av Gamla Stan och att herrsatsningen i Skellefteå leds av Skellefteå IBK.

Som klubbnamn betraktat är Gamla Stan IBK totalt jävla mörker, för att tala klarspråk. Kan någon ens nämna något sämre klubbnamn i hela världen? En kvalificerad gissning gör gällande att 99 procent av Innebandymagazinets läsare förknippar Gamla Stan med en stadsdel i Stockholm och inte med en innebandyklubb i Skellefteå. Om man har ambitioner att tävla mot lag utanför Skellefteå bör det naturligtvis ske med ett klubbnamn som lirar så mycket bättre med Skellefteå.

Skellefteå IBK är i det fallet naturligtvis mer funktionellt tack vare tydligheten i den geografiska härkomsten.

På herrsidan har mycket av den negativa utvecklingen på seniornivå i Skellefteå gått att härleda till att Skellefteå IBK och Gamla Stan under alldeles för många år ägnat alldeles för mycket tid och kraft åt att bråka med sin lokalkonkurrent istället för att utveckla den egna sportsliga verksamheten.

I våras tinade plötsligt samarbetsklimatet upp efter att några gamla trätobröder lämnat sina uppdrag. Gamla Stan brottades förra säsongen med en tunn trupp och fick inte längre ihop ett eget lag till herrarnas division I. Det fick konsekvensen att Gamla Stan drog sig ur serien och att Skellefteå IBK därmed blev ensam herre på täppan.

Nu visar klubbarna att det logiskt nog går alldeles utmärkt att samarbeta, och om Skellefteå ska kunna etablera sig högre upp i seriesystemet är gemensamma tag bland de lokala klubbarna en grundläggande förutsättning.

“Ett spelarmaterial med finfina framtidsutsikter”

Skellefteå IBK tappade några erfarna pjäser inför den här säsongen. Det har gett de egna talangerna möjligheterna att ta positioner högre upp i laguppställningen och A-truppen har även fyllts på med lovande ungdomar från Gamla Stan.

Det finns nu ett spelarmaterial med finfina framtidsutsikter och efter lördagens hemmaseger mot Timrå hakar Skellefteå på i toppstriden i division I norra. Även om jag inte förutspår att Skellefteå redan till våren lyckas slå sig in topp två för att få chansen att kvala upp till den bantade herrallsvenskan nästa säsong, finns förutsättningar att ta kliv uppåt med tiden om man får behålla talangerna och kan driva utvecklingen genom kvalitativ och kvantitativ träning tolv månader om året, sju dagar i veckan.

I lördagsmatchen mot Timrå kunde Skellefteå IBK också visa upp ett nyförvärv i form av Philip Hörlin, som varit en av norrettans bästa spelare i flera säsonger i Gamla Stan men som inledningsvis den här säsongen valde spel i Skellefteå IBS i division II på grund av problem med att kombinera innebandysatsning med jobb. Hörlin är en erfaren och robust spelare som kommer att betyda mycket för Skellefteå IBK med tiden. Han presenterade sig förresten direkt med en snygg assist till 1–0-målet.

I matchen i Eddahallen ställde Skellefteå upp med ett ungdomligt lag med enbart spelare födda på 2000-talet – undantaget endast av lagkaptenen Max Granlund, född 1999.

Matchen illustrerade väldigt väl hur prestationen kan pendla för ett lag med låg medelålder som Skellefteås. I andra perioden gick hemmalaget ifrån till ledning med 8–2 efter en glänsande offensiv, där framför allt lagets skickliga 05:or och radarparet med målskytten Alex Holmberg och framspelaren Tim Nilsson bjöd på stor show.

Sedan fallerade försvarsspelet i Skellefteå samtidigt som bjudningarna med boll avlöste varandra. En katastrofal genomklappning närmade sig med bestämda steg. Drygt två minuter före full tid hade Timrå hämtat upp till 8–7 målmässigt och Skellefteås juniormålvakt Elliot Thunebro – den största målvaktstalang som stan fått fram efter Jonas Söderberg som tog sig ända fram till A-landslagsläger i inledningen av 2000-talet – tvingades till några klassräddningar för att undvika poängtapp före 9–7-avgörandet kom i tom kasse.

En av fördelarna med att se på innebandy i Eddahallen är att publiken kan sitta så nära spelarbänkarna där man får höra både det ena och det andra om man spetsar öronen.

I andra perioden överhörde jag när en av spelarna i Timrå tog till orda inför lagkamraterna:

”Deras backar är värdelösa, det är bara att runda dom!”

Det här var vid ställningen 8–3 till Skellefteå IBK. Timrå hade då på drygt 30 minuter släppt in åtta mål, varav huvuddelen av insläppen berott på att Timrås backar gått helt bom i markeringsspelet.

Ibland är det roligt även att lyssna på innebandy.

Efter den kosmiskt komiska kommentaren åkte jag hem med ett leende på läpparna.

Sedan tände jag ett ljus och lät det brinna.

Jonas Fahlman har varit verksam inom innebandyn sedan 1987 i en mängd olika roller på alla nivåer. Idag är Jonas aktiv som general manager för Skellefteå Floorball Cup, distriktsdomare och utbildare av tränare. Säsongen 2023/24 gör Jonas comeback som krönikör i Innebandymagazinet med utgångspunkt från norr.

---

TV: Chrull & Traktorn synar Sveriges VM-trupp

Christian "Chrull" Svensson och Jonas "Traktorn" Hansson snackar upp VM i Singapore: "Hon kan bli viktigaste spelaren för Sverige"

Promotion: Nu fyller vi Friends Arena, innebandy-Sverige!

Matchrapporter: Holmsund City vann efter avgörande i förlängningen mot Skellefteå Storseger för Wibax hemma mot Skellefteå Gamla Stan utklassade Skellefteå på bortaplan