Blir Zorromål för sällan bortdömda för hög klubba? "Svårt att upptäcka i realtid"
I en värld där sporten balanserar på gränsen mellan älskade och hatade ögonblick, där skickliga atleter ständigt försöker överlista sina motståndare och publiken bär fram sitt lag, finns det ett fenomen som har delat innebandyvärlden i två läger: Zorrofinten. Det är en dristig manöver, en konstnärlig prestation som antingen imponerar eller irriterar, beroende på vilken sida av spelet du står på.
Sedan Janne Tähkä först introducerade Zorrofinten för innebandypubliken 1999, har den skapat en cocktail av frustration och beundran. Som gammal målvakt kan jag inte undgå att hata den, eftersom den så ofta visade sig vara omöjlig att rädda. Men som en betraktare av sporten kan jag inte låta bli att älska det spektakulära draget som sätter publiken i extas.
Låt oss klargöra en sak, jag pratar inte om "zorra" när det handlar om en straff. Där är min ståndpunkt klar, regeln som tillåter detta borde omedelbart förkastas. Det är en annan diskussion, en som handlar om att upprätthålla spelets integritet och målvakternas möjlighet att göra sitt jobb.
Det jag pratar om är Zorrofinten i spelet, det ögonblick när en skicklig spelare förvandlar sin klubba till en förlängning av sitt eget sinne. Det rullar friskt med klipp på sociala medier som är fyllda med fantastiska mål, men det finns alltid ett stort "men" som hänger över dem. Det är nästan mer regel än undantag att klubbladet och bollen är långt över den tillåtna knägränsen. Särskilt när bollen lämnar bladet och speciellt i lägen snett bakom mål när spelare snurrar upp den över målvaktens axel. Det är en konstnärlig bedrift utan tvekan, men flera gånger har jag sett klubban så högt att det borde resultera i en utvisning för hög klubba, men sällan eller aldrig har jag sett ett mål blivit bortdömt. Det är svårt att upptäcka i realtid, och ännu svårare att bedöma för domarna i stundens hetta. Tränare kan protestera så mycket de vill, men det är lika lönlöst som att spara pengar på banken med minusränta. Istället är det tränaren som riskerar att bli utvisad om man protesterar, och målet förblir ändå i protokollet.
Vad som behövs är tydliga direktiv till domarna för att granska dessa situationer noggrant. Målkamera kan vara en möjlig lösning i SSL och kanske Allsvenskan, men det kan inte lösa problemet under elitnivå.
Ett typexempel är Veera Kauppis 200:e SSL mål, snyggt, fräckt och underbart men borde det blivit bortdömt kan man fråga sig.
Eller är det så att vi helt enkelt bara får acceptera att regelvidriga mål tillåts? Det är en fråga som kanske inte har ett enkelt svar, men det är definitivt en fråga som måste ställas när vi granskar denna spektakulära men kontroversiella del av innebandyvärlden.
41-årige Martin Peterson har spelat flera år med IBK Lidköping i gamla ettan (nu allsvenskan), och i Hammarby med gamla storstjärnorna Jonathan Kronstrand och Michael Östlund. Nu är han DJ-tränare och tycker till om innebandy på Innebandymagazinet.