Vi måste prata om "talanger"

Vad är en talang? Vilka talanger premierar vi? Jag önskar ett helt nytt mindset i svensk innebandy. Låt oss prata om "talanger".

Jag jubilerar med min tionde säsong som utbildare av innebandytränare i egenskap av nationell kursledare åt Svenska Innebandyförbundet.

Det känns alltid stimulerande för mig att få komma ut i vårt avlånga land – du som inte redan läst min förra krönika som borrar djupt i inte minst geografin får göra det på egen risk – och hålla i utbildningar för dagens och morgondagens tränare.

Det värmer mitt hjärta att få ta del av hur många ideella timmar som så många innebandyledare lägger ner på att skapa en meningsfull och hälsosam fritidssysselsättning för barn och ungdomar.

Det skrämmer mig samtidigt att konstatera att vi delvis och tämligen obekymrat gasar på framåt i en återvändsgränd, där alldeles för få tycks överväga möjligheten att trampa på bromspedalen och svänga i en annan riktning.

“Tyvärr hålls solister högre än orkestrar”

Det finns en tydlig tendens att unga spelare som kan köra en zorrofint, dribbla två motståndare och hänga den i krysset, tillåts åka gräddfil förbi andra unga spelare som också besitter förmågan att spela spelet, om än inte lika spektakulärt, men som samtidigt förstår helheten på planen och har förmågan att göra sin omgivning bättre – vilket i slutändan gör lagets resultat bättre. Tyvärr hålls solister högre än orkestrar i alldeles för stor utsträckning.

Jag har sett det, jag har växt upp i det, jag hatar det, för att citera vår förre statsminister Göran Persson.

Vi behöver tänka om och tänka till i hur vi utvecklar talanger helhetsmässigt.

Vid dagens ände är det en lagsport som vi sysslar med. Alla som bara vill lira för sig själva kan lägga ner innebandyn och med fördel istället börja lira bowling eller någonting liknande.

Problematiken är inte heller bara specifik för innebandyn, utan jag upplever den dessvärre som generell inom svensk lagidrott.

Att läsa vidgar dina vyer och nyligen stannade jag till när jag läste vad fotbollslandslagets stjärna Kosovare Assllani sa i Dagens Nyheter:

”Den nya generationen har väldigt mycket finlir, men man får inte tappa det som den äldre generationen – om man ska räkna in mig där – har: Kämpa, vinnarskalle, duellspel. Det är sådant som vi måste fortsätta utveckla i Sverige också.”

Huvudet på spiken, ”Kosse”.

“Finsk sisu for the win”

Jag noterar exempel i omvärlden även inom innebandyn där andra uppenbarligen förstått mer beträffande värdet av att lyfta och hylla annat än individuella färdigheter med klubba och boll.

För några veckor sedan dömde jag finländska ungdomslag i Umeå Floorball Festival. Under matcherna var det slående hur de utländska coacherna ställde krav på hur spelarna skulle spela tillsammans och där de gemensamma kämpatagen var det allra viktigaste för lagets prestation. Finsk sisu for the win.

Det var ingen slump när Tjeckien på U19-landslagsnivå i två raka VM på 2020-talet lyckades besegra Sverige. En tuff käftsmäll för vanligtvis världsledande Sverige med cirka tre gånger så många licensierade spelare jämfört med Tjeckien.

Tjeckien gör uppenbarligen något väldigt bra i sin talangutveckling. Det som jag med egna ögon har sett – när jag som coach för mitt tidigare pojklag mött tjecker i cupspel – är hur traditionellt försvars- och kontringsstarka (förlåt, det ska naturligtvis stå ”omställningsstarka”) tjecker vinnlagt sig om att alla i laget ska göra allt tillsammans från start till mål. Ingen individ tilläts fladdra runt och spela för sig själv. Laget före jaget.

Jag har haft förmånen att få ägna en betydande del av min sommar åt att skriva hockeyikonen Joakim Lindströms självbiografi ”I månskenets skugga” som släpps i dagarna.

Alla som kan något om ishockey, har kunnat se att Jocke genom sina insatser ute på isen tillhör en av de allra skickligaste svenska hockeyspelarna någonsin.

“Den största och viktigaste talangen”

Vad inte alla har sett är all den tid som Jocke – året om, år efter år – lagt ner träningsmässigt i sin ständiga jakt på att vara bäst idag och att fortsatt bli bättre till imorgon ända fram till den dystra dagen nyligen när han berättade att han valt att avsluta karriären.

Eller Jockes enastående förmåga att hantera besvärliga gupp längs vägen utan att hamna i diket. Det var inte för inte som Jocke både fick och tog chansen att spela i NHL vid tre olika tillfällen under sin karriär – jag känner inte till någon annan spelare som åkt över tre gånger med fokus på att göra verklighet av barndomsdrömmen. Det stavas såväl hängivenhet som kunnande.

Det du har i huvudet, mycket mer än det du har i händerna, är den största och viktigaste talangen. Vi behöver fler ledare som förstår det och navigerar sina spelare utifrån den kartan.

Jonas Fahlman har varit verksam inom innebandyn sedan 1987 i en mängd olika roller på alla nivåer. Idag är Jonas aktiv som general manager för Skellefteå Floorball Cup, distriktsdomare och utbildare av tränare. Säsongen 2023/24 gör Jonas comeback som krönikör i Innebandymagazinet med utgångspunkt från norr.

---

TV: Här chockar Sundsvall SSL-laget i Svenska Cupen

SKRÄLLEN! Vände 5-8-underläge till 9-8 i åttondelsfinalen mot Team Thorengruppen.