I Sommarbloggen får olika personer inom innebandyn möjlighet att skriva varsin text i valfritt ämne som kan vara tankeväckande, inspirerande eller intressant för andra att ta del av. Idag: Miriam Maul, spelare och tränare samt projektledare inom återstartsarbete på Västernorrlands Innebandyförbund.

Vad är det som gör att en person åker många mil för att träna, spela och coacha? 

Vad är det som gör att hjärtat slår så hårt för en förening, eller ett lag, som gör att man är beredd att lägga ner hela sin vakna tid på detta?

Det ska jag försöka besvara utifrån personliga erfarenheter och tankar.

För mig har innebandyn inte alltid varit nummer ett, eller det kanske den egentligen har.. Men jag började inte spela innebandy förrän jag var 12 år. Innan dess bestod dock nästan varje skolrast av innebandy, eller landbandy kanske man ska säga. Det var inte typiskt för tjejer att spela med killarna, men jag var en av få som älskade att hänga där, med klubba och boll varje rast.

Vilket gjorde att när jag började spela innebandy “på riktigt” hade jag egentligen redan spelat ganska länge. Det tog inte lång tid innan jag märkte att det här var min grej. Nu hade jag hittat hem.

Åren gick och på gymnasiet var jag ganska skoltrött och kom fram till att mitt gymnasiearbete kunde innefatta innebandy. Det här med att vara tränare var något jag tyckte kändes intressant och jag blev hjälptränare i ett flicklag. Jag blev fast. Totalt. Att träna tjejer kan vara otroligt tufft, utmanande, men det är också det roligaste jag vet. Under alla dessa år har jag sedan fortsatt vara tränare i kombination med att själv också spela, nästan uteslutande i min moderklubb i Härnösand.

Varför brinner jag så mycket för att coacha tjejer och att hela tiden försöka ge dem de bästa förutsättningarna för att lyckas?

Förmodligen hänger det ihop med att jag gör det jag själv hade velat ha i ung ålder, en kvinnlig förebild på innebandyplanen, spelare som ledare. Avsaknaden av kvinnliga tränare är tyvärr fortfarande stor och jag känner ett ansvar i att finnas där för de tjejer som spelar. För jag ser hur de älskar sporten lika mycket som jag gjorde och fortfarande gör och jag vill ge dem de bästa förutsättningarna som jag kan, med de medel jag har. Jag jobbar även mycket med att få fler tjejer att inse att de också kan vara tränare. De har precis lika mycket kunskap som en man har och det behövs fler kvinnor i ledarstaberna, fler huvudtränare som är kvinnor.

Jag gissar att alla som reser långt till och från träningar och matcher, har sina personliga anledningar till det, men det jag tror att alla har gemensamt är kärleken till sporten. Utmaningen vi har inom innebandyn, är att göra den till folksporten för alla. I mitt jobb som projektledare för återstartsarbete på Västernorrlands Innebandyförbund arbetar jag dagligen med att försöka få fler att hitta till vår fantastiska idrott. Jag har verkligen världens bästa jobb och får möjligheten att hjälpa föreningar att utveckla sin verksamhet och försöka nå ut till fler.

Det kommer att krävas hårt arbete för att nå dit vi vill, att få fler i rörelse, men jag ska göra allt jag kan för att så många som möjligt ska förstå tjusningen med sporten, precis som jag gjorde. Att få fler att hitta till innebandyn genom ett bredare utbud, en mer tillgänglig sport och framför allt, en sport för alla.

Så, är det värt det då? Alla dessa mil, resor och timmar vi alla lägger ner på idrotten. Alla ideella krafter, alla ledare, spelare och andra individer - utan dig, mig, oss, finns det ingen idrott. Alla är otroligt viktiga för att få hjulet att snurra och tillsammans kan vi utvecklas och ta stora steg framåt, just på grund av den dyrbara tid vi alla lägger ner. Så svaret på frågan är definitivt ja, det är värt det - utan tvekan!

/Miriam Maul

Läs alla inlägg i Sommarbloggen här