En öppenhjärtig krönika från en spelare om hur det är att inte bli sedd av sin tränare.

Idag blev Innebandymagazinet kontaktade via ett ombud till en spelare som vill vara anonym. Spelaren ifråga har skrivit en krönika om hur hen har upplevt årets säsong och hur det är att inte få känna delaktighet i laget man älskar. 

– Jag vill dela med mig av reflektioner inifrån ett lag, hur det kan vara att vara spelare i ett lag och hur det kan bryta ner. Det är allt för många som ser tillbaka på säsongen med besvikelse och tunga hjärtan. Som kanske hade stora förhoppningar men aldrig fick chansen att visa detta. Som rent utav behandlats dåligt. Detta är till alla dem, skriver spelaren som en introduktion till krönikan.

Vinsten alla inte fick fira

Målsättningen är klar. Den mest omfattande ledarstab kring laget någonsin. Talangfulla spelare. Hög träningsvilja och en försäsong på 9 månader. Alla förutsättningar var på topp inför seriestarten. Allt såg så bra ut. Hur kunde det då bli så fel?

Låt mig börja med att säga att det inte är lätt att vara tränare. Att navigera mellan alla individer, klubbens förväntningar och ens egen ambition. Det är många gånger ett otacksamt arbete. Jag upprepar. Det är inte lätt att vara tränare. Men bara för att man är tränare kan man inte åsidosätta rollen som medmänniska. Man har inte rätt att nedvärdera de som har en annan synvinkel eller åsikt.

Att spela i ett lag kan vara fantastiskt givande med rätt inställning hos spelare och ledare. Men trots detta kommer det alltid uppstå vissa knöligheter på vägen som ska hanteras. Ett vanligt förekommande scenario är ett ökande missnöje hos de som spenderar mycket tid på bänken. De som inte får samma utdelning av den tid de lägger ner. I ett satsande lag är detta något man som spelare måste vara beredd på. Något att räkna med. Dock är det en stor skillnad på att inte få speltid och inte ges samma möjlighet till utveckling, varken på träning eller match. Som spelare drivs man till stor del av den inneboende potential man bär på. Då är det helt avgörande för motivationen att känna att man har möjlighet att utvecklas, oavsett vilket namn det är på serien. Det tror jag många tränare glömmer av i sin ambition att vinna matcher.

Jag spelade i ett lag där det var väldigt tydligt vilka spelare som tränarna satsade på. Vilka som gavs alla förutsättningar till att prestera och vilka som inte fick det. Ledarna predikade gärna om hur viktiga alla spelare är i laget, att alla bidrog oavsett ”roll” i laget. Tyvärr mottogs detta som tomma ord då det inte efterföljdes av handling. Oviktig. Från ett litet frö hade känslan växt sig större och större. Men det var inget som tränarna såg. De var så inne i sitt.

Att inte se, inte uppmärksamma en företeelse är inget brott. Att få det lagt framför näsan på sig och välja att titta åt ett annat håll är fegt. Att där till straffa personen som håller informationen i sina händer är inte försvarbart. I det aktuella fallet tog en spelare mod till sig att berätta om hur det upplevdes att inte vara bland de utvalda. Hon lyfte fram åsikter som fanns inom laget och blev bemött med kyla. Hon blev utfryst. De statuerade ett exempel på vad som händer om man sticker ut näsan. Om man står upp för sig själv och andra. Tyvärr.

Att bli straffad är aldrig kul. Att bli straffad när man vill ge alla i laget chans att utvecklas suger. Konsekvenserna för den som vågar tala är stora. Tyngden i bröstet byggs på träning för träning, vecka för vecka, match för match man tvingas se från läktaren, tills det knappt går att hålla sig upprätt längre. Jag har inget annat sätt att beskriva det som än mobbing. Är det verkligen ett ord vi vill förknippa med innebandy? Är det försvarbart i ett satsande lag? Hör det till en miljö som ska underbyggas av glädje samtidigt som det finns en tydlig tävlingskomponent ingjuten?

Jag tycker inte det. Jag blir ledsen av att det är så det ser ut i flera lag. Hur tufft det än är att leda ett lag får man aldrig glömma av den viktigaste uppgift vi alla har. Att vara en god medmänniska. Det går före allt. Det är så vi sprider glädje som stäcker sig bortom innebandyplanen.

Att som spelare vara besviken när man inte får speltid är inte konstigt. Men att dessutom känna sig osedd, oviktig och ignorerad av tränarna i alla sammanhang är förödande. För spelaren, laget och hela innebandyvärlden som riskerar att tappa spelare. Man vill få något tillbaka för all den tid man väljer att lägga på laget, även om det inte är i speltid. I stället får man ofta höra att man ska knyta näven i fickan. Jag undrar vad det är man ska knyta näven för. Är det för att inte reagera och agera när man ser missförhållanden som drabbar lagkamrater?

Det hade inte krävts mycket för att få alla att känna sig sedda. Visst finns det vissa som blir taggade av att bli nertryckta i skorna och bestämmer sig för att “jag ska visa dem”, men min upplevelse är att majoriteten tappar glöden när man ständigt blir förbisedd. Att hålla lågan vid liv hade förutom ett större engagemang för laget bidragit till att höja kvaliteten på träningarna, alltså gynnat även de spelare som är ”prioriterade”. Det är ingen hemlighet att motivation höjer prestationen. Tvärt om. Därför förundras jag över hur så många ledare missat detta eller ännu värre, försvarar sitt agerande med påståendet ”vi tänker på lagets bästa”. Jag tror inte det är tränarnas avsikt att det ska bli så här, men de måste förstå att vi är människor och vill känna att vi räknas. Framförallt så mår vi bättre, blir gladare och kan ge mer på träningarna.

Om man som ledare får signaler på att allt inte är bra bör man agera på det och inte bara skjuta budbäraren. Att våga utmana sig själv och se om man behöver göra något annorlunda. Jag känner med alla där ute som upplevt detta. Som blivit fråntagna ljuset när tränarna inte gillade det man lyste upp.