Innebandymagazinets Magnus Fredriksson med en krönika om Djurgårdens historiska säsong i Svenska Superligan.

Det var ett skickligt innebandylag som spelade upp Djurgårdens IF i herrarnas SSL förra våren. Klubbens organisation och omsättning var inte i närheten av att befinna sig på samma nivå.

Det var dömt på förhand att misslyckas för huvudstadens första lag i SSL på många år. Som nykomling i Sveriges största inomhusidrott kan du på sin höjd få in någonstans mellan 100 000 kronor och 200 000 kronor i pengar högt räknat i centrala avtal genom FFSL. Det räcker till mat och en bussresa till Falun och kanske domaravgifterna. Det finns med andra ord inget gratis med att ta steget upp i SSL.

Går du upp i fotbollsallsvenskan eller ishockeyns SHL blir det tiotals miljoner i centrala pengar från seriens organisation. Tv-pengar och sponsoravtal ligger bakom dessa jättesummor. 

Djurgårdens innebandyherrar bedrivs på ideell basis och det är flera som jobbat stenhårt för att försvara klubbens färger under debutsäsongen i SSL. Många av lagen i SSL befinner sig på en helt annan nivå ekonomisk och med sin organisation. Djurgården utmaningar har varit många de senaste åren. Bara en sådan sak att alltid ha folk i sekretariatet på sina hemmamatcher har varit en utmaning, i alla fall enligt uppgifter när laget kämpade för att nå SSL. Om det är sådana utmaningar en klubb har, hur ska de då tackla de där andra sakerna som ekonomi och organisation för att vara en elitklubb?

Laget har inte varit tillräckligt bra för SSL och det har inte funnits några resurser att värva spelare. När laget gick upp tappade de dessutom flera viktiga kuggar. Det har under den här säsongen gjorts många positiva engagemang för att lyfta Djurgårdens slagkrafthet som lag. Men det har inte räckt till, och nu i slutet av säsongen har bensinen i tanken också runnit ut.

Jag förstår att det kommer resultat som mot Falun och nu senast Mullsjö. Det är naturligt att det blir så när en klubb och ett lag som Djurgården kämpa i motvind under en lång säsong. Jag vet inte hur många lag som tidigt varit avhängda genom åren och som stått upp i en lång serie faller ihop i slutskedet av serien. Exemplen är många och jag tycker istället att vi ska hylla spelarna och alla ledarna i Djurgården som verkligen försökt hålla SSL-drömmen i liv för ”Stockholms Stolthet” som det står under klubbens klubbmärke. Det är inte enkelt att vecka efter vecka jobba i stark motvind. Framförallt inte med de små resurserna som Djurgården genomlidit säsongen i SSL. 

Vi behöver såklart ett lag från Stockholm i SSL så snabbt som möjligt. Men det kommer bli tufft för dem i SSL oavsett vilket lag som kommer lyckas framöver. Nu är frågan också hur det kommer gå för Djurgården efter detta äventyr, har de kraften som krävs att lyckas i allsvenskan 2022/23, eller har all energi försvunnit efter SSL 2021/22?